Om man i Sverige studerar humaniora på något av landets högre lärosäten kommer man förr eller senare att stöta på postmodernismen/poststrukturalismen, en vetenskapsteori ett ord som i sammanhanget bör tas med en skopa salt – vars ontologiska fundament härrörs ur relativismen. Detta inlägg kommer kortfattat att sammanfatta postmodernismens syn på språk, makt och sanning för att sedan presentera Frithjof Schuons kritik av relativismen. Slutligen kommer jag själv ge en kommentar gällande diskursanalys som politiskt vapen.

I Språk, makt och sanning

Den postmoderna ibland även kallad poststrukturalistiska – ontologin utgår ifrån en konstruktivistisk syn på språket och verkligheten, ett perspektiv vars poäng är att det inte går att skilja mellan dessa två ting. Det är omöjligt att tala om en verklighet utan att en subjektiv sådan skapas via bruket av språk. Språk är inte neutralt och kan aldrig beskriva någonting objektivt, således är människor och våra relationer omöjliga att observera ur ett objektivt perspektiv. Ett annat utmärkande drag för den postmoderna vetenskapssynen är ifrågasättandet av större samhällsvetenskapliga teorier metanarrativ och kategoriseringar i form av kön, klass eller sexualitet. Denna anti-essentialistisk syn på identiteter och grupper förnekar att det existerar en given essens hos en viss kategorisk identitet. Istället konstrueras även dessa genom vårt språk. Som alternativ till att främja en viss kategori använder postmodernismen ett bejakande av så många perspektiv som möjligt. [1]

Språket betraktas även som en aktivitet, en medveten handling. Så fort språk används produceras och reproduceras det som utgör vår syn på verkligheten. Michel Foucault skrev om diskursernas sanningseffekter och sanningsregimer. Han menade att observationen av hur språket formuleras, hjälper betraktaren att uppfatta vad som i sammanhanget görs till sanning och sätter ramarna för vad som är tänkbart. Genom utestängningsprocedurer och auktorisering – grundat på föreskrivna ritualer och socialiserande institutioner framkommer det vems åsikter som är legitima och vad denna legitimitet baseras på. [2]


II Relativismens paradoxala absurditet

Frithjof Schuon menade att relativismen har som mål att förminska och relativisera alla former av ontologiska utgångspunkter för en objektiv och autonom verklighet, ett företag som inte går helt smärtfritt till när relativismen som utgångspunkt hamnar under den kritiska luppen. Origo för relativismen utifrån ett filosofiskt perspektiv är det normativa antagandet det endast existerar en sanning, och den är att det inte existerar några sanningar. Att det är objektivt sant att ingenting förutom det relativa existerar. Schuon liknar detta resonemang med att skriva att det inte existerar något skrivande. Alla idéer reduceras till en social, psykologisk och historisk relativitet; ett antagande som annullerar sig självt på grund av att det de facto utgör en social, psykologisk och historisk relativitet. Detta antagande är likaså absurt på grund av att det gör anspråk på att vara unikt i den mån att det av någon oförklarlig anledning inte påverkas av det ursprungliga påståendet att endast relativism är möjligt. Den mest basala slutledningsförmågan torde leda till förståelsen att ett antagande som annullerar sig självt är falskt, null and void. [3]

Relativismen utgår även från postulatet att ingen människa kan undgå mänsklig subjektivitet. Om detta stämmer besitter det ovannämnda postulatet inget som helst objektivt värde, det annullerar sig självt utifrån sina egna premisser. Schuon hävdar även att det är uppenbart att människan kan kringgå sitt eget subjekt, annars hade hon helt enkelt inte utgjort en människa. Beviset gör sig gällande genom att människan är förmögen att föreställa sig subjektivitet i sig. Om vi var helt och hållet komprometterade av vår egen subjektivitet, hade subjektivitet i sig inte ens varit möjligt att föreställa sig. Djur lever å andra sidan enbart i sin egen subjektivitet utan att förmå sig uppfatta den, till skillnad från människan är inte djur skapta med förmågan till objektivitet. [4]


III Det tveeggade svärdet

För en högerradikal ter det sig ganska naturligt att avvisa postmodernismen som någonting enkom subversivt. I sin ofattbara oförmåga att övervinna sitt subjekt lyckas samtliga postmoderna forskare, journalister och kulturprofiler exklusivt ta den rådande och hegemoniska kulturmarxismens perspektiv till försvar, detta trots sin relativistiska utgångspunkt. Det är även uppenbart att mycket av den förfäktade relativismen, subjektivismen och perspektivbejakandet endast utgör en förutsättning för att underminera, kritisera och bespotta traditionell europeisk kultur. Detta då premisserna för den postmoderna synen på kunskap och verklighet endast tillåter kritik. Även postmodernisternas lösningar på de problem som emanerar från den vita europeiska mannen den varelse som besitter upphovsrätt på förtryck utmynnar av någon okänd anledning alltid i en fortsatt underminering av det som observeras. Den dagen en postmodernist de facto relativiserar det som utgör det senmoderna samhällets värdegrund skall undertecknad äta upp sin hatt.

Det som är nyttigt i sammanhanget och som högerradikaler bör ta med sig, är den postmoderna idén om språk som aktivitet och makt. Med reservationen att språket utgör en del av det politiska, kulturella och sociala maktutövandet som kommer uppifrån, av stat och media. Det kan te sig konstigt att påpeka detta, det är dock viktigt att konkretisera vilken sorts makt som man talar om i sammanhanget. Just för att undvika allt för abstrakta därmed värdelösa utsvängningar om ett diffust maktbegrepp. Vidare bör man som högerradikal glädjas åt att diskursanalysen som politiskt vapen är tvåeggat. I sin strävan att underminera och omkullkasta traditionella normer utvecklade postmodernisterna ett verktyg som kan användas mot det som utgör det äkta status quo, det senmoderna och kulturmarxistiska samhället. Utan att köpa de absurda ontologiska förutsättningar som postmodern "ontologi" och "epistemologi" baseras på, kan man utan att skämmas använda diskursanalys som vetenskapligt och politiskt instrument. Som högerradikal eller politisk dissident av valfritt slag kan diskursanalysen nyttjas där det lämpas bäst, att systematisera och belysa den politiska korrekthetens mekanismer. Vad görs till sanning? Hur görs detta till sanning? Vad och vilka utesluts? Hur utesluts dessa? Detta är ingalunda nya tankar inom den politiskt inkorrekta sfären, men medvetenhet bör alltid föregå handling.

Med en diskursiv analys som utgångspunkt ter sig argument som "Vad är egentligen svenskt?" och "Det har aldrig funnits någonting svenskt" som fullständigt rationella och medvetna handlingar. Ty de yttras exklusivt av solipsister som är ointresserade av sanning och verklighet, och utgör i sig självt endast ett maktmedel. Vi som med ansiktet i behåll försöker göra anspråk på sanning måste börja fundera på hur vi uttrycker våra idéer samt hur vi skall arbeta för att vinna legitimitet.


Relevant:

Oskorei – Situationism och nihilism
Solguru – Makt som förklaring


1. Bergström, B, Boréus, K. 2005: Textens mening och makt. s. 22-23
2. Börjesson, M, Palmblad, E. 2007: Diskursanalys i praktiken. s. 10-12
3. Schuon, F. 1984: Logic and Transcendence. s. 7
4. Schuon, F. 1984: Logic and Transcendence. s. 7

Om skribenten: Mikael Andersson

Mikael Andersson arbetar inom IT och är sedan ett decennium tillbaka politisk och kulturell dissident. Han ogillar absoluta ideologiska beteckningar och ontologisk grobianism och har genom livet försökt att skapa en sammanhängande, sund och realistisk syn på världen genom att plocka guldkornen från flera säckar. Inspireras framför allt av idéer från identitära, anarkistiska, libertarianska, konservativa och postmoderna strömningar. Föredrar att dra sitt strå till stacken genom att träffa människor, föreläsa och föra diskussioner.