Hela det svenska debattklimatet, som varit dåligt i decennier, har kollapsat. Vad som nästan måste beskrivas som en masspsykos har fallit över landet.
Det är inte utan att man, för att tala med dagens modeord, skäms lite över att vara svensk i dagar som dessa. Det som orsakar skammen är inte i första hand dataintrången och det föga förvånande våld som nu blossar upp på allvar (den man som knivhöggs för att någon trodde att han var Sverigedemokrat är givetvis bara början på ”mobiliseringen mot rasismen” som massmedia och extremvänstern i renaste harmoni dragit igång). Däremot att man lyckats med konststycket att försämra debattens nivå flera steg – vilket i Sverige måste ses som ett fullständigt Herkulesverk.
Aftonbladet hyllar K-G Bergströms i alla avseenden debila jämförelse mellan Saudiarabien och antalet kvinnor inom Sverigedemokraterna (som om det fanns minsta väsenslikhet mellan att kvinnor inte gärna söker sig till ett parti man blir bespottad och knivhuggen om man tillhör, och en hel nation av kvinnor i svarta påsar som inte får gå ut själva). De har även, som få torde ha missat, dragit igång en kampanj vars namn knappt lever upp till grundläggande grammatiska krav, som möter en i form av en obscen pop-up så snart man går in på sidan. Övriga aktörer gör inte bättre ifrån sig – tvärtom har kvällspressen sjunkit under sin vanliga botten, och resterande media lagt sig alldeles intill.
Man har piskat upp vad som bara kan beskrivas som en pöbel – tiotusentals människor vräker på internet och i TV ur sig floskler som i sin enfald slår både Sverigedemokraternas mer förvirrade utspel, och till och med det sedvanliga tramset som brukar anföras i migrationsfrågor. Ordet ”pizza” har förmodligen aldrig förekommit så ofta under 48 timmar på internet. Det är nedslående att se fanatismen och hatet som piskas upp, och uppenbart är att den ”breda kampanjen mot rasismen” denna gång kommer att inkludera både förtal, våld och mer subtila former av förföljelser. Så länge man kan hålla en tillräckligt stor pöbel uppeldad blir det jobbigt för tänkande människor att anmäla en ens lätt avvikande åsikt i några som helst frågor.
Samtidigt finns det förstås en fara i det här sättet att arbeta, även om det kan verka effektivt. Genom att hetsa utifrån minsta gemensamma nämnare påverkar man i första hand unga människor, och politiskt oengagerade – idioter, i ordet ursprungliga bemärkelse. Att utöva förtryck genom att uppvigla de mest lättledda och emotionella lagren i samhället ger stora resultat på kort sikt, men i alla fall ofta sämre resultat på lång sikt. De här människorna är inte lojala, och när de första morden på Sverigedemokrater börjar trilla in kommer nog många att uppleva ett slags kallsup.
Därför är det också viktigt – oavsett om man är Sverigedemokrat eller på annat sätt marginaliserad – att inte kopiera den modell för politiskt arbete som används av massmedia och etablerade partier. Att fokusera på emotionellt medryckande propaganda och utnyttja masspsykologi när den är som sämst är givetvis lockande, eftersom det ger sådana möjligheter till snabb mobilisering och påverkan, men det är inte en stabil grund för makt. I förlängningen vinner man sannolikt, i synnerhet i informationssamhällets tidevarv, på att bibehålla en seriös ton och diskutera sakfrågor – och koncentrera populismen till att uttrycka i sak riktiga förhållanden på ett sätt som är begripligt för olika målgrupper. Att ljuga, gapa och hetsa har lyckligtvis den svenska ”extremhögern” till stor del vant sig av med, även om det är en bra bit kvar för många, och trots att det kanske är naivt tror jag att det är en taktik som vinner i längden.
En rasande pöbel utan argument men med guldfiskminne är inte ett stabilt instrument för maktutövning, särskilt när kontrollen över informationen börjar svikta. Det bör både media och etablerade partier tänka på.
Om skribenten: Solguru
