Den som studerar judenhetens historia i Europa kommer snabbt att stöta på fenomen som antisemitism, pogromer, Förintelse, sionism, marxism och Frankfurtskola. De förra är exempel på konflikt, de senare på judisk hegemoni över européer. Att ständigt återvända till detta förflutna fyller idag ingen annan funktion än att förstärka en dialektik med polerna offer och skuld. Mer intressant är då de tendenser till försoning och europeisk hegemoni, europeisk judenhet, som funnits. Man kan här nämna sådant som de viktiga europeisk-judiska intellektuella som associerats med den Nya Högern, från den gröne traditionalisten Edward Goldsmith till Arthur Koestler (vars teori om ashkenazijudarnas ursprung som konverterade khazarer å ena sidan försvagade deras koppling till Jerusalem, å andra sidan starkare knöt dem till Europa). I vår tid är Paul Edward Gottfried, Adam Bellow och Alain Finkielkraut andra intressanta figurer.

I detta sammanhang kan man inte förbigå den tyska Stefan George-kretsen. Den utmärktes genom sin elitism och estetiska känsla, och projektet att skapa ett nytt Tyskland och ett tyskt folk. Den elitära kretsen vände sig mot Weimarrepubliken, men också mot den vulgära nationalsocialismen. Ett intressant historiskt faktum är att många av Georges nära vänner var av judisk börd. Walter Benjamin noterade i sammanhanget att medan den emanciperade judenheten i England och Frankrike associerades med progressiva, rentav revolutionära, tendenser, gav Georgekretsen de tyska judarna en möjlighet att förverkliga sina konservativa och tyska tendenser. Bland Georges vänner och lärjungar fanns bland annat poeten Karl Wolfskehl, Friedrich och Ernst Gundolf, Ernst Morwitz och Edith och Julius Landmann. Den idag mest kände är Ernst Kantorowicz.

Ernst Kantorowicz

Kantorowicz tillhörde en framgångsrik judisk släkt från preussiska Posen. Både staden och landsbygden dominerades av polacker, och dess judiska minoritet räknades av dessa och av sig själva som tyskar. Familjen Kantorowicz var inte religiös, även om det på moderns sida funnits flera sefardiska rabbiner. Den unge Ernst kom efter studier och lärlingstid som köpman att 1914 anmäla sig som frivillig till Första världskriget. Han sårades i massakern vid Verdun, och efter att ha blivit bättre kämpade han i Ukraina. Ernst räknades som en tapper soldat, och hade även vid fronten med sig ett litet bibliotek. 1917 förflyttades han till den turkiska krigsskådeplatsen, och tilldelades både järnkorset av andra graden och ”järnhalvmånen” för de tjänster han gjort Tyskland och dess osmanska allierade.

Efter kriget tog Ernst del i den tyska minoritetens kamp mot polackerna i Posen, därefter i frikårer som bekämpade spartakisterna och slog ned rådsrepubliken i München. Först därefter återupptog han sina studier. Han lärde i Heidelberg känna Stefan George och dennes krets, något som gjorde djupt intryck på honom. Det var också under denna inspiration han under åren 1922 till 1926 skrev sitt första större verk, studien om Fredrik II, den siste stauferkejsaren. Denne kejsare var på många sätt en lämplig förebild för Georges krets, och det ”Geheimes Reich” som spelade en central roll för dem. Han dyker upp i flera av Georges dikter, som en ”once and future king”. Redan 1924 hade också några av kretsens medlemmar lagt en blomsterkrans på kejsarens sarkofag med texten ”Seinen Kaisern und Helden, das Geheime Deutschland”. Kantorowicz bok blev mycket populär, även historiska personer som Himmler, Göring och Mussolini läste den. Samtidigt fick han kritik från etablerade akademiker för att blanda samman historia och myt. Detta är dock en del av bokens storhet, och bidrar både till att levandegöra den medeltida världen och påverka läsaren på djupet. Man kan här nämna att traditionalisten Julius Evola byggde mycket av sina tankar kring ghibellinismen på Kantorowicz bok.

Boken ledde till att Kantorowicz kunde inleda en akademisk karriär. Efter det nationalsocialistiska maktövertagandet blev hans situation dock allt svårare. Som krigsveteran påverkades hans akademiska position inledningsvis inte, men redan i slutet av 1933 bestämde han sig för att utmana de nya makthavarna genom att i en av sina föreläsningar hänvisa till skillnaderna mellan den nya ordningen och det ”Nya Rike” han och George föreställt sig. Detta sanna Tyskland var enligt Kantorowicz ”diktarnas och de vises fördolda gemenskap, hjältarnas och de heligas”.

Kantorowicz situation blev gradvis ohållbar, och han lämnade Tyskland. 1939 hamnade han i amerikanska Berkeley, och tycks snabbt ha fallit för sitt nya hem. Klimatet var gudomligt, livet neapolitanskt enkelt, studenterna ”völlig pagan”. 1949 var Kantorowicz involverad i en konflikt med den amerikanska McCarthyismen, då han vägrade svära en antikommunistisk trohetsed. Han var visserligen antikommunist sedan ungdomens gatustrider, men ansåg inte att sådana trohetseder hörde hemma i den akademiska världen.

Den spränglärde Kantorowicz kom fortsatt att påverka den akademiska världen genom medeltidsstudier som The King´s Two Bodies – A Study in Medieval Political Theology. Han gick bort 1963, askan spreds i Karibiska sjön.

Framöver kommer Kantorowicz stora biografi över kejsar Fredrik II och studien av medeltida politisk teologi att tas upp på bloggen. Redan nu kan noteras att Kantorowicz i sin skildring av den siste stauferkejsarens samtidigt heroiska och tragiska levnadsbana är av stort intresse. Där finns ”Europa imperialis”, det europeiska kejsardöme som då en tid tycktes vara en verklig möjlighet. Där finns återupptäckten av det antika arvet, liksom utvecklingen av det höviska riddarideal Kantorowicz ser som det ädlaste den tyska historien frambragt. Där finns också en skildring av den ghibellinska synen på andlighet och kejsare, som berikar och utvecklar teman Julius Evola berör i Revolt Against the Modern World och The Mystery of the Grail. Sammantaget är det en guldgruva, även om dess publik olyckligtvis begränsas av att verket är på tyska.

Relaterat

Voxnr – Ernst Kantorowicz, biographe de Frédéric II de Hohenstaufen
Vouloir РErnst Kantorowicz, Clerc-guerrier du XXe si̬cle
Stefan George
Anark – Lesefruchte

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.