”Individen” är mycket på tapeten numera. Individens rättigheter ställs mot kollektivets, och hans befrielse framhålls som ett viktigt mål. Det gäller dock att vara mycket observant, och försöka förstå vad det är man egentligen talar om.

I

I vissa fall handlar ”individens rättigheter” om sådant som att slippa bli mördad eller skjuten i huvudet. Det är inte särskilt märkligt. När etablissemanget talar om ”individens frihet” i andra sammanhang är det dock fara på taket. I sig låter det förstås harmlöst – en enskild persons rätt att slippa förtryckas av godtycklighet och våldsmakt. Problemet är att det inte riktigt är det saken handlar om, i varje fall inte så ofta. Nej, när politiker och media talar om ”individens rättigheter” handlar det nuförtiden oftast om individens rättigheter i motsats till kollektivets. För att vara tydlig: det handlar om att förneka kollektiv vissa rättigheter, och inte om så mycket annat. I vissa fall kan det tyckas oproblematiskt – givetvis ska det inte utföras någon kvinnlig omskärelse på flickbarn på svensk mark. Personligen kan jag tycka att manlig omskärelse som inte är medicinskt betingad är en ganska tveksam företeelse det med. Ändå är det viktigt att omedelbart bli på sin vakt när staten och media börjar hetsa om att ”det är individer som har rättigheter, inte kollektiv”. Här finns nämligen en obehaglig potential till vidare ”utveckling” mot det antietniska, andligt fattiga konsumtionssamhället med tvångsmedel.

För det första måste man fråga sig: vilken individ talar de om? Vem är det som bestämt vad en individ är? Ofta kommer svaret att bli totalt oproblematiserat, i stil med ”individen är individen”. Det man här i praktiken, mer eller mindre medvetet, bortser ifrån är hur liten del av individ som ens skulle kunna tänkas utanför kollektivet. När man avlägsnat könsrollen, etniciteten och familjen är det inte mycket kvar. I den moderna västvärlden återstår visserligen ”konsumenten”, och den individualitet som uttrycks genom vad man klär sig i och vilken musik man lyssnar på – möjligen också vilka ”åsikter” man har. Isolerade från andra sammanhang är dock sådana variationer överhuvudtaget inte särskilt ”individuella”, snarare kan de ses som modaliteter i en och samma typ av människa: konsumtionsmänniskan, massmänniskan, för att inte säga den tekonologiskt avancerade apan.

II

Individens befrielse i det semisocialistiska liberala samhälle västvärlden har blivit handlar inte om att låta människor hållas som de vill. Liksom feministerna vet man att människor som inte utsätts för statliga påtryckningar tenderar att falla in i ”reaktionära” beteendemönster – gamla tråkiga könsroller och brist på offentligt bögeri är bara två av de mardrömsscenarion som skulle kunna skapas om liberaler faktiskt tog sin ideologi på allvar och lämnade folk ifred. Alltså måste det till skolindoktrinering, propaganda och till och med lagstiftning.

Det här är inte ologiskt eller oliberalt, egentligen. De flesta liberaler (och de flesta andra med, för den delen) torde om inte annat vara överens om att människor kan försättas i ett tillstånd där de på grund av interna förhållanden blivit inkapabla att utöva sin frihet. En människa som uppfostras till grava vanföreställningar om verkligheten kan inte rimligen fatta beslut – tror man att världen tar slut tre kvarter bort är man inte ”fri” i någon vettig betydelse. Bor man i en grotta och tillbringar dygnets alla ljusa timmar med att jaga blir det svårt att utöva några medborgerliga rättigheter Alltså krävs en yttre makt som säkerställer en viss grad av intellektuell och kulturell mognad hos de individer som ska vara fria, liksom vissa yttre förhållanden. Och precis här öppnas dörren för marxismens mer drastiska idé – i princip alla mänskliga kvalitéer som kan resultera i statistisk ojämlikhet skulle kunna betraktas som farliga, reaktionära och värda att bekämpa.

Normalt uppstår här en spänning, eftersom liberalismen aldrig går riktigt lika långt. Få liberaler skulle gå med på att ekonomisk orättvisa är faktorer som begränsar individen så starkt att han kan anses vara inkapabel att utöva sin frihet. Däremot skulle många liberaler mena att exempelvis rasism och könsroller är just sådana. Religion är ett annat rött skynke för de mer rabiata ”humanistiska” varianterna av liberaler – här menar man att människa som uppfostras till gudstro på något sätt är lurad och förvillad, och därmed inkapabel att vara fri (liksom hos marxismen blir förutsättningen för att betraktas som fri att man delar den självutnämnda elitens världsbild). Alltså blir det logiskt att förbjuda friskolor – ytterst kanske till och med förbjuda föräldrar att uppfostra sina barn med religiösa värderingar. Den sanna individen måste fram. Därifrån är förstås steget inte långt till att hindra föräldrar från att uppfostra sina barn till avvikande värderingar av vilket slag det än vara må; antagligen är det främst möjligheten att påbörja indoktrineringen av merparten av landets barn via dagis och småskola som förmått staten att avstå från dylika åtgärder.

III

På detta sätt måste människor också befrias från ”nationalism och rasism”, kärnfamilj, heteronormativitet och överhuvudtaget någonting som någonsin ansetts ha något värde. Det är i denna obehagliga gråzon mellan liberalism och gammal hederlig bolsjevism som den nuvarande ordningen måste förstås. En kompromiss mellan två orimliga typer av människosyn, som på något sätt tror sig kunna åtgärda varandras fel.

Och då är vi tillbaka från början igen, vid pudelns kärna. Den ”individ” som ska befrias av det nuvarande etablissemanget är inte du, jag eller någon annan som verkligen finns. Vi är nedtyngda av könsidentitet, etnisk identitet, historia, kärnfamilj, självmedvetande och i värsta fall stolthet. Vi förgiftar den sköna nya världen av tolerans, mångfald och likriktning under Mammon med vår blotta existens, och måste alltså befrias från oss själva. Vägrar vi, ska vi ut i periferin, så att riksdag, genuspedagoger och snabbmatsrestauranger kan fortsätta reducera människor till ettor och nollor.

Alltså: akta dig för den som åkallar ”individens rättigheter” – han pratar inte om dig.

Längre och krångligare:
http://solguru.motpol.nu/?p=7

Oskorei om närbesläktat tema:
http://oskorei.motpol.nu/?p=767

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.