I lördags deltog jag på Konservative Folkepartis 100-årsfest. Senast jag var med om något liknande var då Sverigedemokraterna fyllde 25 år. Jag minns att jag gick fram och hälsade glatt på Jimmie Åkesson. Åkesson tittade förläget ner i golvet, och någon vecka senare damp det ner ett uteslutningsärende i min brevlåda. Som en blixt från en klarblå himmel, som man brukar säga. En skillnad mellan svensk och dansk samtalskultur, är att i Danmark kan man diskutera saker fritt och dessutom göra det öga mot öga.
Det danska konservativa partiet med förkortningen (C) bildades formellt 1916 och har alltså en lång historia. Äldst är dock de danska socialdemokraterna, och samma år som (C) bildades valde det socialdemokratiska ungdomsförbundet att lämna sitt moderparti. Ett år senare inspirerades de unga socialdemokraterna av den den ryska revolutionen och blev kommunister. De danska konservativa förstod vilket hot som den europeiska civilisationen stod inför och kunde inte bara stillatigande betrakta hur bolsjevismens destruktiva kraft nådde även Danmark.
Att politiska partier och deras ungdomsförbund uniformerade sig under mellankrigstiden är inte svårt att förstå om kan sin historia. Det var helt enkelt en uniformerad tid då partierna blev massrörelser och deras medlemmar politiska soldater. Så såg det ut i stora delar av Europa och det gällde såväl höger som vänster. Detta var en del av den totala mobilisering som Ernst Jünger beskrev i ”Der Arbeiter” 1932 som något man kunde ”bejaka eller avvisa men inte undandra sig”. I Danmark var socialdemokraterna och kommunisterna först ut att uniformera sig. Den ryska revolutionen och de röda upproren i Tyskland hade givit dem råg i ryggen.
På hela den europeiska kontinenten formerade (och uniformerade) sig en anti-kommunistisk högerrörelse som samtidigt var både folklig och auktoritär, och de danska unga konservativa inspirerades av denna rörelse både organisatoriskt och politiskt. Detsamma skedde i Sverige vilket ledde till att Moderaternas föregångare bröt med sitt ungdomsförbund. Det gjorde aldrig de danska konservativa. I Danmark förde man i stället ett samtal om den konservativa rörelsens utveckling. Den 9 april 1940 var det slutdiskuterat och under kriget blev många konservativa aktiva i den danska motståndsrörelsen.
Som ett resultat av krigets utveckling valde Danmark och Norge att vända sig västerut. De båda länderna beviljades medlemskap i NATO 1949 och sedan dess har Danmark varit en nära militär allierad till USA. I sitt jubileumstal bedyrade De Konservatives ordförande Søren Pape Poulsen partiets lojalitet med den mäktiga vännen på andra sidan Atlanten. Denna överdrivna USA-entusiasm känns väldigt otidsenlig då dagens Kreml är betydligt mer konservativt än Vita huset. Att i vått och torrt ställa sig bakom USAs globala bombliberalism kan förvisso betecknas som ”neocon” men det är sannerligen ingen sund konservativ säkerhetspolitisk hållning. Det kan dock bli ändring på det i november, och i sådana fall blir det intressant att se hur Pape Poulsen ställer sig till en mer protektionistisk och icke-interventionistisk president.
1973 blev Danmark, Storbritannien och Irland medlemmar av EU. Tillsammans bildade de danska och brittiska konservativa ”The European Conservative Group”. Senare kom Konservative Folkeparti att söka sig till den kristdemokratiska gruppen, och man kan hoppas att partiets europeiska samverkan med bayerska CSU och ungerska Fidesz kan få de danska konservativa att tillfriskna från den anglofili som varit rådande i partiet. Dessvärre märktes inga tecken på det i Pape Poulsens jubileumsanförande där han valde att hylla Margaret Thatcher.
Ser man till partiets inrikespolitiska profil så har den ofta reducerats till skattekverulans. Trots det har partiet fått en skattesänkarutmanare i det relativt nybildade Liberal Alliance. Samtidigt har partiets national- och socialkonservativa falang sett hur partiet tappat röster till Dansk Folkeparti som i valet förra året blev det största partiet i det blå blocket. De konservativa blev nionde största parti och lyckades bara vinna sex folketingsmandat. Valresultatet (3,4%) blev partiets sämsta någonsin trots en desperat kampanj med förenklade men samtidigt svårbegripliga affischbudskap som ”Stop naziislamisme”. Det är uppenbart att Pape Poulsen tillhör partiets liberalkonservativa falang och frågan är om det inte är så illa att partiet kan bli ännu mindre med honom vid rodret.
Det finns dock vissa ljusglimtar hos Danmarks konservativa. En av dessa är partiets gröna profil, som visserligen nära på skapade en regeringskris då de nyligen krävde miljö- och livsmedelsministerns avgång, men som ändå gör dem till ett pålitligt konservativt parti i de gröna frågorna. Partiet var liksom sin C-märkta motsvarighet på andra sidan sundet landets första gröna parti, och inte bara till färgen. Detta är också ideologiskt logiskt med tanke på konservatismens försiktighetsprincip och dess skepsis till socialismens och liberalismens utopiska framstegstankar. Då miljön började komma i fokus i samhällsdebatten inkluderade de borgerliga giganterna Fälldin och Schlüter dessa frågor i respektive partis politik. Båda kom också att leda flera regeringar och de nådde valresultat som Annie Lööf och Søren Pape Poulsen bara kan drömma om idag.
Ett annat hopp väcks av partiets ungdomsförbund. De unga konservativa är till skillnad från partiledaren inte fast i något kalla-kriget-perspektiv, utan kan se på världen med nya ögon. De kan förhoppningsvis också blåsa liv i partiets nationalkonservativa traditioner, ett politiskt fält som helt och hållet lämnats fritt åt Dansk Folkeparti. Intressant är också att De Konservative har ett starkare stöd bland landets unga väljare än i andra demografiska grupper, vilket kan tyda på att Konservativ Ungdom har en attraktionskraft som den nuvarande partiledningen inte har. KU har dessutom ökat sin medlemsantal då många andra ungdomsförbund tappar medlemmar. En dansk konservatism med nationell och social profil som slår vakt om natur och kultur kan definitivt ha framtiden för sig.
Om skribenten: Patrik Ehn
