Lennart Svensson är en uppskattad och kunnig skribent, på Motpol och på bloggen Svenssongalaxen. Han är också författare inom den skönlitterära fantastiken, och har bland annat skrivit romanen Antropolis. Det är en berättelse som inte alldeles enkelt passas in i en genrekategori, trots de många beröringspunkterna med bland annat idéromanen och framtidsvisionen blir den något alldeles unikt.

Jenro Klao

I romanen följer vi Jenro Klao, i en framtid efter att vår civilisation gått under och efter att ”dödsfåglarnas” mullrande över skyn upphört. Berättelsen tar sin början 2165 i den stad, Antropolis, som Klao grundat med utgångspunkt i ruinen av en kyrka i en av de gamla metropolerna. Under grundandet samlade han kring sig tre personer (vilka var och en representerar en av de återkommande indo-europeiska funktionerna). Dessa män var, och är, esoterikern Elander Lysion, krigaren Hadar Lacq, och teknikern Gotsis Fripp, konflikten mellan Lysion och Fripp spelar en central roll i skeendet. De har var sin enklav, Elysia och Teknoron, och förespråkar två vitt skilda sätt att se på världen. Fripp står för en faustisk ateism och maskinteknik, medan Lysion istället förespråkar en andlig och människocentrerad teknik, med bland annat alternativmedicin och biodynamik.

Staden Antropolis är idylisk och trevlig, en stad för människor, en ”människostad”. Det är också en stad med maskinteknik som passerat vår (bland annat svävare) och fungerande andlig teknik.

Klao är professor i metahistoria, vilket är en vetenskap han också grundat i staden. Metahistorian beskrivs som en ”essäistisk historia där man inte följde tidslinjer, utan satte upp teman som sedan tvingade en, eller tillät en att hoppa vilt mellan epoker och miljöer.” Klaos föreläsningar och tankar ger författaren goda möjligheter att dela med sig av metahistoriska insikter, som bland annat de olika typerna av huvudstäder – ”politiska, kommersiella, kulturella, teologiskt svarande mot Tor, Frej och Oden: bellator, laborator och orator. Gamla Västtyskland med Bonn, Frankfurt och Berlin i de olika rollerna var ett exempel på detta.” Man får också veta att Hap Arnold lärde sig flyga av bröderna Wright – ”Från Kitty Hawk till eldstormen över Tokyo var det bara ett steg.”

Innan Klao grundade Antropolis studerade han både metahistoria och esoterik, och författaren väver in flera sådana trådar i berättelsen (det finns mängder av symboliskt viktiga inslag, som Fripps och Lysions symboler eller det faktum att Lysion har en kvinnlig partner). Bland annat Plotinus, Castaneda, Bhagavad Gita och Swedenborg dyker upp, och stycket där Klao ger råd till en gammal krigare som vill förkovra sig esoteriskt är sannolikt givande för flera läsare.

Dikotomier

Romanen har inte någon antagonist i egentlig mening, ingen outsäglig och extern ondska som måste bekämpas (detta säger förmodligen något om författarens personliga ekvation och mognad). Istället drivs skeendet i idéromanen framåt av konflikter, eller spänningar, mellan synsätt. Tydligast är konflikten mellan Lysion och Fripp, och de enklaver de bildat, Elysia och Teknoron. Det rör sig om två aspekter av det europeiska, och samtidigt om två synsätt som är företrädda inom pro-europeiska kretsar, om det andliga och det faustiska. Dessa synsätts relation till varandra är inte alldeles friktionsfri. För mycket kan emellertid inte sägas om detta utan att förstöra läsupplevelsen.

Vad man kan notera är att författaren i skildringen av Elysia återknyter till en nordeuropeisk tradition med företrädare som Bailey, Martinus, Steiner och Swedenborg och fenomen som kristaller och devor. Enligt Guenon var teosofin en pseudo-religion, men det är tydligt att i den bredare miljö den varit med och inspirerat finns flera inslag som talar till den nordiska människan. Användandet av detta i berättelsen bidrar till att det blir en unik skapelse, och till läsupplevelsen. Författaren fångar här något mycket svenskt, även om det i vår tid, precis som i den antropolitanska framtiden, inte har hegemoni.

Parallellt med detta finns en spänning mellan två sätt att se på historien, å ena sidan det progressiva, å andra sidan det cykliska. Denna spänning är snarast något Klao själv brottas med, men det är givande läsning.

Antropolis och Metropolis

Metropolis dyrkade maskinen, såg teknik som synonymt med maskinteknik. Man såg människan som maskin…
Man föraktade stillhet och ro, åsynen av ett fridfullt ansikte. Metropolis’ nyckelord var oro; man dyrkade praktiskt taget denna oro, denna panikångest, stimulerad av ateism och frånvaron av mentalt ankare, av inre trygghet.
– Bider Praxis

En grundläggande dikotomi finns också mellan Metropolis, den gamla stadens arketyp, och det nya Antropolis, människans stad. I skildringen av Metropolis får författaren tillfälle att också utveckla en givande civilisationskritik. Vi får bland annat veta om det metropolitanska 1900- och 2000-talet att ”dess sjukvård var ensidigt maskinell och mekanisk, såg inte människan som organism, som väsen, som individ”, man tar upp ”faiblessen för hus av glas… dessa fina, speglande tomhetsfasader”.

Intressant är dock att romanen inte fastnar i det enkla ”antingen-eller”, Klao påpekar inför ett sällskap av nostalgiska metropolishatare att ”även då fanns tidlösa ögonblick då drömmen och sången, kärleken och nåden sipprade in. Det tycker jag inte man ska glömma”.

Sammantaget är det alltså en fascinerande och läsvärd roman, en kombination av idéroman och framtidsvision. Det är en ovanligt positiv postapokalyptisk berättelse, och har samtidigt drag av den ockulta berättartraditionen. Den påminner på så vis både om Jüngers Eumeswil och Meyrinks romaner (inte minst det ockulta inslaget, vikten av en dual, och Meyrinks val i Golem att göra det gamla judiska Prag, staden, till huvudperson).

Författarens bildning lyser igenom i romanen, och bidrar till upplevelsen. Den centrala roll mat, dryck och rökning spelar är gissningsvis också kopplat till författarens personlighet, liksom den betydelse det musiska har. Så är det ingen slump att Antropolis grundas efter att Klao börjar spela på en gammal orgel i kyrkoruinen. de Maistre menade att varhelst man finner ett altare, där finns civilisation, men där det finns en orgel finns förmodligen också Antropolis.

Antropolis rekommenderas i varje fall varmt, det är en läsupplevelse på flera plan och en unik sådan.

Man köper Antropolis här: SF-bokhandeln
Man läser mer om den här: Svenssongalaxen
Man läser Thomas Nydahls recension här: Nydahls Occident

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.