Det har ibland hävdats att socialismen och liberalismen egentligen är syskonideologier, och inte alls står för så olika värderingar som man vid första anblicken kan frestas att tro. Båda bygger på universalism, egalitarianism och individualism. Båda har ett utopiskt inslag, såtillvida att man ser fram mot en framtid då politiken är död (sedan kan man kalla denna utopi för det klasslösa samhället eller för nattväktarstaten, det är i grunden samma fantasi). Båda har också en syn på människan som i grunden god; om man bara avskaffar sådant som får människor att ”hata” varandra, i stil med religioner, nationella identiteter och liknande, så tror liberaler och socialister att allt ska bli bra (till skillnad från den radikalkonservativa ideologin som ser människan som både djur och ängel, alltså med medfödd förmåga till både gott och ont. Man is a beast of prey, som Spengler uttrycker det). Båda har därför en antinationalistisk och globalistisk ådra.
Nuliberalismen och fenomenet Ullerstam
Det är allmänt känt att 1960-talet var en tid som präglades av vänstern (”den nya” vänstern dessutom, som var mer influerade av Frankfurtskolan och Freud än av Marx). Mindre känt är att det även fanns ett starkt liberalt inflytande, det som Per Engdahl kallade nuliberalismen. Även denna var en ”ny” liberalism, den var nämligen extremt anti-social och individualistisk, och hyllade individens rätt till sex, droger och liknande, och tog avstånd från individens skyldigheter, plikter och ansvar. Ofta blandades dessa två inflytanden i olika kompotter, dit man kan räkna den gamle psykologen Lars Ullerstam.
Ofta är det lättare att urskilja de utopiska och extrema inslagen i den socialistiska världsbilden, kanske eftersom vänstern är mer konsekvent än högern. Men högerns människosyn är minst lika skadlig som vänsterns. Detta blir väldigt tydligt i psykologen Lars Ullerstams skrift De erotiska minoriteterna från 1964. Ullerstam utgår, precis som liberaler och socialister, från en rent materialistisk världsbild, och skriver därför inledningsvis: Att vi människor då och då får uppleva rejäla lustkänslor, gör att vi kan uthärda vår misär här på jorden. Ändå har det alltid uppträtt predikanter och moralister, som inbillat människorna, att det är syndigt att tillfredsställa behov.
Det är alltså känslor av lust och olust/smärta som är det viktiga för oss människor, enligt hedonisten Ullerstam, och mängden av lust/nytta ska då maximeras enligt honom. Olika former av ”lust” är heller inte kvalitativt skilda i den utilitaristiska tradition han tillhör. Någon heroisk realist är heller inte Ullerstam då han ser livet som ”vår misär här på jorden”. Ullerstam fortsätter:
Vi lever i Västerlandet f.n. i en tid, som håller på att realisera Benthams gamla dröm om det hedonistiska samhället. Människans profana behov, hennes lust och olust, står i förgrunden hos våra dagars politiker, åtminstone i deras officiella uttalanden. Våra sociala anordningar syftar inte längre till att behaga predikanter och gudar utan till att åstadkomma drägliga förhållanden för individen i samhället. De utredningar, som föregriper våra samhällsreformer, har karaktären av kollektiva lyckokalkyler, i varje fall formellt sett.
Den stora skillnaden mellan Ullerstam och andra materialister är att den gamle psykologen drar slutsatserna av materialismen fullt ut. Och han presenterar dem med en närmast evangelisk övertygelse, som gör ett oefterhärmligt och både tokroligt och skrämmande intryck. Om incest skriver Ullerstam följande (och den nuliberal som egentligen kan komma med motargument utan att hyckla mot sin ideologi finns inte):
Enligt min erfarenhet blir sexuella lekar mellan föräldrar och barn (i småbarnsåldern) allt vanligare hos unga barnfamiljer. I varje fall förekommer sådant hos de flesta av mina vänner. Dessa lekar har alla möjliga smeknamn (”tunnelleken”), och jag kan inte förstå annat än att detta är ett sunt och lyckligt förhållande.
När det gäller pedofiler drar han följande slutsatser (här har nuliberalerna däremot ett motargument i form av att barn inte kan lämna ”informed consent”):
Detta resonemang är väl i huvudsak invändningsfritt. Jag vill dock peka på en särskild kategori av ”fula gubbar”, de pedofila åldringarna. Om dessa vet man att de praktiskt taget aldrig gör sig skyldiga till våldshandlingar, de uppträder nästan alltid mycket försynt och beskedligt mot barnet. Skulle det inte med litet god vilja gå att humanisera behandlingen av dessa moraliskt vanligen hedervärda personer, så att de slapp att sluta sitt liv i tragik?
Det är ledsamt att man inte kan tillhandahålla sexualobjekt åt pedofilerna, men jag vet inte hur detta skulle gå till praktiskt. Dock opponerar jag mig mot att man betraktar det som a priori givet att dessa personer inte skall få tillfredsställa sin könsdrift. De ”fula gubbarnas” sexualnöd är ett problem att lösa för morgondagens människosinnade samhälle.
Vidare förklarar Ullerstam med moralisk harm:
Urofiler (”pissbögar”) håller till i urinoirer och deras högsta önskan är att träffa någon, som vill ha godheten att urinera i deras hattar eller fickor. Denna glädje får de sällan uppleva, däremot blir de ofta misshandlade. Att få sina kläder besudlade av urin är givetvis ett respektabelt behov, och det är avskyvärt att höra folk skryta med hur illa de behandlar dessa individer.
När det gäller masturbanternas ärevördiga värv förklarar Ullerstam (och den sista meningen är ren komik):
Den hemska ovanan åstadkommer också att barnets ”tillväxt bliver avbruten, utvecklingen av muskelsystem, stämma, skäggväxt, mod och energi blir hejdad, ja alldeles förhindrad” — och inte nog med, den förstör ”hjärna, nervsystem, ryggmärg, synförmåga, förstånd, skarpsinne, överhufvud taget livskraften i varje form”. Detta trodde alltså människor på för några decennier sedan. Kanske sitter det ännu någon fanatiker ute i glesbygderna och predikar dessa läror?
När det gäller tidelaget (som är lagligt i Sverige sedan 1944) skriver Ullerstam följande (vilket också är logiskt för en nuliberal, då dessa ser djur som egendom, no more, no less):
Kinsey berättar om många framstående män, som fått sina liv förstörda av en mer eller mindre konstant ångest att deras ungdomliga zoofila eskapader skall uppdagas för omgivningen. Själv har jag träffat på ett tragiskt fall där fruktan för omgivningens dom sannolikt starkt bidrog till att patienten råkade in i ett gravt psykiskt insufficienstillstånd med tveksam prognos (”sensitiver Beziehungswahn”). Skall detta vara nödvändigt i ett modernt samhälle? Kan vi inte såsom anständiga, medvetna människor försöka disciplinera våra egna moraliska primitivreaktioner?
Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.
Angående nekrofilerna skriver Ullerstam med märkbart ogillande:
Nekrofilen straffas för brott mot griftefrid om han försöker tillfredsställa sin drift. Bestämmelsen återfinns i den nya brottsbalken.
Nu kan man naturligtvis betrakta Ullerstam främst som en galning och som en källa till ofrivillig komik (och stor komik är det i vissa stycken). Då missar man kopplingen mellan Ullerstam och en konsekvent nuliberalism (exempelvis är det ett klart tecken på en ”ullerstamistisk” världsbild att tidelaget legaliserades, och hans tankar var inte så extrema på 1960-talet som de är idag). Det är nämligen så att nuliberalismen helt saknar argument mot exempelvis Ullerstams förslag för att göra livet ”lättare” för nekrofiler och zoofiler, annat än rena smakmässiga skäl (”jag tycker det är äckligt” är dessutom inget egentligt argument inom nuliberalismen). Sådana argument har endast de ideologier som utgår ifrån någon form av icke-materialistisk världsbild, och som ser samhället som något mer än bara en ansamling av individer. Det är när man ser nuliberalismens absurda konsekvenser som man börjar misstänka att något är djupt fel med hela den nuliberala ideologin och världsbilden som sådan.
Om skribenten: Joakim Andersen
