Den amerikanska författarinnan Stephenie Meyer har med serien Twilight vunnit närmast kultartad popularitet. Seriens målgrupp är främst europeiskättade flickor i tonåren, vilket gör att en recension lätt blir orättvis om man exempelvis är en europeisk vuxen man (man kan också lättare ha överseende med litterära brister i en serie som vänder sig till barn och ungdomar än i böcker som Stieg Larssons, som vänder sig till föregivet vuxna). Dagens inlägg kommer därför främst att beröra serien som ett intressant samtidsfenomen. Inte minst intressant är det på grund av dess popularitet.
Seriens motor är kärlekshistorien mellan den mänskliga flickan Isabella Swan och vampyren Edward Cullen. Edward är drygt 100 år gammal, men tillhör en minoritet av vampyrer som dricker blod från djur istället för människor. Deras kärlek hotas av mer klassiskt blodtörstiga vampyrer, deras svårigheter att hantera att de tillhör olika världar, och ett triangeldrama.
Genusperspektiv
The author, a Mormon, adds that her faith has influenced her work. In particular, she says, her characters tend to think more about where they came from, and where they are going, than might be typical.
– Jeffrey Trachtenberg
Stephenie Meyer är mormon, och har kritiserats för att hennes serie skulle vara antifeministisk. Denna slutsats är lätt att instämma i, det är i varje fall inte en feministisk serie. Särskilt tydligt blir detta i relationen mellan Isabella och Edward. Han är betydligt äldre och starkare, han är en gentleman, och han uttrycker även att det är hans uppgift att beskydda henne. Överhuvudtaget för Meyer in en ganska realistisk känsla för mannens potentiella farlighet, särskilt tydligt i fallet med de indianska varulvar som gradvis förs in i handlingen. Dessa uttrycker, liksom Edward, att de i vissa situationer kan ha svårt att behärska sina drifter och känslor. En lärdom som kanske inte är helt oanvändbar för tonårsflickor. Samtidigt kan det ibland få tveksamma former, bitvis har kärlekshistorien sådana övertoner att Isabella påminner om en kvinna som trots omgivningens välgrundade varningar dras till en olämplig man. Något som inte nödvändigtvis bör romantiseras.
I don’t think teens need to read about gratuitous sex.
– Stephenie Meyer
Som mormon har Meyer tonat ner de sexuella inslagen i serien, och hon förenar också det romantiska ideal som tilltalar seriens unga läsare med ett monogamt. Hennes syn på abort och giftermål får också en plats i serien. Metapolitiskt är det hela både framgångsrikt och intressant, inte minst då serien trots årtionden av feministisk och ”sexradikal” skolning nått så stor popularitet bland unga kvinnor.
Arketyper
I’m not a vampire fan … I haven’t read Dracula, and I don’t watch scary movies.
– Stephenie Meyer
Twilightserien är samtidigt ett exempel på det man kan kalla den gotiska renässansen, där arketyper som vampyrer och varulvar, liksom en gotisk sentimentalitet och estetik, alltmer förs in i det populärkulturella centrum. Det är inte länge sedan dessa företeelser var begränsade till små subkulturer, och deras återkomst är potentiellt positiv. Denna process har dock sin egen dialektik, där kommersialistisk urvattning spelar en viktig roll. Meyers populära, ”vegetarianska”, vampyrer har därför ganska lite gemensamt med den ursprungliga arketypen. Samtidigt innebär dock även detta att gränsen mellan populärkulturell mainstream och subkulturell periferi förskjuts något. Det finns i denna process en risk för ren pervertering av arketyperna när de blir till redskap för en politiskt korrekt mentalitet, en risk som dock är mindre i fallet med mormonen Meyer än i en serie som True Blood. Även i det senare fallet kan man dock notera att både arketyperna och den litterära eller cineastiska formen har sina egna mekanismer, vilket kan leda till resultat rakt motsatta även den mest propagandistiska manusförfattares avsikt (det vanligaste exemplet på detta är när ”skurken” i en serie blir betydligt mer fascinerande än företrädarna för de accepterade värderingarna).
Tämligen intressant är också Meyers skildring av Quileute-stammen, där vissa av männen bär på en gen som gör dem till varulvar med allt vad det innebär av övernaturlig styrka och aggressioner. Hon berör här den europeiska varulvsmyten, om än projicerad på en indianstam. Men i det stora hela är Meyer ganska ointressant när det gäller att beskriva indo-europeiska arketyper, hennes historia handlar i första hand om romantisk kärlek.
Sammantaget innebär detta att Twilightserien inte är särskilt intressant utanför sin målgrupp, men även att fenomenet metapolitiskt är både intressant och positivt. Man kan misstänka att nästa storsäljande motsvarighet ytterligare kommer att förskjuta gränserna både för det politiskt korrekta och mellan kulturell mainstream och subkultur.
Relaterat
True Blood och den europeiska vampyrmyten
Om skribenten: Joakim Andersen
