Denna artikel ämnar att analysera konflikten i Ukraina ur ett någorlunda neutralt perspektiv.
Låt oss för enkelhetens skull sätta startskottet för rådande predikament vid störtandet av den föregående regimen. Att folket var missnöjt över en korrumperad marionett är fullt förståeligt. Att revolutionen helt var beordrad av utomstående krafter täcker inte hela historien. Det är förståeligt att folket gjorde uppror.
Låt oss nu kort diskutera de olika etniciteternas inbördes relation. Ryssland (i form av Sovjet) har under de senaste 100 åren genomfört omfattande övergrepp mot det ukrainska folket. Att Sovjetregimen också innebar stora umbäranden för det ryska folket lindrar inte såren. Under andra världskriget slogs Ukraina mot Ryssland (i form av Sovjet), de förlorade också mot Ryssland (Sovjet) och fick betala priset av förlusten i blod.
Poängen med denna utläggning är att belysa det faktum att det inte är konstigt att ukrainare hyser en aversion mot ryssar. För att dra en parallell till Västeuropa så är det heller inte märkligt att Irlands relation till Storbritannien länge var spänd. Vidare har vi det ständigt återkommande mångkulturella problemet. Där olika etniciteter eller grupperingar tävlar om inflytande och hegemoni inom ett givet territorium kommer konflikt att uppstå, så enkelt är det, i detta fall rör det sig om ukrainare och ryssar.
Det ligger alltså inom logikens ramar att först och främst den föregående regimen störtades och därtill att etniska ukrainare vill besitta hegemoni över sitt eget land. Detta vill man dock göra med alla till buds stående medel, varför man ”säljer sin själ till djävulen” (i detta fall NATO). I sin iver att kasta av det ryska oket är man alltför villig att anta ett nytt ok, och därtill bli utnyttjad som slagträ av högre krafter. Det som alltså började som en sund kamp emot korruption och för nationellt självbestämmande har nu bastardiserats till att bli en spelpjäs i ett schackspel mellan olika poler där det ukrainska folket plötsligt befinner sig i en allians vars kultur är totalt främmande för den slaviska folksjälen. Motpolen till den västerländska dekadensen heter Vladimir Putin och det är inte konstigt att traditionella krafter i Västeuropa ser på Putins Ryssland med benevolens.
Denna utveckling har lett till att vi har följande män (1) stridande för en kultur där denna estetik (2) är framträdande. Med detta i åtanke blir det heller inte konstigt att förstå varför de ryska separatisterna och motpolen mot Västvärlden har mycket stöd.
Den ukrainska kampen är numera, oavsett om man gillar det eller ej, del av ett större maktspel där NATO och dess bakomliggande ekonomiska intressen vill få det traditionella Ryssland på defensiven. Att hetsa fram en konflikt där Ryssland tvingas agera aggressivt tjänar givetvis NATO:s expansiva syften.
Om vi beaktar kartan nedan blir det tydligt varför det finns en strävan i de östra regionerna att söka sig till Ryssland.
Givetvis vill Putin och Ryssland skydda den ryska minoriteten i grannlandet. Vidare tror jag att det är relativt acceptabelt för de flesta att Putin återtog Krim. Rysslands historiska koppling till Krim är trots allt mycket starkare än Ukrainas. Med detta sagt kan vi vända blickarna mot Baltstaterna, där Ryssland har en minoritet men inget historiskt anspråk. Om Putin vore konsekvent med detta tänk hade det förmodligen varit gynnsamt för både Rysslands anseende samt för stabiliteten i regionen om Ryssland uppmanade de ryska minoriteterna i Baltländerna att återvända till Ryssland. Så länge dessa minoriteter finns kvar i Baltländerna och så länge Putin arbetar för att skydda ryska minoriteter i grannländerna kommer dessa grannländer att ha starka incitament att gå med i NATO.
Jag har full förståelse för båda sidor av konflikten. Givetvis vill ukrainare kasta av det ryska oket och ha självbestämmande över sitt eget land. Givetvis har inte de östra separatisterna något intresse att bli en schackpjäs åt NATO och det degenererade Väst. Givetvis ser Rysslands grannländer på med en viss oro när Ryssland rustar. Givetvis är det förståeligt att Putin är en hjälte hos det ryska folket när han står upp för dem och ryska intressen.
Vi kan alltså se konflikten ur två olika ljus, med allt detta sagt är det lämpligt att avsluta kring några ord angående det som är viktigt.
Det som är viktigt är det predikament som Moder Svea befinner sig i. Det är även viktigt att inse att en uppvigling av ryskfientlighet kan leda till att NATO-ivrarna får vatten på kvarnen. Ett inträde i NATO bör undvikas i högsta möjliga mån. Däremot så ligger det i den mer traditionellt sinnade intellektuella sfären att belysa den geopolitiska oron som uppkommit, detta i syfte att stärka försvaret och genast återinföra den ack så viktiga värnplikten (viktig framför allt i folkbildande syfte).
Låt oss konkludera denna artikel med att säga att det är högst beklagligt att Ukraina nu är slitet i bitar och att det som började som en sund resning nu är del av ett större maktspel.
Om skribenten: Marcus Follin
