”Going postal” är ett amerikanskt uttryck som syftar på ett tillstånd av okontrollerbart raseri, ofta med våld som följd och på en arbetsplats. Dess ursprung är de många fall av postanställda som under 1980-talet började ta med sig skjutvapen till arbetsplatsen och tillsynes utan anledning meja ner sina kollegor och chefer. Från att ha varit ett postfenomen har arbetsplatsmassakrerna spridits till andra sektorer. I boken Going postal analyserar Mark Ames fenomenet ur ett större perspektiv. Hans slutsats är förmodligen kontroversiell, Ames jämför nämligen det post-industriella USA med slaveriet i de gamla sydstaterna, och ser massakrer begångna av anställda och slavar som likartade förvirrade reaktioner på en sjuk situation.
Förtryck och legitimitet
The master who treated his slaves humanely had less trouble, got better service from them, and could depend upon them doing his work faithfully, even in his absence.– Henry Clay Bruce, slavägare, 1895
Ames beskriver flera av slavupproren i det gamla slavsamhället. Det som slår honom är att de var så få, så misslyckade, så ofta leddes av psykiskt sjuka, och så ofta förråddes av andra slavar. Han menar att detta säger en hel del om hur människor fungerar. Förtrycket må vara omfattande och förnedrande, men om man saknar en bild av ett alternativ och dessutom vet att makten kommer att krossa en så snart man reser sig så föredrar de flesta att förlika sig med det. Undantagen är inte sällan just de psykiskt sjuka.
Ames ger flera exempel på föredetta slavar som med nostalgi tänkte tillbaka på sina ”massas”, och även flera exempel på slavar som genom både angiveri och öppet våld försvarade dem mot andra, upproriska slavar.
Intressant är också att de slavuppror som trots allt förekom av det etablerade samhället beskrevs som obegripliga, verk av sjuka människor. Slavarna beskrevs som allt från jakobiner till katoliker, uppenbart var i varje fall att något var allvarligt fel på dem. Reaktionerna var också förkrossande i sin brutala pedagogik, det skulle vara tydligt att den som reste sig mot makten skulle gå en mycket smärtsam död till mötes.
Going postal
I told you I’d get even with you, you sonofabitch.
– Perry Smith, postanställd
Ames menar att arbetsplatsmassakrerna i det reaganitiska USA följer ett liknande mönster. Återigen handlar det om individer vars liv gjordes till ett helvete av de arbetsplatser där de tillbringade större delen av sina liv, men saknade medvetna alternativ. Ofta var de också psykiskt sjuka (inte sällan på grund av stress på arbetsplatsen). Deras handlingar väckte också det återkommande liberala ”varför?”, alternativt beskrevs de som galningar, enstöringar eller avvikare.
Ames visar dock att så sällan var fallet. Många av dem beskrevs av kollegor och vänner som helt vanliga, och i de manualer som skrivs för att identifiera potentiella arbetsplatsmördare så är det just deras vanlighet som betonas. Det kan vara vem som helst, även om män är överrepresenterade.
När Ames beskriver bakgrunden i arbetsplatsmassaker efter arbetsplatsmassaker kan man heller inte undvika att känna förståelse för dem, eller avsky för de miljöer och hierarkier som drev dem till vansinne. Där finns chefer som under lång tid trakasserade sina anställda, där finns anställda som på grund av kriser i livet (dödsfall, separationer) presterade sämre på arbetsplatsen men som istället för förståelse möttes av ökade krav och uppsägningar. Det är inte utan att man kan känna en viss sympati för dessa ensamma gärningsmäns sista, desperata försök att utkräva rättvisa i en orättvis värld.
Samtidigt påminner deras aktioner ofta om de maskinförstörande ludditerna på 1800-talet, för deras mål är ofta företaget i sin helhet. Detta innebär att de andra anställda ofta blir offer, även om det främsta målet tycks vara chefer. Ames noterar att många av förövarna inte lyckas få tag på cheferna, eftersom dessa antingen började sent eller var på konferens. Detta leder osökt över till frågan om kopplingen mellan arbetsinsats och privilegier. Den bittra ironin är att de bättre betalda individer som tvingade dem att arbeta ihjäl sig inte ens var på arbetsplatsen när de kom dit för att hämnas.
Klasskrig uppifrån
Why don’t they get new jobs if they’re unhappy – or go on Prozac?
– Susan Sheybani, Bushs valkampanj 2004
Ames konstaterar att postverksmassakrerna först dök upp på 1980-talet, efter att president Reagan inlett en politik som bara kan beskrivas som klasskrig uppifrån. Facket försvagades, de anställdas rättigheter nedmonterades, och många avskedades. Stressen och känslan av otrygghet ökade, liksom chefernas makt. Möjligheterna att trakassera anställda ökade också, samtidigt som det ofta fanns ekonomiska intressen att sparka dem.
I had to do what I had to do to make a point.
– Bryan Uyesugi, Xerox-anställd
Reaganomics, klasskrig uppifrån, försämrade livet för den amerikanska medelklassen på flera sätt. Under de senaste tre årtiondena har deras arbetstid exempelvis ökat med 184 timmar per år för den genomsnittliga amerikanen, samtidigt som lönen är oförändrad eller försämrad. Deras arbetsplatser har samtidigt krympt med mellan 25 och 50% på bara ett årtionde, och idag sitter många i små ”cubicles” eller stressande ”kontorslandskap”. Semesterdagarna har också minskat, sjukförsäkringar och julbonusar tillhör det förflutna i många företag.
Samtidigt ägde det rum en kulturell revolution. Ames noterar att amerikanerna aldrig direkt varit några socialister, men det ansågs i alla fall självklart och moraliskt riktigt att företaget hade ett visst ansvar för sina anställda och deras välbefinnande. Under 1980-talet förändrades detta, och de nya förebilderna var istället yuppien och företagshajen som styckade stora arbetsplatser och avskedade tiotusentals familjeförsörjare. Det som frustrerar Ames är hur lätt de drabbade hade att ta till sig dessa nya ”förebilder”, som i många fall var direkt frånstötande.
The workplace is never free of fear – and it shouldn’t be. Indeed, fear can be a powerful management tool.
– Wall Street Journal, 1997
De gamla slavägarna hade, i likhet med 1960-talets storföretagare, försökt skapa gemensamma intressen med sina underordnade genom en viss välvilja. Den nya modellen var att använda fruktan (främst skräcken att bli av med jobbet). De allra rikaste blev rikare, och USA:s sociala struktur har idag en hel del gemensamt med många u-länder. Ames ger ett flertal exempel på detta.
Samtidigt saknade de drabbade, de som gick under av stress och fruktan på sina arbetsplatser, ett språk för att beskriva det som de utsattes för. De var trots allt vit medelklass, och det låg dem tämligen fjärran att börja beskriva sina arbetsgivare som ”kapitalister”. Precis som slavarna på sin tid saknade de alternativ, och deras reaktioner blev därefter. Brutala, desperata och med betydande svårigheter att rikta hatet rätt. Ames noterar dock att även deras offer i många fall uttryckt sympati med dem efter att de satte den sista kulan i det egna huvudet, och att gamla kollegor ofta beskriver sjuka arbetsplatser och grymma chefer som den verkliga orsaken.
Ames noterar också att arbetsplatsmassakrerna ingalunda minskat i omfattning, men att de bevakas allt mindre av media efter 11 september. Han tar också upp sådant som hur temat den helvetiska arbetsplatsen porträtterats i populärkulturen, och hur känslan av igenkännande och hat sannolikt är orsaken till att filmer som Fight Club, Office Space och Falling down blivit så framgångsrika.
Den vita medelklassen som historiskt offer
Ames målar upp en bild av den vita, amerikanska medelklassen som historiskt offer. Deras arbetsliv har försämrats på ett otal sätt, genom klasskrig uppifrån. Samtidigt saknar de verktyg och världsbild för att inse vad som skett, och kunna bekämpa det på ett kollektivt sätt. Han nämner också något om hur de idag möter en hård konkurrens från asiatiska immigranter. På denna situation reagerar vissa med våldsutbrott som lika ofta drabbar andra i samma situation.
Även deras barn är drabbade, och Ames tar upp de skolmassakrer som drabbat skola efter skola i USA. Även där gäller att förövarna kan vara ”vem som helst”, men att institutionaliserad mobbning och stress som förmedlas från föräldrarna och samhället i stort har en betydande del av skulden. Ames drar slutsatsen att man kanske inte så mycket ska försöka identifiera sjuka individer, utan sjuka skolor och arbetsplatser. Även vad gäller livet i en amerikansk skola är det snarare i filmer som mörka Welcome to the Dollhouse än muntra American Pie Ames menar att det skildras rättvist.
Som helhet är det alltså en mycket intressant och tankeväckande bok, som tar upp sidor av den globaliserade ekonomins effekter för vanliga människor på ett sätt man annars sällan stöter på. Den rekommenderas varmt.
Tipstack till Arete.
Om skribenten: Joakim Andersen
