Som följd av den pågående folkvandringen till Europa har EU förhandlat flitigt med den turkiska ledningen för att åtminstone minska volymerna. Detta kan spontant tyckas positivt, samtidigt som den skadeglade noterar att samma människor som länge envisades med att beskriva immigration som något ”lönsamt” nu desperat försöker minska omfattningen av detta lönsamma fenomen. Frågan är dock om avtalet mellan EU och Turkiet egentligen ligger i de europeiska folkens intresse.
Detta av både meta- och geopolitiska skäl. Metapolitiskt sett är grundorsaken till den pågående folkvandringen den europeiska oförmågan att säga nej. Redan Günther identifierade denna oförmåga för snart ett sekel sedan, det handlar om oförmågan att tydligt säga ”vi har varken möjlighet eller lust att ta emot dig/er”. Till detta har både en urspårad politisk korrekthet, som ofta liknar en religiös kult av invandraren och dennes känslor, och konsumtionssamhällets sensibiliteter bidragit. När EU betalar ombudet Turkiet för att säga ”nej” istället för att själva göra det innebär detta att grundproblemet inte angrips. Det paradigmskifte bort från liberalismen som är så nödvändigt idag äger då heller inte rum. Vilket också bidrar till de dubbla budskap som innebär att ytterligare människomassor kommer riskera sina liv i hopp om att få stanna i Europa.
Europa och Turkiet
Men även geopolitiskt är avtalet högst tveksamt. Europa har två stora eurasiska grannar, Ryssland och Turkiet. Av dessa har man på grund av atlanticistisk lojalitet med de amerikanska globalisterna valt att försämra relationerna till den förra, trots att den senare egentligen är det större geopolitiska problemet idag.
Turkiet är en eurasisk nation, med band både till Öst och Väst. Atatürk och ungturkarna innebar ett medvetet försök att närma landet till Europa, och en modell som på sin tid inspirerade både nationalister och socialister. Det finns många intressanta strömningar i landet, från ultranationalistiska traditioner till kurdisk frihetlig socialism och eurasianism från vänster. Historiskt har det ofta funnits en allians mellan Turkiet och det centraleuropeiska Tyskland, en omöjlighet idag då Tyskland just nu är ett politiskt vacuum.
Turkiets nuvarande ledning har däremot en agenda som är diametralt motsatt Europas. Vi har här att göra med en på samma gång neo-ottomansk och islamistisk stat, vars planer både för närområdet och Europa inte är förenliga med våra intressen.
Att Erdogan övergett politiken av ”noll problem med grannarna” torde vara välkänt. Istället har han spelat en aktiv roll i det syriska inbördeskriget. Även om det skrivits väldigt lite om det i svensk etablerad media finns det idag mycket information om hur Turkiet låtit jihadistiska frivilliga passera landets gränser och köpt olja från dem. När Ryssland intervenerade i inbördeskriget sköt turkisk militär ner ett ryskt plan under förevändningen att det passerat turkiskt luftrum, trots att turkiska plan under många år regelbundet kränkt grekiskt luftrum. Turkiet under Erdogan har kort sagt gjort mycket lite för att bekämpa den jihadism som det idag talas så mycket om.
Fokus har istället legat på kampen mot kurdiska grupper, både i Syrien och Turkiet (den hugade läser själv på om Kobane och Cizre). I Syrien är detta samma grupper som utgjort en viktig del av motståndet mot Islamiska staten. Samtidigt har pressfriheten i Turkiet aktivt bekämpats, med bland annat fängslade journalister som svar på offentliggöranden av Erdogans band till Syriens jihadister.
Erdogan tycks dock vara medveten om demografins politiska betydelse. Han har besökt den stora turkiska diasporan i Tyskland, och där talat positivt om integration men negativt om assimilering. Den turkiske ledaren har också låtit en ny, huvudsakligen muslimsk, folkvandring passera och nå Europa. Detta är ett uppenbart exempel på den utpressning medelst migration som Kelly M. Greenhill studerat i Weapons of Mass Migration.
Denna utpressning framstår som framgångsrik. Avtalet med EU innebär för det första att Erdogans ansvar för att stödja jihadister i Syrien och bekämpa deras kurdiska motståndare sopas under mattan, liksom hans pågående nedmontering av pressfrihet och demokrati. Det innebär för det andra omfattande finansiella bidrag, 3 miljarder euro om året. Och för det tredje innebär det på sikt att Turkiets 77 miljoner medborgare får visumfrihet till EU, vilket torde innebära att redan stora diasporor växer ytterligare. Förhandlingarna om turkiskt EU-medlemskap ska också skyndas på.
Sammantaget kan man alltså konstatera att Turkiet är en eurasisk stat och turkarna ett eurasiskt folk det ligger i Europas intresse att ha goda relationer med. Men den nuvarande ledningen har en agenda som gör dess intressen diametralt motsatta Europas. Europas intresse är exempelvis fred i Syrien, inte Syriens ruiner som basområde för jihadister. Erdogans demografiska planer för Europa borde också vara tillräckliga för att var och en ska inse att detta inte är vår vän. Kombinationen av politisk korrekthet och anti-rysk atlanticism gör dock våra ”eliter” oförmögna att se, eller yttra, detta. Därför måste de och deras världsbild bytas ut.
Vidare läsning
Thierry Meyssan – Facing Turkey, Europe chooses suicide
Pat Buchanan – Time has passed the Turkish Alliance by
Russia Today – Turkey, ISIS, Syria, Erdogan
Global Research – Did the Turkish military enter Mosul to protect its oil trade?
Om skribenten: Joakim Andersen
