Thomas Carlyle (1795-1881) är en av de centrala europeiska antiliberala tänkarna, vi finner här bland mycket annat en givande historiesyn och en djupgående kritik av liberalismen. Han introducerade mycket av det tyska tänkandet för en anglo-saxisk publik. Det finns hos den äldre Carlyle tendenser till en lätt predikande moralism, men ett bra exempel på Carlyle både som gudabenådad författare och filosof är det tidiga verket Sartor Resartus. Det är på samma gång ett märkligt verk, en blandning av fiktiv självbiografi, skröna och filosofisk analys, där det är uppenbart att Carlyle haft roligt under skrivandet.
The man who cannot laugh is not only fit for treasons, stratagems and spoils; but his whole Life is already a treason and a stratagem.
– Carlyle
Om Nietzsche är känd för sina många biologismer är Carlyles en mer nord- eller rentav paleo-atlantid stil. Han beskrev den hedniska världsbilden som präglad av Krafter, och i sin egen prosa målar han upp bilder av oändliga hav och rymder i rörelse, av Kaos, eldar och liknande. Han applicerar dessa liknelser både på idéer och samhällen, och skriver om professor Teufelsdröckhs tankar:
…his burning thoughts step forth in fit burning Words, like so many full-formed Minervas, issuing amid flame and splendor from Jove´s head…
Carlyles stil är oefterhärmlig, det är långa, intrikata meningar med kosmiska liknelser och mer eller mindre subtil humor. men även om den inte kan efterliknas rakt av är den givande och inspirerande.
Klädernas filosofi
Clothes gave us individuality, distinctions, social polity; Clothes have made Men of us; they are threatening to make Clothes-screens of us.
– Philosophy of Clothes
Sartor Resartus påminner en del om Hoffmans mästerverk Katten Murrs tankar om livet. Vi följer i boken en redaktörs försök att förmedla den tyske filosofen och professorn Diogenes Teufelsdröcks viktiga verk om klädernas filosofi. Det finns postmoderna drag både i Katten Murr och Sartor Resartus, så blandar Carlyle utdrag ur det fiktiva filosofiska verket med försök att få rätsida på det material med självbiografisk information om professorn själv han fått sig tillsänt. Ibland är det oklart vems röst vi hör, är det Carlyles eller någon annans?
– katten Murrs strapatser
Grundtanken, en klädernas filosofi, är samtidigt inte ointressant. L.F. Clauss menade på sin tid att olika kläder uttrycker olika psykologiska stilar, och att den europeiska klädselns erövring av andra kulturer inte enbart varit av godo för de senare. Professorn förklarar:
…his Body and the Cloth are the site and materials whereon and whereby his beautiful edifice, of a Person, is to be built.
Vi får flera olika Idéer beskrivna för oss, och de kläder de gett upphov till, från den Gotiska till den Anglo-Dandiacalska. Tanken är fortsatt relevant, bakom ett par mjukisbyxor finns en annan Idé än bakom en kostym. Carlyle blandar här det halvtokiga med det djupsinniga, resultatet är underhållande och givande på flera sätt. Klädernas budskap kan läsas med professor Teufelsdröckhs alfabete:
…if the Cut betoken Intellect and Talent, so does the Colour betoken Temper and Heart.
Professorn visar sig emellertid vara något av en mystiker, på samma gång som han har tydligt sans-cullotistiska tendenser. Så återgår han till Skapelsen, till talmudism och kabbalism, till carlylska jämförelser av Adam Kadmon med Nifl och Muspel. Teufelsdröckh demonstrerar också att målet med kläder aldrig varit ”Comfort”, utan redan från början ”Decoration”. Vi är några sidor nära att hamna i det försmädliga kätteri som bar namnet adamismen, men till teologisk nudism leder oss professorn inte. Däremot får vi oss till livs långa, och givande, resonemang om makten hos kläder. I hög grad är det exempelvis genom uniformer man görs till polis eller militär.
Be no longer a Chaos, but a World, or even a Worldkin.
– Teufelsdröckh
Kläder är, som så mycket annat, symboler, finner vi, och detsamma gäller världen i stort. I de biografiska styckena följer vi hur professorn nått fram till denna slutsats. Intressant här är hur motgångar leder fram till en andlig kris, ett Everlasting No. Människan lever i grunden genom hopp, men Teufelsdröckhs hopp hade grusats. Världen tycktes höra till Djävulen, men Teufelsdröckh svarade: ”I am not thine, but Free, and forever hate thee!” Han talar här om en ”Baphometic Fire-Baptism”. Ur detta växer det sedan gradvis fram ett Everlasting Yea, präglat av insikten att Naturen är ett ”Living Garment of God”, och andra människor hans Bröder. Sartor Resartus var delvis självbiografisk, och Carlyles No, Centre of Indifference och Yea för tankarna till mystikens ”själens dunkla natt”. Teufelsdröckh lägger åt sidan sin Byron och plockar fram sin Goethe.
Carlyle hoppar mellan ämnen, men väver också in sin världsbild och sin samhällskritik i Sartor Resartus. Så vänder han sig mot den mekaniska världsbild som ligger till grund för liberalismen och den gängse nationalekonomin (som han på annat håll beskrev som ”the dismal science”). För Carlyle är det immateriella faktorer som ger mening åt människans liv. Det är hopp, det är hjältedyrkan, det är skapande verksamhet, ”production” i bred mening. Så får vi veta att samhället i grunden är en kyrka, människor som samlas kring samma idéer, andliga eller sekulära:
Society becomes possible by Religion. Nay, perhaps, every conceivable Society, past and present, may well be configured as properly and wholly a Church…
Politiken är ett samhälles Hud, yrken och industri hennes Muskler, men Religionen är Nerverna. Man kan använda Carlyles perspektiv för att analysera vårt ”samhälle” som försöker klara sig utan gemensam religion, eller ersätta den med politiskt korrekt och föga inspirerande pseudo-kult.
Carlyles cykliska historiesyn återkommer också i Sartor Resartus. Han skiljer mellan Sken och Verklighet, och menar att många företeelser med tiden förlorar sin sanning. Så blir präster Sham-Priests, kungar Sham-Kings. Att sådana skenföreteelser utsätts för revolutioner är inte förvånande. Här för han tankarna till Evola, och insikten att vi inte har kungar för att det finns monarkier utan tvärtom monarkier för att det funnits kungar. Men både religioner och sociala system förlorar med tiden sin kärna. På så vis kan Carlyle beskrivas som en konservativ revolutionär, samtidigt som han genom sin respekt för den hederlige arbetaren och sitt förakt för parasiter av alla samhällsklasser för tankarna både till Strindberg och Blanqui.
Carlyle låter också Teufelsdröckh vända sig mot den atomistiska synen på samhället. I snart sagt allt han skrev betonade han att ett samhälle är band, på samma gång sociala och politiska. Han för tankarna till Fitzhugh när han delvis beklagar slaveriets avskaffande, men kan också föra tankarna till Polanyi. Så låter han Teufelsdröckh utbrista:
Call ye that a Society, where there is no longer any Social Idea extant; not so much as the idea of a Common-Home, but only of a common over-crowded Lodging-House?
Det är ett samhälle där Kyrkan förlorat sin talförmåga, och där Staten krympt ihop till en polisstation. Carlyle uppskattade kort sagt inte den världsbild som låg bakom laissez-faire, och såg den som ovan antytts som verklighetsfrämmande. Ett sådant samhälle ser Teufelsdröckh som dött, och samtidens revolutioner kan liknas vid dess uppeldande så att en Fenix kan uppstå ur det.
Sammantaget är Sartor Resartus ett fascinerande verk. Det förebådar postmodernismen genom sina många berättare och perspektiv, Carlyle själv för också tankarna till både Nietzsche och Sorel genom sin historiesyn. Vi finner här många av de perspektiv han senare skulle komma att utveckla, men utan den moralism som tynger ner exempelvis Latter-Day Pamphlets. Det är uppenbart att Carlyle hade roligt när han skrev, och den rätte läsaren kommer också att ha utbyte av att följa den stackars Redaktörens kamp med Teufelsdröckhs storverk och märkliga livsöde. Det finns också här användbara perspektiv och insikter för att förstå vår samtid, och för att angripa de liberala och mekanistiska ideologier som lett fram till dagens problem. Ett samhälle är inte en ansamling individer, meningen med livet är inte Nytta eller Lycka. Ett samhälle är ytterst en Kyrka, meningen med livet är högre än det rent individuella.
Om skribenten: Joakim Andersen
