En av 1900-talets främsta filmskapare var tyska Leni Riefenstahl (1902-2003). Hon har genom sin koppling till den tyska nationalsocialismen länge ansetts ”stämplad”, men i likhet med Ernst Jünger och Carl Schmitt har hennes begåvning i längden omöjliggjort en sådan icke-existens och vi ser idag ett växande intresse för Riefenstahl.
Tidig karriär
Riefenstahl inledde sin karriär som dansare, och som skådespelare i ett flertal filmer. Många av dem utspelade sig i Alperna eller behandlade på andra vis människans möte och kamp med elementen. Hon skrev, regisserade, och spelade huvudrollen i, filmen Das Blaue Licht från 1932, där hon anknöt till folkloristiska, romantiska och för-kristet mystiska teman. Filmen ligger i linje med de folkligt-romantiska ideal som beskrivits med samlingsnamnet Völkisch, och gjorde ett starkt intryck på den nationalsocialistiske ledaren Adolf Hitler. Detta var ömsesidigt, och Riefenstahl kom både att sympatisera med nationalsocialismen och umgås privat med några av dess ledande personer. Detta har efter Andra världskriget betraktats som en oförlåtlig synd, men det är osäkert om nutida bedömare hade handlat annorlunda än Riefenstahl om de exempelvis upplevt Versaillesfreden. Alla är barn av sin tid, sedan kan man vara mer eller mindre medveten om det. Riefenstahl distanserade sig också gradvis från den tyska politiken, och på samma sätt som vi idag kan betrakta en Brecht eller en Gorkij utan att ständigt ta upp sovjetkommunismens förbrytelser bör vi kunna se Riefenstahl som en av 1900-talets banbrytande filmskapare.
Viljans triumf
Riefenstahls mest kända/ökända verk är Viljans triumf, där hon dokumenterar partidagarna i Nürnberg 1934. Hon visar där en koreografisk och estetisk begåvning, och lyckas skapa ett ordlöst bildspråk och en bildernas grammatik. Det sägs exempelvis inte mycket i början av filmen, men många budskap förmedlas ändå. I början påminns publiken om att 20 år gått sedan världskrigets utbrott, 16 år sedan det tyska folkets lidanden inleddes, och ett drygt år sedan det tyska folkets återfödelse. Kameran följer sedan Hitlers plan ovan molnen, i en scen som är närmast transcendent i sin tysta skönhet. Likt ”den starke från ovan” nedstiger han sedan med planet till jorden och människornas värld, där Riefenstahl genom de vackra scenerna med stadens medeltida och historiska byggnader tidigt skapar en koppling till den tyska historien. Därefter vidtar scener med jublande människor som gör segerhälsningar. Riefenstahl skapar här en familjär atmosfär genom växlandet mellan de många bilderna av barn, rentav en katt, och bilderna av en leende Hitler. Samtidigt är det vackert gjort, och Riefenstahl använder sin tids mest avancerade filmredskap och -metoder. Även om man betraktar det som en ren propagandafilm är det alltså synnerligen välgjort och effektivt, och varje scen har ett budskap. Riefenstahl använder sig skickligt av kontraster, mellan massa och ledare, mellan natt och dag, ljus och mörker, stillhet och jubel.
Olympia
Redan i Riefenstahls tidiga filmer är fascinationen av människokroppen och dess disciplinerade skönhet stark. Detta tema genomsyrar i högre grad Olympia, där hon dokumenterar de olympiska spelen i Berlin 1936. Det förenar henne med antikens ideal, vilket blir tydligt redan från början med scenerna av grekiska ruiner och skulpturer. Om Viljans triumf hade starka inslag av wagnersk och völkisch mystik och personkult, med suggestiva nattliga eldscener, står ungdom och kroppslig skönhet i centrum i Olympia. Man kan ana ett tidigt etnopluralistiskt inslag hos Riefenstahl i gestaltningen av ”folkens fest”, hon avvek också från en del officiella önskemål genom att ge afro-amerikanska atleter utrymme i Olympia.
Olympia har av andra filmskapare beskrivits som en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Den satte på flera sätt standarden för framtida sportjournalistik, exempelvis med sin heroiserande estetik av den atletiska, disciplinerade människokroppen. Riefenstahls estetik innebär här inte minst en återfödelse av antikens ideal, och är en visuell motsvarighet till Mishimas litterära bedrift i Sol och stål.
Efterkrigstiden
Next to Orson Welles and Alfred Hitchcock, Leni Riefenstahl was the most technically talented Western film maker of her era.
– Mark Cousins
Efter Andra världskriget fängslades och förhördes Riefenstahl i tre år, men det fanns inte underlag att döma henne för några brott. Hon började sedan gradvis att återuppta sin konstnärliga karriär. Tiefland, som hon börjat arbeta med 1934, hade premiär först 1954. Den bygger på operan med samma namn, och gjorde ett starkt intryck på Jean Cocteau. Riefenstahl kom efter kriget att lära känna kulturfigurer som Andy Warhol och trollkarlarna Siegfried och Roy.
Hon blev också intresserad av Afrika, och inte minst det isolerade Nubafolket i Sudan. Betraktar man henne som ”rasist” är detta obegripligt, men egentligen är det en naturlig följd av hennes fascination av bergsbor i Alperna och herdar i bergen. Både herdarna och nubafolken var, mer eller mindre, opåverkade av den moderna världen och kapitalismen. I nubas atletiska och aristokratiska relation till sina egna kroppar kan man också se en naturlig parallell till det antika ideal Riefenstahl fört vidare i Olympia. Det är därför inte helt felaktigt när Susan Sontag angrep hennes fotografier av nuba för att ha en ”fascistisk estetik”. Riefenstahls böcker med fotografier av nuba blev hur som helst internationella storsäljare, och hon hade också planer på att göra en film om den moderna slavhandeln under titeln Die Schwarze Fracht. Oron för vännerna i Sudan fick henne senare att söka sig dit under brinnande inbördeskrig, vilket ledde till att hon råkade ut för en helikopterkrasch.
Som 72-åring började hon med undervattensfotografering, något som ledde till den utomvärldsligt vackra filmen Impressionen unter Wasser. Hon var medlem i Greenpeace, och dog 101 år gammal. Idag är hon inte minst intressant för sina fotografier och filmer, som förmedlar ett samtidigt antikt och romantiskt ideal. Att hon, retroaktivt betraktat, begick politiska misstag är däremot mindre intressant, hon är heller inte den enda konstnär som gjort det.
Relaterat
Leni Riefenstahl – hemsida med rikt fotoarkiv
Leni Riefenstahl på Södertälje Konsthall
Youtubeklipp
Der Blaue Licht (del 1 av flera)
Om skribenten: Joakim Andersen
