När man följer den officiella debatten i Sverige slås man snart av dess absurda karaktär. Dessa människor utgår från vissa grundantaganden, och dessa antaganden är nästan alla felaktiga. Detta gäller både invandrings- och utrikespolitiken, men det är den förra vi idag kommer titta närmare på. För enkelhetens skull kommer vi kalla grundantagandena den svenska ideologin. Den som anammar den illustrerar sin lojalitet till ett visst system och ett visst etablissemang:
…in many ways nonsense is a more effective organizing tool than the truth. Anyone can believe in the truth. To believe in nonsense is an unforgeable demonstration of loyalty.
– Mencius Moldbug
Några av grundantagandena i den svenska ideologin är de följande:
”Invandringen är en investering”
Sverige är näst Tyskland det OECD land där invandrares bidrag jämfört med infödda är mest negativt, då varje invandrarhushåll i genomsnitt netto betalar in drygt 6000 Euro (PPP-justerade) per år mindre till statskassan än varje infött hushåll.
– Tino Sanandaji
Detta var en tydligare komponent i den svenska ideologin tidigare, och har den senaste tiden omärkligt tonats ner (liksom det gamla argumentet ”det finns inget svenskt”). Några erkännanden av att man hade fel kommer inte dyka upp, heller inga självkritiska betraktelser på temat att man hade rejält fel förut och förmodligen har fel i annat också.
Argumentet om invandringen som investering har pulveriserats av flera ekonomer, bland dem Jan Tullberg och Tino Sanandaji. Sanandaji har skrivit flitigt om detta, en artikel i mängden är denna:
Media felrapporterar kring invandringens kostnader
Invandringen är kort sagt inte en investering, kostnaderna är stora och Sverige har inte en arbetsmarknad som lämpar sig för många av de nya medborgarna.
”Vi måste satsa mer på integrationen”
När det står klart för anhängare av den svenska ideologin att invandringen inte är en investering, övergår de ofta till att detta kan lösas med mer ”integration”. Antingen avser de då ”satsningar”, vilket skapar en artificiell arbetsmarknad men ökar kostnaderna ytterligare, eller så avser de olika former av särbehandling. Båda greppen innebär att Sverige rör sig ytterligare några steg åt det planekonomiska hållet, men detta sägs aldrig högt.
”Det kommer inte hända”
För närvarande kommer det 1 000-1500 flyktingar och migranter om dagen. Multiplicera det med 365 dagar och därefter med 15 år. Eftersom omkring 77 procent får asyl vid första ansökningstillfället (antalet är högre för man kan söka igen, men det behöver vi inte gå in på nu), hamnar man på mellan 4,2 och 6,3 miljoner personer som har fått asyl. Och det är visat att varje person som får asyl får ytterligare en person med sig genom familjesammanföring (lite mer en än, men det kan vi också lämna därhän). Multiplicera med två, alltså. Voilà! Mellan 8,4 och 12,6 miljoner invandrare år 2030. Sverige har totalt 9,7 miljoner invånare. Av dessa har 21,5 procent utländsk bakgrund, vilket betyder att svenskar med två svenskfödda föräldrar uppgår till 7,7 miljoner. Alltså kommer antalet invandrare inom 10 till 15 år att ha vuxit till att bli större än de ursprungliga svenskarna är i dag. Quod erat demonstradum.
– summering av Sanandajis resonemang
Så snart man extrapolerar dagens trender in i framtiden, och tar upp högst realistiska scenarion som att svenskarna blir i minoritet i sitt eget land, att välfärdsstaten avvecklas eller att etniska konflikter utbryter, möts man av variationer på mantrat ”det kommer inte hända”. Här är kopplingen mellan den svenska ideologin och lojaliteten mot etablissemang och system tydlig, etablissemanget antas ha full kontroll och veta mer än icke-etablissemanget.
Men att svenskarna blir i minoritet i sitt eget land är ingen omöjlighet, även om detta har Sanandaji skrivit: Intervju i Weekendavisen
”Vi måste hjälpa människor i nöd”
Det som blir påtagligt här på plats är vilket avbräck en halvering av det humanitära stödet skulle bli. Det skulle kunna innebära att en miljon människor som i dag får hjälp i de läger där vi arbetar skulle bli utan stöd. Det skulle få väldigt allvarliga konsekvenser.
– Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka
De människor som just nu tar sig till Sverige är normalt inte människor i nöd. Människor i nöd har inte råd att ta sig till Sverige. Vad som istället äger rum är att pengar tas från biståndet till verkligt utsatta människor och istället används för mottagande i Sverige. Det talas just nu om att minska biståndet med 60%. Det skulle, bland annat, innebära att 156.000 barn inte kan få behandling för akut undernäring.
Vi hittar en genomgång av övriga konsekvenser här:
Sida varnar: En miljon kan bli utan humanitärt stöd
”Det är krig i Syrien”
Oavsett om det sägs högt eller inte utgår många från att den ökade migrationen till Europa beror på kriget i Syrien. Problemet med detta antagande är att det, återigen, inte är sant. EU:s statistik visar att av ”first time asylum seekers” under det andra kvartalet 2015 var 21% från Syrien. Afghanistan kom på andra plats, följt av Albanien, Irak, Kosovo och Eritrea.
Vi hittar Eurostats sammanställning här:
”Vi måste hjälpa barn”
Det blir bekymmer på boendena när vi först har ungdomar där och sen kommer killar som är över trettioårsåldern. Det blir besvärligt för personalen som ska behandla vuxna som ungdomar. Upplevelsen i dag är att Migrationsverket inte gör någon bedömning av ålder.
– Elisabet Carlander-Blom, förvaltningschef för omsorg och stöd i Ragunda kommun
En mer eller mindre outtalad ingrediens i den svenska ideologin är att vi måste hjälpa barn, därför investeras stora summor i mottagandet av såkallade ensamkommande barn. En stor, och mycket lönsam, industri har vuxit fram kring detta. Problemet här är inte minst att vi som ovan nämnt tar pengar från biståndet, bland annat till undernärda barn, för att istället ge till ynglingar som tagit sig till Sverige. Detta är inte moraliskt, tvärtom bör det väcka starka känslor av obehag och avsmak hos varje människa som reflekterar en aning över det.
Men detta är inte nog. Vi tar inte bara från undernärda barn för att ge till andra, mindre undernärda, barn. Vi tar, tämligen ofta, från undernärda barn för att ge till vuxna som ljuger om sin ålder. Studier i våra grannländer visar att denna grupp är stor. I Danmark visade det sig att över 70% av de som påstod sig vara barn i själva verket var över 18. Inte heller detta är moraliskt, det är skillnad på att vara hjälpsam och att vara lättlurad. Det förra är föredömligt, det senare är däremot föraktansvärt.
Vi hittar en artikel om den danska studien här:
203 flygtningebørn var i virkeligheden voksne
”Du är rasist”
Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden. Därför kan vi angripa arbetslöshetsproblemen på ett helt annat sätt, i medvetande om att det vi gör är en sak som i varje fall inte influeras av skiljaktigheter i hudfärg eller religion utan att våra insatser får sin motivering uteslutande med tanke på arbetslöshetsfrågan själv.
– Tage Erlander
När alla de argument den svenska ideologin bygger på har raserats blir nästan alltid det outtalade grundantagandet uttalat, den som motsätter sig ideologin gör det för att hon är ”rasist”. Det går inte att föra en mer restriktiv politik eftersom detta, också, är ”rasism”.
Men inte heller detta är sant. Svenska politiker har in i modern tid fört en mer restriktiv politik än nu, många andra länder gör det utan att beskyllas för ”rasism”. Man kan nämna Luciaavtalet 1989, då bland annat socialdemokraten Ingvar Carlsson stod för en mer restriktiv invandringspolitik för att hantera vad man då såg som en ohållbar situation. Carlsson kallas, mig veterligen, sällan ”rasist”.
Sammantaget finner vi alltså att den svenska ideologin är verklighetsfrämmande. Till de människor som anammat den kan man utan problem säga att ”ni har fel om allt”. En psykologiskt spännande fråga är hur en så stor grupp människor med sådan envishet kan hålla fast vid den svenska ideologin, vad man får ut av att bli förd bakom ljuset. Sannolikt handlar det om en kombination av genuin altruism, identifikation med makten, och ovilja att erkänna att ”SD-white trash” hade rätt och fina människor hade fel.
Om skribenten: Joakim Andersen
