De senaste dagarna har debatten rasat om den konststudent som spelade psykiskt sjuk, och lades in för tvångsvård när man trodde att hon var på väg att ta sitt liv. Man kan dra ett antal slutsatser om denna debatt.

Pseudodebatt

För det första är det en pseudodebatt. Vi lever i ett land där regeringen slår hårda slag mot de sjuka genom att kraftigt försämra sjukförsäkringssystemet, där arbetslösheten växer, och där vi varje år tar emot motsvarande 1% av befolkningen från utlandet. Det framstår som ganska viktiga frågor, och de lär dessutom ha ett visst kausalt samband.

Att i den situationen hetsa upp sig över en konststudent framstår som lite märkligt, men fenomenet med pseudodebatter har blivit ganska vanligt i takt med att den svenska demokratin atrofierat.

Konstnärsavantgarden

Frågan man kanske ytterst bör ställa sig är om dagens samhälle egentligen är särskilt friskt. När man reflekterar kring detta kan man ofta inspireras av de historiska konstnärsavantgardena, som riktade en originell och djupgående kritik mot det moderna samhället. Detta gäller bland annat sådana avantgarden som futuristerna, dadaisterna, surrealisterna, och situationisterna.

När konstnärer som Joanna Rytel och Anna Odell menar att de har en skyldighet att skaka om samhället, att visa upp sådant som är osunt, och att få oss att tänka en extra gång, har de därför inte automatiskt fel. Man måste också känna en viss, om än motvillig, respekt för någon som tar sitt kall på så stort allvar att hon medvetet försätter sig i en situation där hon blir tvångsmedicinerad och tvångsinlagd. Vad man däremot kan kritisera är hur politiskt korrekt, förutsägbar, och präglad av tvångsmässiga poser de svenska konstnärernas kritik blivit. För att ta Rytel som exempel så vet de flesta av oss redan att många konstnärer är feminister och ogillar ”rasism”. Lite mer intressant vore därför konst som exempelvis gör oss medvetna om demokratins brister, egalitarismens kris, eller liknande.

Konst som verkligen får oss att bli medvetna om vårt samhälle idag är därför snarare nationalromantiker som Markus Andersson, traditionalister, och verkligt avantgardistiska som Tsukamoto. Detta har tagits upp djupare i det gamla inlägget Konstens kris.

Ressentiment och den nya fascismen

Ytterst reser även de kraftiga reaktionerna mot Odell också frågor kring legitimitet. På kommentarsfunktioner på internet märker man snabbt hur många ”svenssons” som blir rasande så snart någon avviker, så snart någon inte sitter still, håller käft och betalar skatt. Sådana irritationsmoment kan vara ”nazisterna” som envisas med att visa sig offentligt, eller rentav att dela ut flygblad, så att de angrips av vänsteraktivister. ”Bunta ihop dom och sätt dom på en liten ö och låt dom slå ihjäl varann” är mången ”svenssons” reaktion på sådant oförlåtligt användande av yttrandefriheten. Sådana kommentatorer har också en förmåga att bli rasande när muslimer ger ens ett muntligt stöd till palestinierna, och hur de reagerar på folk som demonstrerar ska vi kanske inte ens gå in på. Att de blir direkt hatiska när en ung konststudent syns offentligt är alltså inte så förvånande.

Det hela är ett intressant fenomen, som till stor del kan förklaras med Nietzsches ressentimentbegrepp, demokratins kris och legitimitetsbegreppet. Det finns i vårt land stora grupper som fastnat i en ganska tråkig rutin, där de arbetar, sover, och arbetar lite till. De upplever sig vara, och är, utestängda från den offentliga debatten, vilket är en följd av demokratins kris. Detta innebär att de vänder sig med raseri mot alla som inte, likt dem själva, håller tyst och passar in.

Man kan här spontant ana en viss revolutionär potential, dessa människor är exempelvis ofta islamofober i ordets bokstavliga mening. Någon revolutionär potential har de flesta av dem dock inte i verkligheten, de är relativt flyktiga och manipuleras lätt av makthavarna (som när Folkpartiet gång på gång lurar dem inför valen och lovar att nu ska det ställas ”krav” på invandrarna). Revolutionära blir de alltså först när de anammar en radikal världsbild, innan dess kan de utan problem stödja ”åtgärder” mot alla former av dissidenter. Ena dagen konststudenter, nästa dag ”dom där skinheads”. När de vänder sig mot alla som ”stör” ger de också ytterst det bestående systemet legitimitet.

Läs även:

AUTONOM: Pseudo-rebel

Advodia 2: Konstens übermenschen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.