Idag tänkte jag helt sonika citera ett längre stycke ur en bok vid namn ”Svenska Förnamn”. Stycket diskuterar vilka namn som är lämpliga att välja när det är dags att döpa sina barn, och är både underhållande och intressant.
Roland Otterbjörks Svenska förnamn utkom första gången 1964, och kanske är det därför det även i senare upplagor saknas en del av det tidstypiska krälande, ormande och relativiserande som kännetecknar i princip all nyare svensk textproduktion kring sådant som rör språk och kultur. Jag väljer här att presentera ett utdrag ur boken (som för övrigt till största delen helt enkelt utgör ett litet uppslagverk för att kontrollera förnamns härstamning och utveckling), och gör det av två orsaker. För det första för att stycket andas en kultursyn som delvis är näraliggande den identitära. För det andra för att det kanske kan väcka lite eftertanke – både för dem som av vänsterorientering eller andra defekter önskar döpa sin avkomma till ”Månstråle” eller ”Che”, men även för (visserligen så vitt jag vet fiktiva) karaktärer på högerkanten med liknande ambitioner. Även om det bara är preventivt vill jag gärna bidra till att barn slipper växa upp och heta Eichmann Larsson. Så lämnar vi över ordet till Otterbjörk.
Ur Roland Otterbjörk, Svenska Förnamn. Stockholm, 1996:
Säkerligen vill flertalet föräldrar inte bara att namnet skall vara funktionsdugligt, praktiskt, de vill också att namnet på något sätt skall anknyta till en gemenskap, vare sig denna nu består av släkten eller hembygden eller språkgemenskapen i största allmänhet. Detta bör ge anledning till att något närmare skärskåda vad språket självt ställer för krav på ett namn för att detta skall till alla delar kunna anses lämpligt.
Namnet är ju ett språkligt tecken, och det är då inte bara i bärarens intresse att i första hand tilltalsnamnet har en form som överensstämmer med eller entydigt och lätt kan anpassas till svenska språkvanor. Vi har en rik erfarenhet av hur främmande ord kan vålla osäkerhet och besvär i fråga om stavning och uttal, innan de till slut antingen avlägsnas ur språket eller anpassas efter svenska mönster. Sak samma är det med våra förnamn. Man gör sålunda barnet en otjänst, om man ger det ett namn som ännu inte vunnit fotfäste i vårt språk, inte till stavning och uttal anpassats till andra svenska namn. Det är alltjämt tveksamt, hur namn som Mary och Percy (i bruk redan långt före 1900) skall uttalas i svenskan – mången anser det inte förenligt med sin bildningsnivå att uttala dessa namn bokstavstroget – och för en rad utländska namn som inlånats på senare tid, t.ex. Guy och Kirk, Gladys, Grace, Shirley och Violet, tycks det omöjligt att ge generella uttalsföreskrifter. Sådana och många andra namn måste betraktas som klart olämpliga, inte främst för att de är nytt och onödigt importgods, utan därför att deras skriv- och uttalsformer så illa svarar mot varandra.
Det kan vidare inte anses särskilt stilenligt att heta t. ex. Stanley Jansson och Bernice Lundberg, där ett för de flesta svenskar klart främmande förnamn kombineras med ett helsvenskt efternamn. För att ett förnamn verkligen skall vara till fullo stilenligt, bör det harmoniera med sin omgivning; det bör osökt kunna smälta in i sin språkliga, men också sociala miljö. Ett förnamn skall lätt kunna förbindas med efternamnet; man bör därför undvika såväl tunga ljudanhopningar som Anders Strömberg, som oklara s.k. sandhi-förbindelser (t.ex. Mats Undén, som till uttalet sammanfaller med Mats Sundén); till ett långt efternamn kan det vara lämpligt att välja ett kortare förnamn och vice versa (Alexander Falk, Bo Alexandersson). Sådana delvis självklara anvisningar kan dock av naturliga skäl bara gälla det manliga könet, beträffande flickorna går det ju inte att gardera sig i förväg.
I gammal tid var namnet släktens eller ättens kännemärke. Det var alltså regel att namnen i t.ex. en syskonkull var av likartad typ, antingen att de alittererade med varandra eller var sammansatta av varierande namnleder. I vår tid är väl detta alls inte ovanligt i fråga om tvillingar: Britt och Bent, Lars och Lena, Siv och Maj, men det kan nog inte sägas vara någon allmän regel i svenska flerbarnsfamiljer. En uppländsk syskonskara bär dock namnen Eddy, Elly, Elsy och Evy och som ytterligare exempel skulle man kunna nämna Anna, Lena och Åsa; Bo, Siv och Ulf; Ingela, Gunnela och Annika.
Många anser kanske att det inför ett namnval också kan vara av vikt att känna till ett visst namns sociala förankring. Givetvis kan det i enstaka fall ha sin betydelse att veta var och av vem ett namn företrädesvis är brukat, och allmänt kan sägas att ett neutralt namn många gånger torde vara att föredra framför ett som uppfattas som mer eller mindre socialt ”bundet”. Dock är det utan tvivel så, att de sociala skillnaderna i namnskicket numera är vida mindre kännbara än tidigare [..], men också att värderingarna av namnen ständigt skiftar, inte bara från generation till generation, utan också från individ till individ.
Olämpliga och felaktiga associationer kan skada många i och för sig fullt godtagbara namn, t.ex. Jesper och Laura, jfr även dial. Dårdi och Rangel samt några mindre lyckade nybildningar som Doftny och Nattvig. Här måste dock understrykas, att alla sådana värderingar är helt subjektiva och att det väl knappast finns något enda namn, som man enbart av detta skäl skulle kunna underkänna.
Ett lämplig namn bör vara, om inte allmänt känt, så dock av en sådan typ att det liknar andra välkända namn. Tidigare har det funnits gott om exempel på hur föräldrar i en sorts olycklig originalitetsiver skapat de mest omöjliga namn för sina oskyldiga små. Numera är sådana inslag i namnförrådet inte lika framträdande, men nog förekommer det ännu en hel del sällsamma förnamn, t.ex. från 1950-talets Uppsala Aminé, Bevery, Björgly, Charmo, Dainis, Dohlway, Fiona, Orica, Sienofon och Solomia! Det behöver förvisso alltjämt påpekas att föräldrarnas ansvar är stort i detta som i många andra fall. Barnet är ju helt utlämnat åt föräldrarnas omdöme vid denna, om inte den viktigaste så dock mest beständiga gåva som en äldre generation kan ge den yngre. Tidigare i folkbokföringsordningen och numera i 1963 års namnlag finns det en föreskrift som skall stävja tillkomsten av alltför olämpliga och besynnerliga förnamn. I namnlagen heter det sålunda: ”Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest uppenbarligen icke är lämplig såsom förnamn.” Blotta vetskapen att en präst med stöd av denna paragraf kan vägra godkänna ett namn torde avhålla åtskilliga föräldrar från att försöka sig på alltför fantasifulla och egenhändiga namnskapelser.
Det är emellertid naturligt och rimligt att föräldrarna – nu som alltid tidigare – vid namnvalet i första hand låter sig ledas av egna värderingar, av sin släktkänsla och sina personliga ideal, blott de ser till att valet är förenligt med barnets odiskutabla rätt till ett brukbart, ”slitstarkt” namn som helt är ägnat att fylla sin kommande funktion.
Om skribenten: Solguru
