Följande är ett inlägg från ett engelskspråkigt forum, som ganska väl sammanfattar min syn på romantisk, monogam, kärlek. Människor är olika, men för den överväldigande majoriteten av oss är detta den naturliga och sunda formen, oavsett vad Judith Butler och övriga queerteoretiker kan försöka få oss att tro.
Vad både jag och McCulloch menar, är att det monogama parförhållandet är inte bara det bästa (för majoriteten av oss) eftersom Jehova eller Allah säger så, utan det är det även utifrån ett personligt perspektiv. Ett livslångt förhållande blir, åtminstone ideellt, hela tiden kvalitativt bättre, medan kvantitativt fler förhållanden blir ”mycket av samma”, flera korta möten som aldrig hinner utvecklas kvalitativt. Ett monogamt förhållande är potentiellt ett livslångt äventyr, medan en promiskuös livsstil aldrig lyckas lämna ruta ett, och dessutom är ett uttryck för samma konsumtionsmani som genomsyrar resten av det moderna samhället (skillnaden är bara att den som sett lite för mycket Sex and the City eller bläddrat lite för flitigt i Aktuell Rapport istället konsumerar partners, kroppar, istället för kläder och cd-skivor. ”Gotta try them all”).
McCulloch menar även att man riskerar att förlora förmågan till denna kvalitativa utveckling om man är för ”generös” med den. Magin försvinner, och kvar är en desillusionerad 35-årig singel som vill, men egentligen inte kan, bli förälskad. Det är därför ett samhälle med en monogam, romantisk, norm producerar lyckligare människor. Att det även producerar stabilare och mer harmoniska familjer, och därmed fler och stabilare barn, är en annan positiv effekt.
McCullochs text är läsvärd eftersom den för tillbaka frågan om monogamins vara eller inte vara från religionens, konformismens och moralismens område, till det personliga planet. Och det är ofta enbart på det planet vi kan övertyga våra samtida om de traditionella värdenas giltighet.
The famous Nordicist McCulloch actually has some interesting things to say about pre-marital sex and ”sexual idealism”, in his book The Destiny of Angels. Personally I find McCulloch to be both a prude and a moralist, but his views are still interesting for this discussion and the following is an attempt to summarize them (pardon the bad translation).
McCulloch distinguishes between ”rough/coarse composite” and ”finer-composite” features, both estethically and ethically (of course with the Nordish races always being the finer composite, since he is a Nordicist). Anyway, virtue, nobleness, honour, loyalty, self-control and awareness, are characteristics that he sees as finer-composite.
Sexual idealism is an interiorly developed and upheld moral codex, one of the necessary parts of honour – the inner strength of will and determinance to do what is right without consideration for what desires may want – being made possible by a highly developed degree of selfawareness and selfcontrol.
Sexual idealism is a necessary requirement for the experience of the deepest and most complete form of romantic love. This form of love is so intense and burning, and absorbs so much emotional and spiritual energy, that it cannot be created, destroyed or recreated easily, and that is why it must be loyal and concentrated, bordering upon obsession, upon one single person, in its striving for a permanent union that will stand the tests of time, not built upon loose soil, etcetera.
Anyway, the way I understand the reasoning, sexual idealism is then good for two things. First, it is part of the finer-composite characteristics (self-control etc), while promiscuity is coarse-composite, and even animalistic. Second, it enables man to experience full romantic love, while promiscuity kills that ability in humans.
I suspect that the same reasoning is to be found in the Church?
2005-dec-03 @ 10:16
Om skribenten: Joakim Andersen
