”Ej lyfter glädjen sin cymbal/Att livets ljuvhet prisa”. Pär Lagerkvists dikt om ett undertryckt grannland skrevs i en annan tid, men tycks ha fått en ny innebörd genom historiens skiftningar.
”Kontext” är ett populärt begrepp, som ofta används i den akademiska sfären, tillsammans med ord som ”diskurs”. Ibland handlar det om ett ganska vetenskapligt sätt att läsa texter, där man försöker ta hänsyn till vilken social, kulturell eller politisk samtid som format till exempel en författares verk. Det ska då bidra till förståelsen av texten. I andra sammanhang används samma begrepp för att relativisera och politisera – att ifrågasätta huruvida någonting överhuvudtaget någonsin kan ha en absolut auktoritet. Att några värden överhuvudtaget kan ha någon sanningshalt i sig själva.
Trots att det alltså är ett problematiskt begrepp, kopplat till några av de dummaste ideologierna och projekten i Sveriges och västvärldens intellektuella liv, har det också sina poänger. Och en sida av saken är närmast självklar – flyttas något ur ett sammanhang, en kontext, till ett annat kan innebörden bli drastiskt annorlunda. Det gäller inte minst texter. De kan bli obegripliga av att läsas i en annan tid eller på en annan plats – men de kan också få en ny innebörd. Eller åtminstone en förnyad innebörd.
Pär Lagerkvists dikt ”Det sörjande Norden” skrevs 1940, under den tyska ockupationen av Norge. Man kan tycka att den numera därmed bara borde ha ett i bästa fall historiskt värde, eller att den till och med skulle ha förlorat sin betydelse i takt med att den historiska kontext som formade den upphört att vara rådande. Trots allt är situationen i Norge numera tämligen annorlunda. Avgör själv om så är fallet:
Det sörjande Norden
Ej lyfter glädjen sin cymbal
att livets ljuvhet prisa,
tyst ligger sommarns högtidssal
och vinden glömt sin visa.
I sorg är sänkta våra land
och såren skall ej helas.
Ej över gränsen räcks en hand,
för ej ens sorg får delas.
Från broderland, förblött i nöd,
i ensamhet och vånda,
när sommarvinden, ljudlös, död,
i nätter nordiskt blonda.
Vem gläds åt marken när ej fri
den är där längre borta.
Tyst sörjer Nordens blommor i
högsommarnätter korta.
Vårt fria ljus, vår fria själ,
vårt egna här på jorden,
är skändat av en främlingshäl,
som tror den äger Norden.
Ej äger man en annans själ
för att dess liv föröddes.
Bredvid dig går en ordlös träl.
Mer fri än du han föddes.
I tystnad ligger broderland
vid sommarljusa vatten.
Ej viskar längre strand till strand,
ej fjäll till fjäll i natten.
Var är nu folkviskvällens ton
och blåklocksstigens spröda,
ensliga sus i aftonron?
Vår själ är hos de döda.
Du främling, hör att ingen sång
har marken där du träder.
Igen den sjunga skall en gång
då den sig åter gläder.
Helt inaktuell tycks dikten inte ha blivit, trots att både ”kontext” och ”diskurs” förändrats…
Om skribenten: Solguru
