2013 går nu med raska steg mot sitt slut. Det har varit ett händelsrikt år, och ett försök att summera det kan vara på sin plats. I hög grad rör det sig om ett antal tendenser som pågått ett tag, men som under 2013 intensifierades och gick in i en ny fas.
Geopolitik
Så fortsatte det amerikanska imperiet sin aggressiva utrikespolitik, där det rena intresset flera gånger tydligt övertrumfade den ideologiska retoriken. Så kunde vi i Syrien bevittna hur ett land, USA, som i sin retorik värdesätter sekulära styresformer och mångkultur lierat sig med jihadister mot en av Mellanösterns mer sekulära och mångkulturella stater. Det USA som till och från beskriver sig som kristet var också redo att offra de syriska kristna för sina intressen. Ryssland kunde här genom en genomtänkt utrikespolitik vinna internationella poänger, och ett amerikanskt angrepp mot Syrien lät vänta på sig.
Vi kan också notera att USA i spelet om Ukraina lierat sig med en opposition som inkluderar det ultranationalistiska Svoboda, ett parti som svensk media under andra omständigheter inte skulle ha några problem att beskriva som ”nazistiskt” (eller kanske ”neo-fascistiskt”).
Spelet om Kina fortsatte också, en oroväckande tendens är här att det kinesiska ledarskapet tycks överge en klok och måttfull utrikespolitik för att istället föra en politik som riskerar att driva flera mindre grannar in i det amerikanska lägret. Bedömare har här talat om ”stormaktsautism”.
Även i Afrika har dialektiken mellan jihadister och amerikanska framstötar varit tydlig. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att misstänka att det kan finnas ett samband mellan att jihadister finansierade av det USA-lierade Saudiarabien orsakar oroligheter i land efter land, vilket sedan motiverar interventioner av USA och dess allierade. Detta i en situation då Kina flyttar fram sina positioner i Afrika på bred front.
Samtidigt kunde vi notera att USA och Iran försiktigt närmade sig varandra, vilket ledde till protester från Israel och Saudiarabien. Detta är en möjlighet som förutsågs av den europeiske geopolitikern Robert Steuckers i en intervju redan 2011 på denna blogg. Steuckers skrev då:
This could lead to a complete reverse of alliances in the region: voices in the United States are pleading for a new Iranian-American tandem between Mesopotamia and the Indus River which would fade or dim the usual alliance between Ankara, Washington and Tel Aviv. Such a shift would be as important as the Nixon-Kissinger renewed diplomacy of 1971-72, when suddenly China, the former rogue state, turned instantaneously to be the best ally of the States. It would also rule out many oversimplifying ideologists who have opted for cartoonlike pro-Zionist, pro-Palestinian (or pro-Hamas or pro-Hizbollah) or pro-Iranian positions in order to support either a Western Alliance or an Anti-Western/Anti-American coalition on the international chessboard. Things might or even may be completely turned upside down within a single decade. The Anti-American pro-Iranian ideologist of today may become a pro-Zionist Anti-American tomorrow if he wants to remain Anti-American and if he is not turned still crazier by the crumbling down of his too schematic worldview…
En i så fall inte helt ologisk utveckling, då varken det alltmer etnonationalistiska och religiösa Israel eller den religiöst baserade monarkin Saudiarabien i längden är helt oproblematiska allierade för ett alltmer politiskt korrekt Väst. Som om de redan förutspått en sådan utveckling har nationalistiska kretsar i Israel redan knutit kontakter med europeiska nationaliströrelser av ständigt mer radikal art.
Det amerikanska imperiet fortsatte också att bygga upp en missilsköld runt Ryssland, en missilsköld som tidigare motiverades med det nukleärt hotfulla Iran. Som William Engdahl konstaterat har det emellertid aldrig handlat om Iran, det handlar om att kretsar i USA vill ha världsherravälde och möjligheten till en ”first strike” mot ett Ryssland som därefter inte ska kunna vedergälla. För vänner av internationell fred är detta ingen positiv utveckling, särskilt som USA alltmer framstår som en jätte på lerfötter. Här kan också nämnas avslöjandet av NSA, vilket både illustrerat viljan till världsherravälde och inneburit ett förlorat ansikte för imperiet.
Vidare läsning
Interview with Robert Steuckers
handles haus – Review of “The Rise of China vs. The Logic of Strategy” by Edward Luttwak
Xinhua – U.S. fiscal failure warrants a de-Americanized world
Engdahl – Washington plays Russian roulette with missile defense
Zlatangate och metadebatten
De kan få en cykel med min autograf så blir det bra
– Zlatan
Under 2013 såg vi också hur politisk korrekthet och ”debatten om debatten” tog plats i det offentliga samtalet. Expressen väckte stor uppmärksamhet genom en kampanj där anonyma kommentatorer på alternativa nyhetssidor som Avpixlat och Fria Tider hängdes ut med namn. Uppgifterna hade skaffats fram av den såkallade Researchgruppen, nära knuten till en ”våldsbejakande vänster”. Detta väckte starka känslor, då det hela inte framstod som värdigt ett demokratiskt land, och man kunde notera ett försiktigt samarbete mellan de drabbade, där ”beröringsskräcken” fick stryka på foten. Det hela väckte också en försiktig kritik i media, även om man kan misstänka att både Expressen och Robert Aschberg är för mäktiga aktörer för att de flesta andra i sfären skulle våga kritisera dem för tydligt.
En intressant händelse under årets sista dagar var också Zlatans bemötande av debatten kring den bil Anders Svensson fick, och debatten kring herr- och damfotboll. Den fortsatta utvecklingen här blir intressant, då två viktiga inslag i det politiskt korrekta idékomplexet här ställs mot varandra. Zlatan är det oftast använda argumentet för den förda invandringspolitiken, och en intressant person i sin egen rätt, men han har nu kritiserat en viktig del av feminismen. Hur denna konflikt avlöper är av intresse, man kan misstänka att Zlatan kommer att gå tämligen oskadd ur den vilket bekräftar att feminismen är den svagaste länken i idékomplexet.
I samma veva har den franske fotbollsspelaren Anelka anklagats för att ha gjort en ”nazistisk gest”, och det offentliga Frankrike har gjort sig till åtlöje både i de franska förorterna och bland tänkande människor i gemen. Gesten ifråga har inget med nazismen att göra, utan härrör från en maträtt vars namn även, fritt översatt, kan betyda ”fuck you”. Att använda den är på sin höjd ett uttryck av misstroende gentemot det franska etablissemanget. När dessa nu så tydligt vill sätta likhetstecken mellan nazism och politikerförakt blir det samtidigt även tydligt vad det evinnerliga tjattrandet om ”nazism” egentligen handlar om. Vi kan därför inte med gott samvete avsluta året utan en quenelle, det svenska etablissemanget är inte mer populärt än det franska så kanske kan gesten få spridning även här.
Political correctness is communist propaganda writ small. . . . [T]he purpose of communist propaganda was not to persuade or convince, nor to inform, but to humiliate; and therefore, the less it corresponded to reality the better. When people are forced to remain silent when they are being told the most obvious lies, or even worse when they are forced to repeat the lies themselves, they lose once and for all their sense of probity. To assent to obvious lies is to co-operate with evil, and in some small way to become evil oneself.
– Theodore Dalrymple
Samtidigt har det under slutet på året ägt rum en begynnande ”debatt om debatten”, där viljan till konsensus och demoniseringen av oliktänkande tagits upp även av etablerade debattörer. Man kan gissa att en del av dem egentligen är intill döden leda på att invandringskritik likställs med nazism et cetera, men ibland kan man inte säga rakt ut som det är och samtidigt behålla sitt arbete. Därför den indirekta ansatsen. Debattörer som tagit upp detta inkluderar bland annat Maciej Zaremba, Anna Dahlberg och Henrik Ekengren Oscarsson. Med tanke på att de mer rabiata politiskt korrekta tycks ha drabbats av både hybris och kollektiva former av hysteri är det högst osannolikt att de kommer tona ner sina mer provocerande utfall. Exempelvis kommer ”PoC”, ”people of color”, även fortsatt att be vita antirasister att hålla käften om ett område de ”ändå inte kan förstå på grund av sina vita privilegier”, vilket både kommer att alienera de senare och få de förra att framstå som intoleranta halvmesyrer.
Vidare läsning
Fria Tider – Fransk fotbollsspelare utreds för nazism
Counter-Currents – “Politically Incorrect”
Vikingar och folktro
Under året har man också kunnat notera ett fortsatt växande intresse för vår egen historia och folktro. Undertecknads julklappsinköp torde på sin höjd ha anekdotiskt intresse, men det var uppmuntrande att se både en påkostad konstbok om vikingar och en bok om svenska folksagor på de mer centralt placerade hyllorna. Året bjöd även på TV-serier om vikingar och en mycket populär film om hobbitar, alver och orcher. Vi lever kort sagt i en period då metakulturen och det kollektiva undermedvetna rör sig i en för Europa gynnsam riktning. Därför har vi goda skäl att gå in i det nya året med en grundläggande känsla av framtidstro och nyfikenhet på vad det kan medföra.
Gamla årskrönikor
Solguru – Guillaume Faye: Convergence of Catastrophes
Immanuel Wallerstein – Liberalismens död
Det 2011 som flytt
2012
Om skribenten: Joakim Andersen
