Edward Abbey (1927-1989) var en betydande inspirationskälla för miljöaktivisterna i radikala Earth First. Själv var han en mångfacetterad människa, som kunde stödja social rättvisa och andra anarkistiska grundtankar men också kritisera massinvandringen ur demokratiska och ekologiska perspektiv och sympatisera med djupt konservativa mormoner och andra kristna. Hans liv och bakgrund skiljde sig helt enkelt för mycket från den urbana medelklassens för att han skulle bli politiskt korrekt, Abbey var en äventyrare och ensamvarg uppvuxen i Appalacherna och levde mycket av sitt liv ensam i vildmarken eller ihop med mormonska cowboys, fattiga indianer och parkvakter.

Abbey skrev flera böcker, av dessa är kanske Monkey Wrench Gang den mest kända. Den handlar om en grupp miljöaktivister som ägnar sig åt sabotage för att skydda miljön, och har inspirerat generationer av efterföljare. Den självbiografiska Desert Solitaire är också att betrakta som ett mästerverk.

Desert Solitaire

I have personal convictions to uphold. Ideals you might say. I’m a humanist; I’d rather kill a man than a snake.
– Desert Solitaire

Abbey beskriver där sin tid som parkvakt i en öken och nationalpark utanför Moab, Utah. Han lever där mycket nära naturen i ett av de vildaste och mest ogästvänliga ansikten hon har att uppvisa. Långa perioder är han ensam i en husvagn i öknen, eller rör sig genom den. Det är i de styckena Desert Solitaire är ett mästerverk, och en hyllning till öknens fängslande klippformationer, sega växtliv, och de djur som gjort den livsfientliga miljön till sitt hem.

Abbey förmedlar en grundläggande känsla av att det han upplever är genuina underverk, både när han studerar ormar och härdade men mycket vackra växter, en känsla som väcker minnen hos läsaren från den egna barndomens möten med naturen. Han utforskar berg, canyons och klippor i dödsföraktande och spännande utflykter. Beskrivningar av giftiga oaser, naturliga broar, klippkonst av de indianer som lämnade området för hundratals år sedan och kvicksand varvas med möten med djur och anekdoter som ytterligare belyser vilken dödlig miljö öknen är.

Återkommande är hans vilja att bli en del av naturen, oavsett om det sedan innebär att han talar med förvildade hästar och andra djur, eller att han vill uppleva stormar och törst. Han vill undvika att förmänskliga de djur han möter, men kan inte helt undgå det. Tydligt är i varje fall att han vill att mötet med naturen ska vara direkt, inte medierat genom en bilruta, en TV, en ficklampa eller för den delen en ideologisk uppfattning som förmänskligar djuren.

…the desert is also a-tonal, cruel, clear, inhuman, neither romantic nor classical, motionless and emotionless, at one and the same time – another paradox – both agonized and deeply still. Like death? Perhaps. And perhaps that is why life nowhere appears so brave, so bright, so full of oracle and miracle as in the desert.– Desert Solitaire

Samtidigt är det även öknens livsfientliga aspekt som tilltalar Abbey. Han har inget mot giftiga ormar, och beklagar att rovdjur som bergslejon och coyote näst intill utplånats av öknens byråkrater. Han ser med ogillande på fenomenet tama djur, och föredrar vilda rovdjur. Även död och förruttnelse ser han som en del av naturens kretslopp, och han ser det inte som något hemskt att dö i öknen och genom asätarna bli en del av nytt liv.

Abbey visar sig också vara beläst, och citerar både Nietzsche, Thoreau, Bakunin och Sartre. Desert Solitaire är skriven på 1960-talet, men man märker redan här tydligt hans statsfientliga och småskaliga världsbild. Han har också ett sinne för humor som är subtilt men effektivt.

Abbey teoretiserar också kring hur livet i olika miljöer påverkar människorna. Livet i öknen skapar naturliga aristokrater menar han, och nämner bland annat beduiner och ökenmormoner som exempel, eftersom det är så utmanande och kräver vissa egenskaper för att man ska leva. Livet i storstaden skapar en helt annan människotyp.

Som identitär är det intressant att följa Desert Solitaires beskrivning av de europeiskättade människor som lever i öknen, och hur det kunnat bli en del av den. Med den mexikanska demografiska ”reconquistan” kommer de snart att vara ett minne, men det är med respekt och intresse man följer hur prospektörer, cowboys och mormoner varit en del av öknens ekologi och gjort den till en del av sin mytologi.

As for the people themselves, at least those whom I have come to know in and around Moab, they are generally very conservative in their political opinions, yes, and old-fashioned in their morality, but despite this or because of it have the usual virtues of country people: are friendly, hospitable, honest, self-reliant and self-confident.– Desert Solitaire (om mormoner)

Desert Solitaire är alltså en hyllning till ett ökenområde, och en beskrivning av Abbeys äventyr och upplevelser under tiden som parkvakt. Samtidigt innehåller den mer politiska inslag, där han låter sin civilisationskritik få utlopp. Han beskriver med ogillande och vemod hur indianerna inordnas i den moderna civilisationen, liksom mormonerna och de cowboys han ibland arbetar med. Inte minst vänder han sig mot det kan kallar ”industriell turism”, där nationalparken täcks av asfalterade vägar för att bli mer ”tillgänglig”. För Abbey blir upplevelsen förminskad/medierad när man passerar en nationalpark i bil, omgiven av mängder av andra bilar. Det innebär också döden för det vilda, det orörda, det outforskade. Särskilt tragisk är beskrivningen av en canyon med mångfacetterat växt- och djurliv som läggs under vatten när ”civilisationen” behöver det.

There’s another disadvantage to the use of the flashlight: like many other technological gadgets it tends to separate a man from the world around him. If I switch it on my eyes adapt to it and I can see only the small pool of light which it makes in front of me; I am isolated.– Desert Solitaire

Abbey ser överbefolkningen som ett problem, som både hotar vildmarken och demokratin. När vildmarken krymper är även det ett hot mot demokratin, eftersom det är från vildmarken som gerillakriget kan föras effektivt när tiden är inne att byta ut en politisk ordning som cementerats.

Som helhet är det alltså en bok som rekommenderas varmt. Skildringarna av livet i ensamhet i den dödliga vildmarken är fascinerande, spännande och mycket vackra, och väcker en vilja att själv gå ut i den svenska naturen (en del läsare kan rentav flytta ut i ett torp som följd av Abbeys civilisationskritik). Även politiskt är det en spännande och värdefull bok, som förmedlar en världsbild där naturen och vildmarken har ett värde i sig. Detta är självklart för många miljöaktivister, men också för ett stort antal identitärer och andra anti-liberaler. Att Abbey saknar den politiskt korrekta sensibiliteten gör hans skildring av livet i öknen extra intressant för den senare kategorin. Det är heller inte svårt att tillämpa det han skriver om öknen på den svenska urskogen, det gotländska alvaret, eller de norrländska fjällen.

Relaterat

Into the Wild

Människan och naturen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.