Vi har tidigare på bloggen presenterat den italienske samhällsfilosofen Sergio Panunzio, som gick från att vara en av Italiens ledande revolutionära syndikalister till att bli nationalsyndikalist och en av det fascistiska Italiens tre ledande ideologer (ihop med Giovanni Gentile och Mussolini). Då vi här på webblogg Oskorei är övertygade om att tiden är mogen för något liknande det som ägde rum i Italien och hela Europa på 20- och 30-talen, alltså att de mer konsekventa och klarsynta inom vänstern överger antinationalismen och återupptäcker den europeiska biokulturen och dess värden, så kommer vi idag att presentera ett utdrag ur professor James Gregors skrift Mussolinis Intellectuals. I förbigående kan nämnas att det är en mycket läsvärd bok, och att professor Gregor, trots att han själv inte är fascist, behandlar sitt ämnesområde med akademisk hederlighet och inte förtiger vare sig den idealism och intellektuella kvalitet som genomsyrade dessa intellektuella, eller det faktum att han betraktar begreppet ”fascism” som ganska värdelöst vetenskapligt betraktat när det kommit att bli en amöbaliknande samlingsterm för allt från fotbollshuliganism till skinnskallekultur. ”Antifascismens” fascism-begrepp är alltså värdelöst annat än som ett skällsord mot människor man inte tycker om och vill dehumanisera, när det inkluderar så vitt skilda företeelser som hegelianskt influerad aktualism, katolsk nationalsyndikalism och rasbiologiska rörelser. Att den italienska fascismen till sitt väsen var en idealistisk rörelse, alltså inte en rasmaterialistisk, är något antifascisterna inte begripit, och detta är även skälet till att de har svårt att förstå inslaget av judar i det gamla Partito nazionale fascista. Lyckligtvis för deras mentala välmående undanhåller dock vanligtvis regimmedia sådana förvirrande fakta från dem.
Vikten av definitioner
Något professor Gregors kritik av det politiskt korrekta fascism-begreppet gör oss uppmärksamma på, är därför hur viktigt det är att man har väldefinierade begrepp. Om man talar om ”fascism” är det viktigt att man vet exakt vad man menar, och detsamma gäller om man talar om ”nation”, ”svensk” eller ”kultur”. Vi måste alltså veta exakt vad det är vi vill bevara, om vi med ”svensk” menar en raslig, etnisk, språklig eller rent politisk grupp (eller en kombination av dessa, vilket de flesta i praktiken gör).
Sergio Panunzio var mycket noggrann med detta, vilket visar hur fel de politiskt korrekta har när de påstår att fascismen bara var en anti-intellektuell rörelse. Följande skriver professor Gregor om detta:
By the early 1930s, Panunzio was preparing a comprehensive exposition of Fascist doctrine – together with its argued vindication. As an academic, trained in philosophy and social science, he began with a catalog of stipulative definitions of those terms he held to be essential to his exposition. In social science, such stipulative definitions are never held to true – nor did Panunzio hold them to be so. They were useful to his account. They were employed in order to reduce the vagueness and ambiguity of the terms as they are employed in ordinary speech.
Panunzio defined society as a collection of persons, arranged in functionally related configuration, engaged in activities governed by some set of explicit or implicit rules of conduct. A society, as a system governed by rules of conduct – sanctioned as laws – provides the material foundation for a state. The state – as a politico-juridical reality – is a particular kind of society, one in which a selected minority excercises sovereignty, control, or imperium, that is to say, the faculty of issuing authoritative commands. A society, per se, refers to a functional collection of persons that is innocent of sovereignty, while a state is a particular kind of society – specifically characterized by sovereignty. In effect, it is the state that provides peculiar form to society.
For Panunzio, a nation is also a specific kind of society, empirically characterized by an interrelated collection of persons sharing territorial and ethnic origin, a traditional culture, and a common history. A nation is an ordered society – spiritually united by the state. The unity provided by the state is predicated on a shared morality and factually enhanced by a general obedience to law that characterizes its citizens. Nationality refers to those persons, united by territory, culture, and spirituality, who are subject to the laws of a given state. They are the people – and constitute the matter of which the state is the form. Even where people do not constitute a nation, the state may rule as the agent, or bearer of sovereignty. Thus, where diverse peoples are conquered or come together and are governed by a given state, we speak of ”empires”.
[s. 143-144]
Vi känner igen en hel del från andra tänkare i den högerradikala traditionen (om nu inte detta begrepp är lika amöbaliknande som PK-begreppet ”fascism” då 😉 här. Synen på demos som stående närmare det rent materiella/zoologiska, och i behov av en Stat för att nå en högre nivå, känner vi igen från både Evola och Niekisch, och i någon mån även från Carl Schmitt. Evolas diskussioner kring imperium känner vi också igen. I någon mån känner vi även igen tankarna kring relationen mellan folk och stat från Nordeuropa, även om det hela i Italien sällan gavs en rasbiologisk grund.
Länktips
För den som vill komplettera ren text med inspirerande film och musik, som för en tillbaka till den känsla som genomsyrade den italienska fascismen, rekommenderas starkt ett besök på Aequitas et Libertas-bloggen. Under filmen med Leon Degrelle återfinns nämligen ett mycket trivsamt videoklipp.
http://aequitasetlibertas.blogspot.com/
Om skribenten: Joakim Andersen
