Frans G. Bengtsson (1894-1954) skrev de mycket populära böckerna om Röde Orm, han författade också ett stort antal essäer om bland annat militärhistoria och litteratur. Dessa präglas av stor bildning, humor och en intressant syn på människa och historia. Bengtsson kan utan problem räknas till den genuina svenska högern, och blir på så sätt både en bra författare i sig och en inspirationskälla.
I essäsamlingarna Silversköldarna och Litteratörer och militärer presenterar Bengtsson ett stort antal historiska gestalter, och bjuder även på mer allmänna betraktelser kring skogspromenader, elaka hundar och källvatten.
Antropologi
Froissart är glad av sig och tycker om alla människor – utom gnidare och tyskar vill det synas, och från grubbel och tungsinne är han kemiskt fri.
– Bengtsson om Froissarts cheerfulness
Man märker snart att hans syn på människan, hans antropologi, inte är den senmoderna. Snarare påminner den om en traditionellt europeisk, och inte minst en nordisk, sådan. Likheterna med Nietzsche och Robert E. Howard är flera. När han beskriver den medeltida krönikören Froissart framstår avsaknaden av ressentiment och dystert grubbel som en positiv egenskap (motsatsen till detta antyds av ett annat citat, där mycken ”cheerfulness” förhindrar en att bli filosof). För Bengtsson är det kort sagt inte nyttigt att som moralister och pedanter ta livet på alltför stort allvar, en viss distans är alltid klädsam. För, som han citerar Froissart:
Fortunas hjul går runt med allt, med kungar och påvar, riddersmän och frikompanjoner, rikedom, välde och segerlycka.
Det rätta sättet att hantera detta skiftande hjul antyds både av Froissart, och av Karl XII. Bengtsson citerar här Emersons essä om heroismen, som talar om ”förakt för trygghet och overksamhet…. en självtillit som överskrider klokhetens skrankor… en själ av sådan jämvikt”. Sanning, heder, mod, en helgjuten personlighet, sådant är centralt i Bengtssons antropologi, och man kan finna inspiration i studier av vissa historiska personer som ägt dem. Samtidigt inser han att sådana egenskaper inte är rättvist fördelade, vilket ger hans antropologi en icke-egalitär sida. Han summerar Gobineau: ”enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta”. Samtidigt finns det även här en sorts antropologisk mångfald och en brist på moralism. Bengtsson intresserar sig för kända svenska brottslingar som Lassemaja och Lilja, för fredliga krönikörer som Froissart, för komplexa karaktärer som Hamlet och Villon och för krigarkungar som Karl XII och Alexander. Människor är inte lika, och man anar i hans positiva intresse för Lassemaja den laglösa frihetstendens som dyker upp hos bland annat Åsa-Nisse, Eddie Meduza och Dan Park. Ibland är det roligt att reta makten, det tycks vara ett gammalt svenskt drag.
Det kan intet göra till saken, att en ärlig karl är olycklig, och där han föll, där föll han med ära.
– en ung Karl XII
Fokus på antropologin, och skepsis till ”moralister och pedanter” skiljer Bengtsson från den moderna vänstern. Det gör honom samtidigt intressant för en nyvaknad svensk höger.
Historia och samhälle
…Europa stundom skulle komma att te sig såsom platsen för en skäligen intresselös häxdans, där människorna huvudsakligen syntes ivriga att på varje ledig stund med tillhjälp av ständigt förbättrade medel skräckslagna fly bort från det outhärdligaste av allt – från tomheten – från sig själva.
– Bengtsson om Joseph Conrad
Redan talet om fru Fortuna antyder att inte heller Bengtssons historiesyn är den moderna vänsterns. Det är inte en linjär utveckling präglad av determinism och ”framsteg”, det finns rentav hos Bengtsson ansatser till en respekt för olika kulturer som gör att ”framsteg” är en omöjlighet. Detta då det inte finns någon gemensam måttstock för alla kulturer. Detta drag hos Bengtsson blir ganska tydligt i jämförelsen mellan Conrad och Kipling.
Hans historiesyn antyds också av de historiker han presenterar, från Froissart till Carlyle och Gobineau. Bengtssons historiesyn är djupt europeisk såtillvida att den är tragisk (i kombination med hans som ovan skisserade heroiska antropologi). Han skriver om Carlyle:
…som förtätat återger denna speciellt episka stämning, – och historien som en stor poetisk vision av förgängelse och härlighet…
Samtidigt finns det en reaktionär sida hos Bengtsson, han intresserar sig för romantiska och aristokratiska gestalter, från medeltidens Svarta prins och vikingar via carlister och jakobiter till Sydstaterna. Så skriver han om det nordamerikanska inbördeskriget:
Det som gör inbördeskriget till ett storartat och tragiskt skådespel är att det var Södern som hade rätt. Uppfattningen av kriget som ett korståg mot negerslaveriet är löjeväckande – på sin höjd lämplig som tröst för rörda läsare av Onkel Tom… inbördeskriget var inte något krig där en rättfärdig princip segrade; tvärtom var det ett krig där en rättfärdig princip – secessionens – dukade under och där det som segrade uteslutande var majoritetens nävrätt.
Detta hindrar inte att han kan skriva med respekt om krigare på unionens sida, men det gör att han, i likhet med många moderna ekonomer, har svårt att ta talet om slaveriet på allvar. Kedjeslavar förvandlades till löneslavar, och blev billigare i drift på kuppen. Slaveri under en person ersattes, på gott och ont, av slaveri under en klass. Bengtsson skriver, med ett för sin tid vanligt uttryck som inte ska tas för något annat:
…på pluskontot några miljoner negrer ometiketterade från att i teknisk och formell bemärkelse vara slavar till att i ännu långt mera teknisk och formell bemärkelse bli fria.
Även Bengtssons syn på samhället är reaktionärt färgad. Han skiljer så mellan det lägre och det högre, och summerar Froissart:
Froissarts ståndpunkt är fullkomligt klar och inte särskilt svårbegriplig. Bönder och borgare höra i sin gärning enbart jorden till: de plöja och så, köpa och sälja, föda barn och betala skatt… ur högre synpunkt finns om dem ingenting att säga, emedan de sakna kontakt med något idealt… krigets män däremot – och främst ridderskapet – ha kontakt med något idealt, något högst betydelsefullt och i grunden religiöst, nämligen äran.
Det är ofta svårt att veta var Bengtsson börjar och Froissart, Conrad eller Gobineau slutar, då han så hederligt återger deras perspektiv. Det är dock mindre intressant, det värdefulla är perspektiven. Bengtsson beskriver Gobineau på ett sympatiskt sätt och tar hans perspektiv på allvar. Idag beskrivs Gobineau ofta som ”rasismens fader”, men han var i grunden en reaktionär och aristokratisk tänkare som bland annat försökte utröna varför civilisationer går under. Bengtssons summering av Gobineaus historiesyn torde inte bara vara av intresse för rasister, utan har mycket gemensamt både med Nietzsche och Hoppe:
Efter hand som det ädla blodet sinar eller alltför mycket utspädes, förfaller samhällets feodala struktur, som hållit en ungdomlig vitalitet vid makt i varje lem; statsorganismen skrumpnar samman i centralisationens åderförkalkning, som till sist kommer själva huvudet att skaka; medelmåttans och demokratiens hydra kravlar nytert fram ur sin håla utan att längre behöva se upp för någon Sankt Georg; och demagogerna, mänsklighetens gissel, kläckas i solen.
Beskrivningen av feodalismen som en personlig struktur, präglad av relationer mellan personer, har också mycket gemensamt med en traditionalist som Julius Evola och en ekonomisk romantiker som Adam Müller. Det hos Bengtsson återkommande intresset för relationen mellan ledare och följe för tankarna till Heidenstam och ”borggårdstalet”. Man kan notera att Bengtsson betraktade en del av Gobineaus senare anhängare som ”ariska galningar”, bland annat H.S. Chamberlain, och han vände sig med kraft mot den tyska nationalsocialismen.
Ideologier
Han står isolerad i sin genomförda vägran att befatta sig med samhällslivets uppseendeväckande och efemära vardagsfrågor, nöjd att sysselsätta sig med det förblivande och betydelsefulla, – människosjälen, illusionerna och de eviga elementen.
– Bengtsson om Conrad
Synen på historia och samhälle skiljer också Bengtsson från den moderna vänstern. Men även hans syn på ideologier placerar honom i en europeisk tradition. I likhet med bland annat Voegelin och Stirner ser han ingen större skillnad mellan religioner och ideologier. Bengtsson skriver:
…mänskligheten byter illusioner liksom don Juan byter älskarinnor, hastigt otillfreds med den närvarande, ständigt upptänd av stark lit till den nästa: gudar mot sofister, rituella formler mot naturvetenskapliga besvärjelser… Bergspredikan mot Das Kapital… orakler och haruspices mot statistiker och nationalekonomer…
I kombination med hans med Carlyle besläktade syn på historia som något episkt och poetiskt, avlägsnar detta honom från den moderna vänstern och dess ofta tråkiga akademiska tendenser.
Sammantaget har vi här alltså ett värdefullt bidrag till en svensk höger. Detta gäller inte minst dess kritik av dagens ”vänster”, dess antropologi och dess bildning. Bengtssons samtidigt lärda och folkliga framställning är också föredömlig, inte minst dess humor. Vad man kan notera är att han inte var särskilt intresserad av myt och religion. På det området bör han därför kombineras med bland annat Stenbock och Lindbom.
Relaterat
Frans G. Bengtsson – Röde Orm
Lennart Svensson om Bengtsson
Solguru – Frans G. Bengtsson
Michael Nordlind – Frans G. Bengtsson och Arthur de Gobineau
Om skribenten: Joakim Andersen
