I dagarna har en intressant diskussion förts på John Järvenpääs blogg angående medborgarlön som en av flera möjliga lösningar på det faktum att teknisk utveckling gör många människor överflödiga i den post-moderna ekonomin. Det har gjorts gällande att medborgarlön är ett socialistiskt förslag, situationen är dock tämligen komplex. Jag är själv kluven vad gäller medborgarlön, även om jag sympatiserar med flera reformer i den riktningen (som friår, sänkt pensionsålder och vårdnadsbidrag för föräldrar) finns det också problem kopplade till en för omfattande sådan politik.

Det finns två huvudsakliga argument för medborgarlön man kan göra ”från höger”. Det ena är mer traditionellt, det andra hemmahörande mer i en social höger.

Evola och det endimensionella samhället

The term work has always designated the lowest forms of human activity, those that are more exclusively conditioned by the economic factor. It is illegitimate to label as ”work” anything that is not reduced to these forms; rather, the word to be used is action: action, not work, is what is performed by the leader, the explorer, the ascetic, the pure scientist, the warrior, the artist, the diplomat, the theologian, the one who makes or breaks a law, the one who is motivated by an elementary passion or guided by a principle.
– Julius Evola

Vad gäller människans möjliga roller präglas vårt samhälle av en långt gången reducering och underordning under marknaden. Detta innebär att ett flerdimensionellt samhälle, med mängder av sociala roller, ersätts av ett endimensionellt, materialistiskt samhälle där alla mänskliga värv förvandlas till ”arbeten”. Detta gäller bland annat krigare, ledare, präst, förälder och konstnär, vilka historiskt varit allt annat än ”arbeten”. De underordnas också generella anställnings- och löneformer. Samtidigt ser vi en utbredd fientlighet mot rentieren, i betydande mån även mot entreprenören, något de Jouvenel beskrivit väl. Alla ska kort sagt ha ett arbete, under så gott som hela livet. En bieffekt av detta är att yttrandefriheten blir enklare att inskränka, när man hotas av att förlora sitt arbete undviker man att yttra sig kritiskt. de Jouvenel visar att ett samhälle präglat av arbetslinjen också blir ett mer totalitärt samhälle.

Evola skiljer mellan handling och arbete, action och work, och arbete är ett lägre fenomen, ett nödvändigt ont. Ingen civilisation värd namnet har satt arbetet i centrum, tvärtom var det för att ha tid och möjlighet att skapa civilisationer som man förr i tiden tvingades ha slavar, konstaterar Evola. Samtidigt differentierar han dock mellan olika människotyper, en del människor saknar en inre kärna och behöver få direktiv från omvärlden, från ledare, om vad de ska göra med sin tid. Ur det perspektivet kan medborgarlön vara farligt, då vissa människor kan missbruka sin myckna fritid och mår bra av de rutiner och den känsla av mening och gemenskap ett arbete erbjuder.

Men vi måste samtidigt konstatera att Evola här som civilisationskritiker är mycket radikal. Det finns likheter med autonoma marxister som Negri och Hardt som i Labor of Dionysus identifierar arbetets centrala roll i den moderna statsformen (i den italienska är den rentav inskriven i grundlagen). I jämförelse med Evola framstår dock även dessa herrar som tämligen endimensionella. Man kan notera att andra kritiker av arbetet, som Lafargue, Gorz och Bob Black, i hög grad återknyter till konservativa tänkare och samhällen i sin kritik. Arbetskritik som inspireras av Dumont, Le Play, Genovese, gamla aristokrater och antika filosofer befinner sig i hög grad ”bortom höger och vänster”.

Vad Evola alltså gör är att underminera, dekonstruera om man så vill, den självklara tron på arbetet, ”arbetslinjen”, som präglar vårt samhälle. Människor är olika och det är inte säkert att arbete är det rätta för alla. En följd av detta, och av Dumezils analys av den indo-europeiska världsbilden, är att man återger andra sociala sfärer och roller deras autonomi, och bryter med arbetsmodellen. Att vara polis, lärare eller konstnär är exempelvis inte ”arbeten”, lika lite som ett förband eller ett universitet är ”arbetsplatser”. En annan följd kan vara experiment med medborgarlön, förslagsvis i mindre skala (friår och dylikt). Som synes finns det däremot ingen automatisk kausal relation mellan Evolas arbetskritik och medborgarlön, men det är en av flera möjliga tolkningar.

Henry George och den sociala högern

Men did not make the earth. It is the value of the improvements only, and not the earth itself, that is individual property. Every proprietor owes to the community a ground rent for the land which he holds.
– Thomas Paine

Evola och de Jouvenel representerar en äldre höger. Yngre former av höger är dels den klassiskt liberala, dels den sociala högern. Här förekommer också resonemang kring medborgarlön, förövrigt betydligt mer konkreta än hos Evola som snarare kritiserar arbetet som centralt värde i liv och samhälle. I sin enklaste form bygger dessa resonemang på insikten att en stor och dyr byråkrati vuxit fram kring bidrag och sysselsättningar, med en medborgarlön skulle man kunna spara in en mängd byråkrater och en del mänsklig förnedring som uppstår i mötet med en del av dessa.

I klassisk ekonomisk teori betraktas jorden som en särskild form av egendom. Den finns där redan från början, ingen har tillverkat den. Utifrån detta kan man dra mer eller mindre radikala slutsatser. Exempelvis kan man dra slutsatsen att privatpersoner inte kan äga jorden, utan endast hyra den av samhället. Någon form av ersättning blir då följden, en ersättning som kan fördelas till samhällets medlemmar. Idealiskt sett behövs inte ens några andra skatter i ett sådant samhälle. Detta synsätt förknippas med Henry George, och den av honom inspirerade georgismen som under 1900-talet influerade många människor och organisationer. Inte minst framstod den som ett sätt att undvika både marxismen och de missförhållanden som gav upphov till den (här finns likheter med Strindbergs ”agrarsocialism”). Man kan notera att en del oljerika länder i praktiken är ”petrogeorgistiska”, varje medborgare får en sådan del av oljeinkomsterna att de kan leva på den. Idag påminner de såkallade geolibertarianerna mycket om georgisterna.

Both ground rents, and the ordinary rent of land are a species of revenue, which the owner in many cases enjoys, without any care or attention of his own. .. Ground rents, and the ordinary rent of land are, therefore, perhaps, the species of revenue, which can best bear to have a peculiar tax imposed upon them.
– Adam Smith

Om ingen kan sägas äga jorden är något liknande fallet med nyproduktionen av pengar. Ellen Hodgson Brown skiljer här mellan det amerikanska och det brittiska systemet. I det ursprungliga amerikanska systemet trycker staten pengar och lånar ut till medborgarna, i det brittiska systemet lånar staten istället pengar från privata banker. Kring denna insikt har det vuxit fram teorier om social kredit, med C. H. Douglas som centralt namn. Man kan föreställa sig lösningar där nyproduktion av pengar och medborgarlön på olika vis samordnas. Kritiken av det Hodgson Brown kallar det brittiska systemet är också väl förankrad i den genuina högern, med namn som Ezra Pound och Giacinto Auriti.

Slutsatsen man kan dra är alltså att det finns underlag i den genuina högerns traditioner för medborgarlön. Nära besläktad med kritiken av arbetslinjen är också kritiken av tillväxten, här finner vi bland annat den i genuin höger uppskattade Serge Latouche. Idéhistoriskt finns det alltså flera möjliga kopplingar mellan höger och medborgarlön. Samtidigt finns det realpolitiska och nationalekonomiska aspekter. Man kan exempelvis fråga sig om medborgarlön gynnar eller skadar samhället ekonomiskt? Behövs hotet om inkomstförlust som incitament för att få människor att arbeta? Man kan också fråga sig hur en georgistisk medborgarinkomst kan förenas med en omfattande invandring, och om inte en sådan allvarligt underminerar känslan av att alla ”har del i landet”. Man kan också fråga sig om en garanterad inkomst har så dysgeniska effekter att det måste kombineras med extraekonomiska lösningar som sterilisering? Klarar sig alla människor utan arbetslinjen, eller är många människor i själva verket i behov av fasta rutiner, daglig gemenskap och känsla av mening för att må bra? Det finns alltså många frågor att ställa, samtidigt som man kan notera att med pensioner, sjukersättningar och annat har vårt samhälles praktik redan rört sig i den riktning vi här talar om, om än med en omfattande byråkrati inblandad. Det finns inga enkla svar, men en intressant diskussion är det.

Relaterat

John Järvenpää – Tekniken och utvecklingen i folkets tjänst
Arbetskritik och civilisationskritik
Bankerna och skuldnätet
Serge Latouche – Would the West actually be happier with less? The world downscaled
A Landlord is a Government (geolibertarianism)
Counter-Currents – The World of C.H. Douglas

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.