Som många andra nya politiska rörelser, hade SD en kaotisk födelseprocess och barndom. På ett sätt återspeglar SD:s många interna konflikter också den motsvarande utveckling som arbetarrörelsen gick igenom i början av 1900-talet – en utveckling som skulle komma att krönas med en maktställning utan motsvarighet i något annat land med allmänna val, och ett 40-årigt maktinnehav.
Många inslag från förr kan också kännas igen i nutiden. Nu som då har radikalitet och renlärighet stått mot pragmatism och vilja till makten idag snarare än i en obekant morgondag. Kommunistiska partiet skilde sig från socialdemokratin hellre än att kompromissa om sina principer – och har i praktiken stått utanför makten sedan dess. Också andra partier har haft liknande erfarenheter, inte minst Högerpartiet (numera med namnet Moderata Samlingspartiet) som på 30-talet avskilde sitt ungdomsförbund efter ideologiska skiljaktigheter.
En rimlig inställning kan vara att historien är värd att betrakta och lära av, för att undvika att onödiga misstag upprepas, men att historien inte är någon teaterpjäs som kommer att utspelas exakt på samma sätt varje gång givet likartade förutsättningar. Sverigedemokraternas ledning är dock numera fast i ett renodlat historiskt/deterministiskt synsätt – de tror fullt och fast på att teaterpjäsen med SD:s interna konflikter ska spelas upp likadant en gång till precis som tidigare. Det är en del som talar för att de har fel, att förutsättningarna nu är annorlunda och att de skadar sitt parti och sig själva likaväl som kampen för ett svenskt Sverige med sin inskränkta och oreflekterande inställning. Till det får jag anledning att återkomma i den här texten.
Dåtid
SD föddes under konvulsioner. Att samhällsutvecklingen var på väg att bli extremt destruktiv stod fullt klart, men bara för en liten grupp människor. Som många fritänkare och nytänkare, hade den lilla grupp av klarsynta människor som bildade SD svårt att samsas och kompromissa. Det blev delvis en partikultur med bråk och olösta konflikter som regelbundet flammade upp.
Partiets andre ordförande, Mikael Jansson, genomförde omfattande utrensningar. Det är nog få som idag skulle ifrågasätta nödvändigheten av den janssonska storstädningen, den gällde i många fall människor utan intresse för annat än sig själva och sin helt aparta politiska radikalitet utan utsikter till folkligt stöd. Följden blev dock också att massuteslutningar etablerades som standardmetodik A1 vid problem, oavsett vilka problem, en metodik som t ex SAP hade frångått utan att få svårigheter för den skull.
SAP var redan under 30-talet på ett sätt en koalition mellan intressen, vilket stora partier måste vara. SAP lät minoriteter hållas och så att säga ”vissna på rankan” utan att få igenom sina förslag, tills de tröttnade, och sparade all sin kraft åt politik och samhällsförändring utan att sätta igång interna konflikter. Antikärnkraftslobbyn och anti-EU-lobbyn är exempel på två större interna minoriteter inom SAP som framgångsrikt neutraliserades medan partiet lugnt gick sin politiska väg utan uppslitande konflikter inför väljarna.
Den som inte får tillräckligt stöd… den får helt enkelt inte igenom sina idéer. Det är demokrati. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så, och ofta är det högsta tonläget helt enkelt onödigt.
Vägen till uppbrottet 2001, då den grupp av sverigedemokrater som senare skulle bilda Nationaldemokraterna slog sig ut ur partiet, är kantad med sverigedemokratiska missgrepp och tondöva överdrifter. Det hade utan tvekan gått att hålla kvar gruppen av framför allt aktivisminriktade stockholmare i partiet vad det gäller att jämka skillnader i ideologi och politik, men principen ”sparka ut först, fråga sen” var redan etablerad som standardlösning på alla problem. För den som inget annat har än en hammare, så ser hela världen ut som en spik. Och på så sätt såg även SD:s dåvarande ledning saken. Att uteslutningarna också ledde till strömhopp av aktivister över hela landet, vilket skadade SD allvarligt, fanns det inget utrymme för att diskutera.
ND bröt samman av inre problem, vilket syntes ge den hårda linjens förespråkare rätt. Något samband mellan dessa händelser finns och fanns dock inte, och den brist på aktivister som uteslutningarna hade lett till fördröjde SD:s framgångar allvarligt. Att SD t ex inte förrän 2014 fick ihop nog med medlemmar och aktivister för att slå sig in i fullmäktige i Stockholm är ett av många bevis för den saken. En sjättedel av väljarkåren lämnades vind för våg – det var viktigare att ”sparka ut först, fråga sen”.
Nutid
En ytterligare accelererad häxjakt med uteslutningar av aldrig så lite oliktänkande råder sedan ett par år inom Sverigedemokraterna, såvitt känt utan motsvarighet i något parti i något land med fria och allmänna val. Häxjakten går långt utanpå allt som vore rimligt när det gäller att hålla ute personer som i någon sorts mening skadar partiet i väljarnas ögon.
I själva verket är häxjakten numera i praktiken oideologisk. Dels drabbar den människor som en eller annan gång uttryckt sig olämpligt eller dumt framför allt på nätet, i en omfattning som är okänd i andra partier där man regelmässigt först varnas både en och två gånger för motsvarande avvikelse. Dels, och allvarligast, drabbar den goda sverigedemokrater med åsikter väl inom den ideologiska huvudfåran – men som sig själva ovetande har begått det oförlåtliga brottet att använda sig av partiets interndemokrati för stöd till kandidater utanför Mattias Karlssons kontroll, och därigenom har kommit att hota Mattias Karlssons nordkoreanskt inspirerade maktbygge kring sig själv, sin familj och sin lilla maktklick av trogna. I själva verket framstår det som allt klarare att det är Mattias Karlsson som är partiets verklige makthavare, och Jimmie Åkesson är alltmer av en staffagefigur och maskot för varumärket som skickas fram i debatter.
Likheterna med den sjuklige Lenin under hans sista tid och den vaksamt lurande, verklige makthavaren Stalin är fler än så. Precis som Lenin sa ja och amen till allt Stalin beslutade, i efterhand, säger också Jimmie Åkesson ja och amen till alla Mattias Karlssons påhitt, oavsett vilka. Precis som Stalin har också Mattias Karlsson gått från stränghet mot avvikare till vad som kan verka som absurd politisk teater – bokstavligen ingenting behövs för att råka ut för nedslag från Mattias Karlsson. Men absurt är det hela bara för den som står utanför och saknar helhetsbilden. Precis som Stalin vill Mattias Karlsson skapa skräck genom ett obegripligt, oförutsägbart repressionssystem. Den 200%-iga Karlsson-lojalisten Hanna Wigh, som aldrig har haft en tanke i huvudet som inte Mattias Karlsson först har satt dit, blev t ex informerad via ett publikt Facebook-inlägg att Mattias Karlsson tagit bort henne ur socialförsäkringsutskottet. Inte för att det var någon mening med det, i sig – men som en del i politiken att skapa skräck och förvirring så att ingen opposition mot Mattias Karlsson och hans metoder ska kunna materialiseras.
Mattias Karlsson är väl knappast någon socialist. Men funktionellt, i sin ledarroll, är han stalinist.
Framtid
Som Amerikas urinnevånare visste, får allt man gör konsekvenser. Det man gör mot helheten, och det man gör mot andra, det får förr eller senare och på ett eller annat sätt konsekvenser för en själv. Man får vad man ger. Det vet även Mattias Karlsson, även om han är duktig på att slå det ifrån sig.
Alla tvivel kan läggas till ro om att Mattias Karlsson skulle förändras på något sätt i tiden som kommer. Han kommer att fortsätta att prioritera sig själv och sin lilla köpta maktklick framför kampen för Sverige, och framför att göra partiet till det effektivaste möjliga redskapet i kampen. Uteslutningarna av alla och envar, av eller utan minsta anledning, kommer att fortsätta. De kommer även att fortsätta under även den klon av sig själv som Mattias Karlsson kommer att tillsätta lite före den dag då han kasserar in riksdagspension.
Alla kan låta hoppet fara om att Sverigedemokraterna under Mattias Karlsson skulle kunna bli det effektiva kampmedel för ett svenskt Sverige som vi hoppas på. Han prioriterar sig själv och sin maktställning, och allt annat får vänta. Han kommer att fortsätta att utesluta alla som han tror hotar hans maktställning, samt några till för osäkerhets och förvirrings skull. Att han gör det via en liten grupp av sina köpta kreatur gör ingenting till saken – det är uteslutningar som uteslutningar, med syfte att slå sönder partiets interndemokrati och dennas möjlighet att representera medlemmarnas vilja.
De möjligheter som finns är att befria partiet från honom och den privata hird han samlat runt sig, eller starta nytt sverigevänligt parti. Förutsättningarna för det senare är bättre än någonsin förr.
Om skribenten: David Gellerman
