Begreppet folkgemenskap ser bra ut på papper, men vad betyder det i verkligheten? Vi har i en serie inlägg försökt visa dess följder på det sociala och ekonomiska området (en folkgemenskap är klasslös, såtillvida att ingen lever i misär, att möjligheten till social rörlighet och kultur är öppen för alla, och att makthavarnas tendens till lyxliv och maktfullkomlighet begränsas). Detta innebär att folkgemenskapens tanke står i motsättning till den otyglade kapitalismen så fort denna leder till ett klassamhälle. Samtidigt måste man ha i åtanke att folkgemenskapen är organisk, och att olika grupper och olika individer har olika funktion i den. Därför står den också i motsättning till den rent kollektivistiska och nivellerande socialismen.
Men vad innebär då folkgemenskapen för synen på de funktionshindrade? Det finns två alternativ. Antingen är de en del av folkgemenskapen, och då gäller den klasslösa tanken även dem, eller så är de av något skäl uteslutna ur den trots att de fötts in i den. Eftersom det inte finns några tungt vägande argument som talar för att funktionshindrade inte kan räknas till folkgemenskapen, kommer jag att utgå ifrån att de gör det och att våra förpliktelser mot folket därför inkluderar dem. Följande text från Nysvenska Rörelsen sammanfattar därför det hela (tack till alfons för den, och till Grim för versen längst ner):
Ur nysvenska rörelsens manifest från 79:
De handikappades rätt
FORNA TIDERS INSTÄLLNING TILL DE HANDIKAPPADE I SAMHÄLLET – DE BLINDA, DE DÖVA, DE RÖRELSEHINDRADE, DE UTVECKLINGSSTÖRDA – STÅR I KLAR STRID MED VÅR UPPFATTNING OM MEDMÄNSKLIGHET OCH RÄTTVISA. DET ÄR STATENS OCH SAMHÄLLETS UPPGIFT ATT GE DESSA MÄNNISKOR DET STÖD SOM GER DEM MÖJLIGHET TILL EN EGEN INSATS I SAMHÄLLET.
Det berättas att det antika Greklands nationalepos, Iliaden och Odysséen, har skapats av den blinde diktaren Homeros. Synskadade i vår tid som ännu har någon synrest i behåll har konstaterat att åtskilliga skildringar i Odyséen mycket väl skulle kunna ha diktats av en synskadad. Beethoven fortsatte sitt skapande trots tilltagande dövhet. Den rörelsehindrade svenske fältherren Lennart Torstensson övervann sitt handikapp med sin viljestyrka och ledde, buren på bår, de svenska trupperna till segern i det andra Breitenfeldslaget 1642. Det är tre världshistoriska namn som vittnar om handikappade människors möjlighet till insats. Den dövblinda Helen Keller har i modern tid blivit ett vittnesbörd om en handikappads förmåga att trotsa de vidrigaste omständigheter.
I forna tider uppfattade man handikappet som ett tecken på mänsklig mindervärdighet. Man kunde till och med beteckna ett handikapp som ett straff för tidigare generationers förbrytelser. Det hör till vår tids framsteg att man börjat göra upp med dessa föreställningar och erkänner samhällets skyldighet mot dem som föddes på skuggsidan: därmed även mot de handikappade. Det gäller att bryta den isolering som de flesta handikappade tidigare varit utsatta för. Nu måste de få samma möjlighet till utbildning som andra, och de måste fogas in i samhällets gemensamma arbetsprocess. Vi befinner oss emellertid bara i början av denna omställning. Solidariteten med de sämst ställda har främst gällt de lågavlönade. Det har varit en rent ekonomisk fråga. Här gäller det att fördjupa solidaritetsbegreppet, att göra det till förpliktigande medmänsklighet. Förbättrad utbildning, ökade kontaktmöjligheter och säkrad ställning på arbetsmarknaden för alla arbetsföra handikappade är idag ett ofrånkomligt socialt rättvisekrav. Att tillgodose detta krav är i första hand en uppgift för staten. Personliga initiativ till insatser kan vara värdefulla komplement men får aldrig minska de skyldigheter i solidaritetens namn som här åvilar både statsledning och samhällsorgan. Det är förnedrande för ett folk när de handikappade tvingas tigga om allmosor och nådebröd. De har samma rätt och samma skyldighet som andra att som fullvärdiga medborgare göra en insats i kulturliv och samhällsutveckling. Just genom sitt handikapp har de en annan bakgrund, som ger dem möjlighet att vinkla verkligheten på ett särskilt sätt och därmed berika det fortsatta skeendet. Korporatismens samhälle består av minoriteter. En av dess grundprinciper är minoriteternas sociala och mänskliga likaberättgande. De handikappade är en minoritet. Kampen för deras rätt är därför en naturlig konsekvens av det korporativa tänkandet.
Vad man kan lägga till är att Sverige redan rört sig en bit på vägen mot detta mål, med Samhall, aktivitetsgarantin, och gruppboenden. Det stora problemet tycks snarare vara sjukersättningssystemet, som innebär att stora delar av befolkningen ställs utanför arbetslivet fullständigt. Detta är inte nyttigt, alla kan arbeta med något även om de inte kan arbeta heltid, och det är statens skyldighet att hitta något som passar dem.
Man kan även lägga till att folkgemenskapstanken inte innebär att alla nödvändigtvis har rätt att skaffa barn. Vissa kan inte ge barn ett gott liv, vare sig vad gäller uppväxtmiljö eller arvsanlag, och när barn kommer att födas med exempelvis svåra sjukdomar är det samhällets skyldighet att förhindra det. Normalt sett bör eugeniken föras genom positiva, uppmuntrande, åtgärder, men det finns fall där sterilisering är nödvändigt.
Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.
Om skribenten: Joakim Andersen
