Inför Identitär Idé – Manuel Ochsenreiter

av 20 juni, 2014

Okategoriserade

Landsfadern – intervju med Syriens stormufti Sheikh Hassun

(ursprungligen publicerad på Manuel Ochsenreiters blogg 131021)

 

När de politiska vindarna vänder är det lätt hänt att en tidigare välkommen gäst blir persona non grata. När Syriens Stormufti Sheik Ahmad Badr Al-Din Hassun under 2007 besökte Tyskland rullade man ut röda mattan; såväl muslimska grupper som det tyska parlamentet lyssnade till hans föredrag. Tre år senare, i maj 2010, var stormuftin åter bjuden till Tyskland. Deutsche Welle framhöll honom som ”en av de viktigaste representanterna för den euroarabiska religiösa dialogen”. Den syriska delegationen möttes under avslappnade former på CDU-anslutna Konrad Adenauer Foundation, tillsammans med organisationens ordförande Hans-Gert Pöttering. CDU-politikern uttryckte stor beundran för Syrien och stormuftin i sitt välkomsttal: ”Detta steg mot en öppen och konstruktiv dialog mellan religioner och kulturer äger rum bortom Syriens gränser och den muslimska världen, det når längre än förståelde och skänker ömsesidig respekt.”Tysk mainstreaammedia utsåg snabbt Ahmad Badr Al-Din Hassun till sin favorit under hans besök. Han var en ”mäklare”, en ”brobyggare”, ”Islams kosmopolitiska ansikte”, ”hela världens stormufti”.

Detta var över tre år sedan. Idag är Ahmad Hassun stormufti över ett sjunkande land i blodigt krig. En tredjedel av landet är förstört, över 100 000 syrieer döda. De tyska medier som en gång firade honom känns inte längre vid honom. ”Brobyggaren” förvandlades över en natt till ”regimtrogen”. Den tyska röda mattan rullas nu ut åt andra – åt dem som ger sitt stöd till den så kallade ”revolutionen”.

På ett hotell i Damaskus sitter mufti Hassun vid ena änden av ett långt konferensbord, dricker ur sitt vattennglas. Hans livvakter diskreta, men synliga vid dörren till konferensrummet. Ett kamerateam rör sig utanför, packar ihop sin utrustning. För ett par minuter sedan, i Syrisk public service TV, diskuterade Hassun med inbjudna gäster möjligheterna till försoning. Nu tar han dock sig tid att hälsa en besökare från Tyskland. Han lyser upp och pekar genast mot den tomma stolen jämte honom. Sheikh Hassun utstrålar värdighet, han talar mjukt och väljer sina ord med tillförsikt. Han är väl medveten om det inflytande han har. Som Der Spiegel uttryckte det i en tämligen bisarr intervju i november 2011: stormuftin kan ”tända och släcka eldar med sina ord”. Tyska journalister försökte med denna intervju förgäves sätta åt Hassun. Tilltaget var att betrakta som en aning smaklöst: en månad innan intervjun genomfördes dödades en av Hassuns söner, Saria, i en attack mot Aleppo. Omedelbart efter attacken manade Hassun till lugn, till att avstå hämndbegär, han förklarade sig till och med villig att förlåta mördarna om de lade ned sina vapen. Detta hindrade emellertid inte tysk media från att utmåla Hassun som regimens tjänare – samme man medierna hyllade bara ett par år tidigare. Politiska vindar gör snabba kast, därför är det knappast förvånande att der Spiegels redaktörer inte bara ignorerade Hassuns påminnelse om det ”fredliga” uppror som aldrig existerat, utan även avfärdade information om utländska terroristgruppers inblandning som konspirationsteorier. Idag, med facit i hand, måste dock mainstreammedia krypa till korset och erkänna att konflikten i Syrien blivit en magnet för internationella terrorister. Hassun härstammar från staden Aleppo i norra Syrien, en gång i tiden Mellanösterns pärla. Idag ligger stora delar av hans hemstad i ruiner. De så kallade ”rebellerna” har byggt en hungerblockad runt de ”envisa” delarna av staden, de som inte velat delta i ”revolutionen”. ”Jag hade fem söner, nu har jag bara fyra”. Bakgrunden till Sarias avrättning är känd, männen som låg bakom den har fängslats och förhörts. 21-åriga Saria studerade vid universitetet i Aleppo. Avrättningen var ett väl planerat kontraktsjobb. Männen som genomförde den hade ingen aning om vem offret var, de tog enbart emot information om registreringsplåtarna på hans bil från anstiftarna. Först efter mordet, när de hörde om det på TV, insåg de vem de hade dödat. Mördarna kom själva från Aleppo, anstiftarna från Turkiet och Saudiarabien. De fick 50 000 syriska pund – runt 2500 svenska kronor – var för dådet. Så billigt, uttryckte Hassun inför domaren samtidigt som han förklarade sig villig att förlåta förövarna. Samma dag fick han ett meddelande till sin telefon: ”vi behöver inte din förlåtelse”. Dessa händelser har trots allt inte gjort Hassun bitter och kall. Under vårt samtal behandlar han, trots smärtan, ämnet behärskat. Hassun ser mycket yngre ut än sina 64 år. Inte ett grått hår syns på huvudet. Han är främmande för ilska, under sina besök i Tyskland blev Syriens högsta sunniledares leende omtalat bland journalister. Hans leende är inte påklistrat, inget billigt trick, utan ett uttryck för hans genuina karaktär. Sheikh Hassun är ständigt omgiven av hot och faror. Han står högst upp på legosoldaternas dödslista. Han utgör ett hot mot de i konflikten involverade krafterna. Det låter paradoxalt. Hans goda natur, hans välvilja och villighet att förlåta är en nagel i ögat på sunniextremister, gulfstaterna och västvärlden, de som stödjer terroristerna med pengar och vapen.

Föreställningen om konflikten i Syrien som en folklig resning avfärdar Hassun som en myt. Inom politiken och i medier cirkulerar information om att planen är att avskaffa nationalstaten Syrien. I stället skulle detta land med lång gemensam historia delas i religiösa enheter. Ett rykte bland många rör en alawitisk stat vid kusten, en kurdisk i norr och ett slags sunnitiskt kalifat i Damaskus. De cirka två miljoner kristna som lever i Syrien har i ett sådant läge bara valet att packa ihop och flytta. Utgångspunkten i idéerna om ett delat Syrien är föreställningen att det inte längre går att ha en sekulär stat där sunniter (vilka utgör cirka 70% av befolkningen), shiiter, alawiter, kristna och druser lever tillsammans. Den ”folkliga resningen” utmålades som protester från den påstått förtryckta sunnitiska majoriteten, vilka krävde sina rättigheter. Västerländska politiker resonerar enligt följande modell: i ett land där 70% av befolkningen är sunniter bör politiken och handeln också styras av sunniter. Allt annat är förtryck. Denna sekteristiska idé går under beteckningen ”demokrati” i väst. Då utgör naturligtvis Hassun ett irritationsmoment, när han som den högste sunnitiske ledaren i landet, avfärdar den teorin. Därför finns det ett intresse i att tysta Hassun i väst, och döda honom i Syrien. Sheikh Hassun fortsätter emellertid att le. Han är inte rädd för sin egen död, snarare för sitt lands. ”Jag är inte bara sunniternas stormufti” säger han och drar sig i skägget. ”Jag känner mig också som stormufti över alawiter, shiiter, kristna och druser. Det finns ingen annan väg än försoning”. När han uttalar detta slår han ut händerna, som om han omfamnade sitt Syrien. När man talar med sunniter, shiiter och kristna i Syrien står det klart att Sheikh Hassun länge ansetts vara en slags landsfader. Hans schema är fullbokat, han sörjer med kristna familjer över deras fallna söner, i sina tal tröstar han alla dem som förlorat familj och hem i kriget.

Sheikh Hassun inger förtroende. Hans ögon gnistrar och han ler brett när han talar om hur hans land kan resa sig igen ur krigets aska. Under vår konversation sträcker han gång på gång ut en hand mot sina motståndare. Det är dock inte utan oro han talar om Tyskland, och ett eventuellt besök i landet. Han berättar om besök i Turkiet, där han träffade många turkar med tyskt medborgarskap. Det slog honom att de trots detta bara talade turkiska, och han frågade dem vid tillfälle om de såg sig som tyskar eller turkar – de hade trots allt tyska pass. ”Vi är naturligtvis turkar”, fick han till svar. ”Om så är fallet, varför åker ni inte tillbaka till Turkiet?” blev hans svar till de förbryllade turkarna. En sådan diskussion står inte att finna i tyska medier. ”En sådan mentalitet skapar problem!”, utbrister Hassun och skakar på huvudet. Han är oförstående inför mentaliteten bland många muslimska grupper i Tyskland.

Sheikh Hassun har utvecklat en radar för religiösa konflikter. Han är övertygad om att bara en sekulär stat kan garantera fred och ett balanserat samhälle. Europas stöd till Syriens fiender är självdestruktivt, menar han. Religiöst hat och fiendskap är ett gift som inte känner några gränser, det är nedbrytande och destruktivt. Det ser ut som att Hassun har rätt: ett par stora sunnitiska organisationer i Europa ger öppet sitt stöd till Syriens ”rebeller”. De tyska politiker som för tre år sedan skakade stormuftins hand stöttar idag den väpnade ”oppositionen” – i verkligheten en brutal armé av legosoldater från hela världen. Även CDUs Pöttering bytte snabbt sida 2011, när det stod klart att USA önskade se ett regimskifte i Damaskus. Pötterings beteende kan betraktas som ryggradslöst, men Sheikh Hassun ör alldeles för artig för att säga något sådant. Han har ett tydligt budskap till Tyskland och Europa: ”Hjälp er själva genom att hjälpa Syrien. Detta krig kommer spridas, det kommer nå Europa via Turkiet. Om vi fortfarande är i livet då kommer vi påminna er om våra ord”. Denna varning uttalas för döva öron i Europa. Hassun ser emellertid inte ut att vilja ge upp. Han verkar aldrig förlora sitt tålamod, i stället ler han vänligt och förklarar gärna allting en gång till.

Det är bara när Sheikh Hassun talar om sin mördade son Saria som hans ögon förlorar glöden, och det kräver stora krafter att inte tappa fattningen. Han är medveten om sin roll som förebild, men inför krigets Syrien är han inte bara stormufti, president Bashar al-Assads nära förtrogne och en viktig moralisk auktoritet; han är även en sörjande fader.

 

Översättning från engelska: Charlotta Johansson

Om skribenten:

Avdelning för texter av Motpols gästskribenter.