De såkallade nigeriabreven är ett fenomen som är äldre än internet. I korthet går de ut på att ett stort antal brev skickas till ett antal mottagare. Avsändaren beskriver där hur han/hon kommit över en stor summa pengar, men inte har möjlighet att själv hämta ut dem. I utbyte mot praktisk hjälp erbjuds mottagaren därför en procent av förmögenheten (som kan vara ett arv, en lottovinst, eller något liknande). Processen drar dock ständigt ut på tiden, och det dyker också upp alltfler kostnader som mottagaren måste betala för att kunna få del av förmögenheten.
De ligor som ägnar sig åt sådant är inte sällan välorganiserade och kan inneha en viss våldspotential, vilket innebär att ett dussintal västerlänningar varje år försvinner i Nigeria när de reser dit för att återfå sina pengar (även om inte alla nigeriabrev skickas från Nigeria är landet fenomenets kärna).
Fenomenet har lett till reaktioner, inte minst i form av såkallad scam-baiting, där mottagarna istället lurar, förnedrar och i största allmänhet stjäl tid och pengar från bedragarna (inte sällan lyckas man få bedragarna att skicka foton på sig själva (?) i märkliga situationer, något den hugade kan fördjupa sig i genom att göra en bildsökning på ”scam-baiting”). En subkultur har uppstått kring fenomenet, där scam-baiters delar med sig av underhållande mail-konversationer och troféer. Scam-baitingens ärevördiga konst har nu funnit sin väg in i den svenska litterära världen, i form av boken Spam, utgiven av Ruin Förlag.
Spam samlar sex längre mailkonversationer, översatta till svenska. Engelskan är genomgående mycket dålig, även när avsändarna påstår sig vara advokater. Detta har fångats i översättningen, och om man uppskattar sådant innehåller konversationerna många inslag i stil med ”om jag insett ett brev korrekt är du en bottenlöst irriterad och sjuk person” och ”DU ÄR INTE ALLVARLIG OCH DET VERKAR SOM DU ÄR EN ALKOHOLHALTIG PASTOR”. Flera av konversationerna avslutas också med hot från avsändarnas sida.
Avsändarna accepterar också de mest bisarra påståenden från mottagarnas sida, även när dessa är religiösa, mentalsjuka eller får för sig att adoptera dem. Den åldrade ”Sten Dolk” berättar rentav om sin stackars son som sitter fängslad på grund av sin kamp för den svenska genpoolen, och funderar på om sonens partikamrater kanske kan hjälpa honom ekonomiskt så att han kan få träffa sin älskade ”Caren Mazzo”. Friherre Rûtger Dufva erbjuder sig att hjälpa ”Mr. Stephen Cole” till Sverige, eftersom han ”could need a good boy to do the easy household chores”. De innehåller också tämligen bisarra kärleksförklaringar och konspirationsteorier.
Sammantaget är Spam en ganska rolig liten bok, inte minst intressant är den dock som ett samtidsfenomen. I recensionerna i den svenska pressen har recensenterna känt sig tvingade att slänga in en politiskt korrekt brasklapp där de påpekar att det är ”tveksamt” och ”kolonialt” att skratta åt vita västerlänningar som gör narr av afrikaner. Nu kan man visserligen fråga sig om det verkligen är så ”kolonialt”, i en globaliserad värld skär klassklyftorna tvärs genom varje land och många av männen bakom nigeriabreven är väl så rika som sina offer (oavsett vad de nu har för hudfärger). Det är alltså de politiskt korrekta som lever kvar i en föråldrad ”kolonial” verklighet.
Spam och fenomen som scam-baiting sätter fingret på detta, liksom fenomen som nigeriabrev påminner oss om att verkligheten inte går att inordna i politiskt korrekta modeller. Ibland kan även de grupper som ”det är synd om” innehålla riktigt ohederliga karaktärer. Detta blir alltmer uppenbart, liksom att den politiskt korrekta modellen är föråldrad. En liten bok som Spam ingår således i en positiv samtidstrend, även om man kanske inte tycker den är så rolig.
Scam-baiting på nätet:
Om skribenten: Joakim Andersen
