Peter Sloterdijk är en av Tysklands mest kända filosofer, självbetitlad ”livslång socialdemokrat” men samtidigt inte främmande för kontroverser. Han har med tiden rört sig bort från Frankfurtskolan, och istället inspirerats av bland annat Heidegger, Nietzsche och den indiska osho-rörelsen. Han har också kritiserat flera av inslagen i arvet från 1968, även om han inte anammat den nya högern som alternativ. Sammantaget är det alltså inte särskilt långsökt att betrakta den livslånge socialdemokraten Sloterdijk som en filosofisk företrädare för den tyska medelklassen, försiktigt rebellisk mot 1968 men samtidigt inte alltför radikal, och lagom öppen för österländskt tänkande.
Debatten om skatten
…liberalismen och anarkismen hade systemets logik mot sig…. den förverkligade skattestaten, som mer och mer utvecklades till en skuldstat.
– Sloterdijk
Den tyska medelklassen är mycket produktiv, och har genom sina skatter betalat allt från israeliska vapen till sydeuropeiska budgetunderskott och inhemska socialgrupper. Det var därför ett intressant samtidsfenomen när den tyske socialdemokraten Thilo Sarrazin 2010 uttryckte ett betydande missnöje med bland annat icke-tyska minoriteters lägre IQ och högre bidragsberoende och fertilitet. Sarrazin uttryckte sig inte på ett sätt som präglades av vare sig politisk korrekthet eller humanitas, men som representant för en tysk medelklass som börjat tröttna på att betala för andra sociala och etniska grupper var hans utspel, och popularitet, intressant.
Även Sloterdijk hamnade 2009 i centrum för en debatt om liknande ämnen, då han i debattartikeln Die Revolution der gebenden Hand beskrev det tyska samhället som semi-socialistiskt snarare än kapitalistiskt. Han beskriver synen på egendom i den socialistiska traditionen, summerad i stridsropet ”egendom är stöld”, och vilka följder det haft för politiken. Sloterdijk menar också att konflikten mellan borgenärer och gäldenärer är mer reell än den mellan arbete och kapital. Så målar han också upp en konflikt mellan ”givande” och ”tagande”, som påminner om den svenska borgerlighetens nu övergivna retorik kring ”närande” och ”tärande”.
Vi lever inte ”i kapitalismen”… utan i en tingens ordning som man måste definiera som en massmedialt animerad, skattestatlig semisocialism…
– Sloterdijk
Kärnan i hans historiebeskrivning är att den moderna staten är en skattestat, och utvecklas i riktning mot en skuldstat. I en stat med så höga skatter är inte egendomen längre att betrakta som kapitalistisk. Sloterdijk talar här om en klepto-stat, där hälften av befolkningen försörjs av den andra hälften och där finansministrarna fungerar som Robin Hood.
Detta är en ohållbar situation. Sloterdijks förslag på lösning är inget mindre än en ”den givande handens revolution”, och en omdaning av samhället så att skatter ersätts av frivilliga bidrag. Om detta är en realistisk lösning i ett proletariserat samhälle är tveksamt, i nuläget skulle det leda till omfattande misär och både socialt och politiskt våld. Lösningen torde snarare stå att finna i en förändring i riktning mot solidaristiska och distributistiska modeller, kort sagt en avproletarisering. Sloterdijk har samtidigt en poäng när han skriver om ”den eviga striden mellan girighet och stolthet”, en utomekonomisk faktor där zeitgeist och livssyn borde vägledas lite mer av stolthet och vilja till autonomi och lite mindre av girighet och vilja till konsumtion. Den verkliga fienden, den transnationella kapitalistklassen, berör Sloterdijk inte alls.
Querfront – de två radikala högrarnas överlappning
Sloterdijks debatt illustrerar även relationen mellan de båda tyska radikalhögrarna. Det finns dels en konservativ höger som betraktas som radikal eller ”extrem”, dels en liberal. I Tyskland finns det en betydande överlappning mellan dessa, och Sloterdijk var influerad av ekonomen och demografen Gunnar Heinsohn när han skrev sitt debattinlägg. Heinsohn skriver dels i den för svenska högerradikaler kända Junge Freiheit, men även i eigentümlich frei. Den senare tidskriften har mer gemensamt med svenska fenomen som Frihetsfronten, Contra och Klassiskt Liberala Partiet, det intressanta är att i Tyskland överlappar dessa miljöer delvis. Så vänder de sig båda mot överdriven jämlikhetsideologi, som uttrycks genom bland annat statsfeminism, höga skatter och liknande. Utgivaren av eigentümlich frei, André F. Lichtschlag, beskriver exempelvis Caspar von Schrenck-Notzing som en förebild, trots att denne var konservativ och stöttade flera tyska nationalistpartier.
En sådan överlappning kan man ana konturerna av även i Sverige, något som är oundvikligt när den utveckling Sloterdijk beskrev samtidigt i hög grad etnifieras. De båda högrarna tenderar också att föredra ”Stolz” framför ”Gier”, och delar på så vis delvis antropologi. I Sverige är den individualistiska högern dock inte särskilt framträdande utan kan mer betraktas som ett marginalfenomen, vilket gör att den tyska utvecklingen här är mindre sannolik.
Sloterdijks artiklar
Die Revolution der gebenden Hand
A Grasping Hand
Relaterat
Sloterdijk och den postmoderna massan
Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag
Sloterdijk och Finkielkraut – Den vänsterradikala mentaliteten
Sloterdijk och den cyniska tidsåldern
Thilo Sarrazin som samtidsfenomen
Söner och världsherravälde
Murray Rothbard excerpter
von Kuehnelt-Leddihn – excerpter
Hans-Hermann Hoppe och demokratin</a
Om skribenten: Joakim Andersen
