Vänsterns kulturella herravälde som sträckte sig från 1945 till 1989 är över. Den konsensus som efter andra världskriget delats av gaullister, kommunister, kristdemokrater och socialister är förbi. Tabun har krossats — för alltid.
— Gáspár Miklós Tamás
Efter ett drygt halvsekel av reträtt, marginalisering och ständiga eftergifter till en allt mer aggressiv och krävande vänster, är den europeiska högern på väg tillbaka med kraft. Det är förstås inte en dag för tidigt; Europa står inför en lång rad problem, för att inte säga hot. Vare sig vänstern eller den nygamla högern har viljan eller förmågan att lösa dessa problem — snarare utgör de själva två av huvudproblemen. De traditionella högeridéernas återkomst är därför något som angår oss alla.
Vänsterns kulturella erövringskrig
Tal under kårhusockupationen 1968.
Så sent som på 1950-talet ansågs det som allmänt brukar ses som traditionella ideal i stort sett vara självklara i merparten av Europa. Kärnfamiljen betraktades som samhällets grundfundament och de europeiska nationernas jämförelsevis homogena etniska sammansättning sågs inte som ett problem som måste lösas genom massinvandring. Idag, dryga 60 år senare, har Västs ideal inverterats fullständigt och idéer som ursprungligen hörde den perifera extremvänstern till har upphöjts till samhällsnormer som präglar utbildningsväsende, massmedia, statliga institutioner och privata aktörer.
Michael O’Meara redovisar i Den nya högern delar av den utveckling som fört oss hit. En av de faktorer som tas upp är Frankfurtskolan och dess kritiska teori. Marxistiska sociologer och filosofer vid Frankfurts Institut für Sozialforschung sökte redan under 1900-talets början genom filosofi och selektiv samhällsanalys undergräva förtroendet för traditionella värderingar och hierarkier. Dess ambitioner kom, genom en process som är allt för komplex för att redovisa här, att spela en allt mer betydande roll under efterkrigstiden.
Mycket av Frankfurtskolans idégods kan idag ses i vänsterns och massmedias verklighetsbeskrivning. I ett samhälle präglat av en okontrollerad invandring med tillhörande sociala problem, försöker man övertyga befolkningen om att det avgörande problemet är västerländsk rasism. Abortnormer och radikalfeminism tycks skräddarsydda för att maximera både kvinnlig och manlig egoism, samt minska antalet födslar till långt under reproduktionsnivån; ”patriarkat” och ”traditionella könsroller” betraktas i den allmänna samhällsdebatten som om de vore skadliga fenomen.
Invandringen, sexualliberalismen och flera andra felaktiga politiska och kulturella vägval kan inte helt förklaras med vänsterns verksamhet, men utan Frankfurtskolan och besläktade vänsterprojekt är det osannolikt, för att inte säga otänkbart, att de skulle ha tagit sig de former som de gjort.
För att förstå hur en av världshistoriens största civilisationer — under vad som i ett historiskt perspektiv kan betraktas som ett kort ögonblick — genomgått en drastisk förvandling från en livsbejakande till en genuint självskadlig samhällsform, fordras en förståelse för metapolitikens roll i den senare delen av 1900-talets samhällsomvälvningar.
Begreppet metapolitik myntades av den italienske marxisten Antonio Gramsci i hans strävan att analysera varför den kommunistiska revolutionen aldrig nådde Västeuropa. Detta berodde enligt Gramsci på borgarklassens kulturella herravälde som först måste brytas för att öppna upp samhället för ett kommunistiskt maktövertagande. Vägledd av denna analys inleddes sedermera vänsterns långa marsch genom institutionerna, som slutligen säkerställde vänsterns kulturella hegemoni i Europa — en hegemoni som uppnåddes genom en långsiktig, enträgen och kompromisslös metapolitik. Vare sig politiskt våld eller parlamentarisk politik spelade någon större roll i denna process, även om den kom att påverka både det förra och det senare. Resultatet blev visserligen annorlunda än vad Gramsci skulle föreställa sig, något som diskuteras i bland annat Paul Gottfrieds The Strange Death of Marxism (University of Missouri: 2005) och även görs tydligt av O’Meara i bland annat kapitel 2.
Metapolitik kan sammanfattningsvis definieras som arbetet med att sprida och förankra idéer, attityder och värderingar i samhället, och på sikt åstadkomma en djupare politisk förändring. Detta arbete behöver inte — bör kanske inte — vara kopplat till ett visst parti eller program. Poängen är ytterst att omdefiniera förutsättningarna för allt politiskt arbete, vilket den europeiska kulturvänstern drivit till sin yttersta spets. Den politiska korrekthetens strypkoppel är metapolitik brukad — eller kanske snarare missbrukad — på effektivast tänkbara sätt. Bara genom att förstå detta redskap, motverka dess missbruk och göra dess positiva användning till vår egen kan vi övervinna den eländiga situation vår kontinent befinner sig i.
Den gamla högerns fall
Svensk låtsashöger.
Vänsterns framryckning under 1900-talets andra hälft möjliggjordes av tre huvudsakliga faktorer:
1) Att högeridéer efter andra världskrigets slut blev sammankopplade med den förlorande sidan och i synnerhet nazismen. Det faktum att koncentrationsläger och systematiska politiska förföljelser i åtminstone lika hög utsträckning utmärkte det segrande Sovjetunionen, och sedan åtminstone Franska revolutionen varit betydligt mer nyttjade av revolutionär vänster än reaktionär höger, lyckades vänsterns apologeter effektivt sopa under mattan.
2) Att vänsterns tidigare nämnda långa marsch genom institutionerna eskalerade under 60- och 70-talen, och kulminerade i att den tillskansade sig ett dominerande inflytande över media, kultur och utbildningsväsende, det vill säga de instanser i samhället som formar människors tankar och åsikter.
3) Att den aparta form av vänster som utvecklades av sådana som Herbert Marcuse, där den europeiska arbetarklassen avfärdades som obotligt reaktionär och ersattes i rollen som revolutionärt subjekt av sexuella och etniska minoriteter, sammanföll med mäktiga ekonomiska och politiska intressen och tendenser i Väst. Den marcuseanska vänsterns föreställningar, där klasskampen och den ekonomiska omfördelningen drunknar i en kult av individen och ”hens” navelskådande identitetsmasturbation, var både förenlig med den globala marknadsliberalismens idealkonsument, och med den amerikanska statens vilja att hindra den inhemska vänsteroppositionen från att bli allt för Sovjetvänlig eller politiskt effektiv.
Vänsterns framgångsrika metapolitik, där den under decennier av enträgen kamp gradvis lyckats ta kontrollen över relevanta opinionsformande institutioner, kan visserligen tjäna som ett lärande exempel för oss som nu behöver genomföra samma resa. Samtidigt utgör den också ett varnande finger. I den mån vänsterns projekt gått ut på att skapa ekonomisk rättvisa och häva individens alienering, alltså det som Marx förespråkade, har det givetvis misslyckats fullständigt. Trots sitt strypgrepp om debattklimatet i exempelvis Sverige, spelar vänstern i praktiken rollen av den globala kapitalismens hovnarr. Dess främsta funktion har i övrigt blivit att förhindra att Europas majoritetsbefolkningar försvarar sig mot politiska projekt som underminerar deras möjlighet till politiskt självbestämmande, och försök till historisk analys har ersatts av sentimentalitet. Till och med relativt begränsade former av effektiv omfördelningspolitik förpassas successivt till historiens skräphög, undantaget omfördelningen av ekonomiska resurser från medelklassen till dels storkapitalet, dels det växande utomeuropeiska trasproletariatet på europeisk mark. Talar vi idag om kommunismens spöke, menar vi också ett spöke.
Detta visar också att vänsterns framryckningar till stor del skett med Västvärldens eliters godkännande och draghjälp, vilket inte är något en genuin högerrörelse kan räkna med. Högern har dock till skillnad från vänstern fördelen att helt enkelt ha rätt i många frågor. Vår verklighetsbeskrivning stämmer bättre överens med det människor faktiskt upplever i vardagen (vilket inom politiken är av oerhörd vikt), och våra förutsägelser och förklaringsmodeller stämmer bättre överens med vad som faktiskt sker i samhället. Det är ingen garant för framgång, men det är en fördel.
När vi talar om höger gäller det förstås att vara tydlig med att man inte syftar på den vänsterliberala parodi som idag använder begreppet i exempelvis den svenska offentligheten. Den svenska ”högerns” ovärdiga försvagning och vänsterglidning under efterkrigstiden är en direkt konsekvens av att man inte begripit vikten av metapolitik och kulturellt arbete, och därför helt enkelt kapitulerat inför vänstern i dessa frågor. Trygga i förvissningen om att den nya vänstern inte på något väsentligt sätt kan hota de egendoms- och produktionsförhållanden som tycks vara det enda som Europas liberaler och ”konservativa” värnar om, har de ställt upp bakom idéer som jämställdhet, feminism, massinvandring, postkolonialism, antirasism och HBTQ-särintressen.
En ”höger” som blivit en del av vänstern är inte vatten värd, och det är på tiden att dessa patetiska halvfigurer lämnar plats för en äkta höger.
Den nya högern föds
Identitär väggkonst från Generation Identitaire, en av de många förgreningarna av den franska nya högern.
I Den nya högern redogörs för ett exempel på det kanske viktigaste försöket under efterkrigstiden att (åter)skapa en äkta höger. Ur ruinerna av den gamla högerns misslyckande har en imponerande samling intellektuella vuxit fram på kontinenten. Kretsen kring den franska tankesmedjan GRECE har haft en svår balansgång — för den som vuxit upp i efterkrigstidens Europa är det lätt att uppfatta världen som ett val mellan vänsterns utopism, marknadsliberalismens kortsiktiga realism eller någon form av ”nynazism” eller ”fascism”. Denna trikotomi är förstås genomfalsk, men etablerade institutioner i västvärlden, med vänstern i spetsen, har länge haft ett intresse av att upprätthålla den.
Alla som vill Europa väl, det må vara tankesmedjor eller partier, måste förhålla sig till denna enfaldiga konstruktion och hitta vägar för att hantera dels de ständiga påhoppen från betalda hatpredikanter, dels den egna ideologins relation till Europas historia. GRECE, ämnet för denna bok, hör kanske till dem som brottats mest med den här problematiken, med varierande framgång.
Tydligast blir detta problem annars för de bredare folkrörelser som försöker göra slut på, eller åtminstone lindra, Europas nöd. Alla ”högerpopulistiska” partier tvingas förhålla sig till en politisk och ideologisk hegemoni som ofta är direkt fientlig till Europas majoritetsbefolkningar och därmed ännu mer fientlig till vem som än gör sig till talesman för dessas intressen. I vissa fall är ”anpassningen” förmånlig — att exempelvis helt distansera sig från våldsverkare, terrorister och allmänna dårar är en förutsättning för att högern ska segra, och för att segern ska vara önskvärd. Den avsky mellan olika folkgrupper som är en direkt konsekvens av den radikala mångkulturalismen (både invandringen i sig och de sjukliga identitetspolitiska ideologier som bär samma namn) är heller inte något som oproblematiskt kan översättas till ett meningsfullt politiskt projekt. Trycket från ”etablissemanget” kan här bli ett smidigt sätt att disciplinera sig och skapa en konstruktivare politisk framtoning.
Samtidigt kan försöken att promenera med ena foten i åsiktskorridoren leda radikalt fel. Partier vars funktion är att bevara, eller snarare återställa, traditionella europeiska värderingar ska inte ägna sig åt att ställa sig in hos dessa värderingars fiender. Att avstå från vulgära uttryck för ”rasism” må vara ett uttryck för politisk och personlig mognad, men att vara ”antirasist” är något helt annat — det är att vara del av en rörelse direkt kopplad till ett besinningslöst hat mot Europa och hennes historia.
Manisk avsky mot judar, homosexuella, muslimer eller andra så kallade minoriteter är givetvis irrationellt, och ingenting man kan eller i alla fall bör bygga ett positivt politiskt projekt på. Vad Europa behöver idag är en höger som ser till hennes intressen, inte en som gör sig till redskap för grupper vilka, som politiska enheter betraktade, i bästa fall är ointresserade av hennes framtid.
Den svenska nya högern tar täten
Tidig Motpolreklam, anno 2008.
I början av det nya millenniet börjar etablissemangets hegemoni krackelera, i takt med att vänsterns ideologiserade, verklighetsfrämmande tolkning av världen allt tydligare visar sina brister, och därför genomskådas och utmanas av ett snabbt växande antal europeiska kvinnor och män.
Denna utveckling pågår över hela Europa och även om Sverige på grund av vänsterns oproportionerligt starka grepp över våra opinionsformande institutioner sackar efter, börjar vi komma ikapp. Detta har öppnat upp för nya aktörer och skänkt nytt mod åt desillusionerade samhällskritiker som efter åratal av hänsynslös åsiktsförföljelse nu vädrar morgonluft. Sammantaget skapar detta optimala förutsättningar för ett bredare genomslag för våra idéer — något som på ytan främst blir synligt genom Sverigedemokraternas unikt snabba tillväxt i opinionen.
Även om den stora massan främst ser de ytliga effekterna av detta begynnande paradigmskifte i form av de parlamentariska framgångarna, tog sig denna utveckling sin början långt tidigare. Bakom kulisserna — ofrivilligt så, eftersom de som styr medlen för masskommunikation effektivt blockerar våra skribenter och tänkare från deltagande i den offentliga debatten — pågår sedan över ett decennium ett livskraftigt och energiskt arbete för att främja våra — det vill säga Europas traditionella och autentiska — idéers utveckling och spridning.
Om man vill sätta ett definitivt startdatum kan man säga att den svenska nya högern föddes för tio år sedan. År 2005 började undertecknad och ett fåtal andra högerstudenter i Göteborg, efter entusiastisk läsning av bland annat den engelskspråkiga originalutgåvan av boken du just nu håller i din hand samt essäer av Alain de Benoist, Guillaume Faye, Dominique Venner, Pierre Krebs och andra tänkare från den kontinentala nya högern, på allvar få upp ögonen för den nya högerns intellektuella arsenal och dess idéers sprängkraft. Inte minst dess tämligen unika ”metapolitik från höger”.
Inspirerade av dessa lanserade vi året därpå, mer exakt den 10 juli 2006, Tankesmedjan Motpol, som passande nog firar tioårsjubileum en kort tid efter detta verks svenska utgåva.
I snart tio år har alltså Motpol bedrivit opinionsbildande och fortbildande arbete riktat mot de som vill och gradvis har börjat ersätta den gamla, impotenta högern. Motpol möttes inledningsvis av skepsis och fientlighet från inte bara vänstern och den liberala högern, utan också från vissa nationalister och högerradikaler.
Med åren har vi däremot kommit att vinna en ökad respekt från såväl nationalister som fientligt sinnade vänstermänniskor, och verksamheten har utvecklats från att vara en liten tankesmedja med tillhörande bloggportal till att bli ett större nätverk som anordnar föreläsningar och seminarier över hela Sverige. Den mest kända satsningen är kanske den årliga konferensen Identitär Idé, som kunnat presentera föreläsningar av många av de främsta konservativa och högerorienterade tänkarna i världen. Så småningom har Motpol även övergått till att bli en fullfjädrad digital kulturtidskrift som lockat gästkrönikörer från ett brett spektrum.
Motpol har fungerat inte bara som en tankesmedja och opinionsbildande kulturtidskrift, utan även som en plantskola för sällsynta förmågor inom den svenska alternativa högern. Många skickliga skribenter och debattörer har börjat sin bana hos oss. Några har stannat kvar, andra har rört sig vidare till andra projekt. De flesta har gjort betydande avtryck i den svenska politiska utvecklingen — inte minst inom idédebatten — och kommer säkerligen att fortsätta göra detta under många år framöver.
Parallellt med Motpols framväxt och ökande inflytande, började sakteliga en verkligt professionell alternativ medieflora växa fram i Sverige, som nu, 2015, på allvar börjat utmana etablerad media. Allt från de svenska alternativmediernas frihetligt konservativa flaggskepp Fria Tider — världsunikt i täckningsgrad i förhållande till folkmängd för ett medieprojekt som vuxit fram underifrån — till mer renodlat invandringskritiska mediesatsningar som Avpixlat. Vad vi kan se är helt enkelt en bred och slagkraftig medieflora inom alternativhögern som nu står i begrepp att på allvar utmana den vänsterliberala mediehegemonin i Sverige.
Motpol gav även upphov till flera sidoprojekt som gett internationellt avtryck, där det mest framträdande är bokförlaget Arktos som idag med över 100 utgivna titlar är världsledande bland traditionalistiska och konservativa bokförlag. Trots att förlaget är internationellt, har kretsen kring Motpol och den svenska nya högern varit absolut central för dess framgångar.
Med tanke på Sveriges perifera läge och ringa folkmängd har vårt avtryck på den europeiska högerns metapolitik och idéutveckling varit oproportionerligt stort och torde endast överglänsas av den franska, tyska och ungerska i just detta avseende, även om våra realpolitiska framgångar än så länge ligger långt efter.
Det systematiska arbetet för att vända utvecklingen i Sverige och Europa bedrivs av en liten minoritet i samhället. Men, som bland andra Oswald Spengler framhållit, är det just ett fåtal människor som förändrar historiens gång. Mindre organiserade grupper har upprepade gånger genom historien lyckats påverka samhällsutvecklingen genom att tillämpa genomtänkta strategier. Som Michail Chodorkovskij — Vladimir Putins västerländskt finansierade utmanare inför det ryska presidentvalet 2016 uttrycker det: ”En minoritet blir inflytelserik om den är organiserad.”
Denna hoppingivande insikt har varit vägledande för hela den svenska nya högerns projekt.
Vänsterns förestående undergång
Historiestudenten och ”fascismexperten” Henrik Arnstad. Ytterligare bildtext överflödig.
Högern är nu på väg tillbaka över hela Europa. På område efter område, i land efter land, tvingas vänsterns desillusionerade, demoraliserade och feminiserade anhängare till reträtt; tillbaka till den periferi där deras verklighetsfrämmande idéer och destruktiva utopier hör hemma. Ytterlighetsvänstern tar inte sitt nederlag väl. Våldsamma upplopp, parlamentariska spektakel, ett obegripligt fokus på aparta sexuella identitetskonstruktioner och en återupplivad ”antifascistisk” kamp bestående av trakasserier, våld och i förekommande fall mord på meningsmotståndare är alla symptom på dess krympande inflytande. För den som studerat högerns kollaps under efterkrigstiden är det lätt att känna igen mönstren. Vårt politiska projekt är förstås inte i första hand bundet till den galna vänstern, och det verkliga arbetet blir förstås att utveckla alternativ till den liberala moderniteten i sin helhet. Det arbetet underlättas dock av vänsterns pubertala självmord.
Den italienske baronen Julius Evola talade om ”män bland ruinerna” för att beskriva det utanförskap traditionalister ur den sanna högern förpassades till i det efterkrigstida Europa, där de maktlösa tvingades bida sin tid medan moderniteten urartade i allt värre excesser. De befann sig i ett Europa där tidigare marginaliserade vänsteridéer — nu understödda av det internationella kapitalet — plötsligt förvandlades till samhällsnormer. Ett Europa där en anakronistisk ”antifascism” och en hyperindividualistisk, liberal version av marxismen blev vår tids nya religioner. Ett Europa som gav fritt spelrum åt en ständig revolution mot tradition, hierarki och de strukturer och värderingar som tidigare fått den europeiska civilisationen att blomstra. Ett Europa där utopiska dumheter gav upphov till allt mer bisarra och skadliga samhällsexperiment. Ett Europa som trots dessa svåra förutsättningar och dystra omständigheter likväl fortfarande har kraften att vända utvecklingen, rädda sin civilisation och återerövra makten över sitt öde.
Vi traditionalister och högeranhängare, Europas försvarare, har under ett halvsekel stått utanför och emot. I Europas dystra skymningstid övergår vi nu till att stå i centrum och längst fram. Vi som går i bräschen för Europas framtid och företräder de eviga idéer och värden som nu återvänder på bred front, ska bygga något nytt av ruinernas sten.
Vi är den verkliga högerns män och kvinnor, vi är den faustiska civilisationens försvarare. Europa tillhör oss — imorgon och för evigt.
Ovanstående text är mitt förord till boken Den nya högern — Antiliberalism i det postmoderna Europa av Michael O’Meara, som jag även översatt. Boken är nyss utgiven hos bokförlaget Arktos, och finns bland annat till salu i deras nätbutik.
Den nya högern är sannolikt den bästa översikten och sammanfattningen av de idéer och rörelser som ligger till grund för Europas framväxande genuina höger. Den är obligatorisk läsning för var och en som bryr sig om Sveriges och Europas framtid.
Om skribenten: Daniel Friberg
