I dagens SvD analyserar ledarskribenten Per Gudmundson, sannolikt den vassaste kniven i den borgerliga lådan, hur de rödgröna lyckats vända ett solitt övertag till en trolig valförlust. Gudmundsons genomgång av de rödgröna självmålen är intressant, men bör sättas i perspektiv. En rörelse eller person som upplevs ligga rätt i tiden kan nämligen ganska ostraffat begå både en och två grodor. Men den svenska socialdemokratin upplevs av många inte ligga rätt i tiden, och skälen till detta kan vara värda att närmare begrunda.

Betraktar man de rödgrönas problem från en rent svensk horisont är det lätt att missa att de är en del i en historisk kris för hela den europeiska socialdemokratin. Med undantag för situationen i några sydeuropeiska länder har de socialdemokratiska partierna tappat en betydande del av sina väljare. I norra Europa har de sedan 1950- och 60-talen tappat runt 20% av väljarna.

Detta är en historisk utveckling, som inte kan förklaras med Mona Sahlins eventuella brister. Det kan därför vara intressant att betrakta utvecklingen närmare. En akademiker som gjort detta är Philippe Marlière, uppenbarligen ur ett perspektiv som är positivt inställt till studieobjektet. Det är därför också ett perspektiv som behöver kompletteras något. Marlières analys återfinns i varje fall här: Decline of Europes Social Democratic Parties

Socialdemokratin och nyliberalismen

In the 1990s, social democracy has become a conservative force, both politically and culturally. In June 2002, addressing a select group of ‘socialist’ luminaries including Bill Clinton, Peter Mandelson’s message was clear: ‘We are all Thatcherites now!’ Blair thought that adopting a tempered version of neoliberalism would make his party look young and modern.
РMarli̬re

Marlière fokuserar i hög grad på att de socialdemokratiska partierna sedan 1980-talet fört en nyliberal politik. Man har anammat den liberala högerns tro på globalisering och marknadskrafter, och detta påverkas föga av att man ibland i opposition framställt sig som en röst för svagare grupper. Ekonomiskt har den liberala högern vunnit hegemoni över sina forna motståndare (myntets baksida är att ”vänstern” i skepnad av ”antirasism”, feminism, invandringspolitik et cetera vunnit hegemoni över ”högern”).

På så vis har man urvattnat sin ideologiska position, vilket möjliggör för borgerliga partier att framställa sig som ”nya arbetarpartier”. Den politik de senare för skiljer sig trots allt inte i så hög grad från den de gamla socialdemokratiska partierna fört i decennier. Detta öppnar samtidigt för partier till vänster om den nya socialdemokratin, Marlière noterar att dessa i flera länder vuxit, när Vänsterpartiet övergav den impopulära kommunismen lyckades också mycket riktigt ”kamrat fyra procent” bli ett större parti. Om man med de Benoist betraktar klass som en av de identiteter som människor kan betona, är detta inte förvånande och man kan då också identifiera en stadig ökning av antalet människor som identifierar sig utifrån klass. Denna grupp är dock relativt begränsad, och i ett mångetniskt samhälle kommer den att förbli det. Etniskt svenska ungdomar blir i ett sådant samhälle lika ofta ”nationella socialister” som vänsterpartister, medan invandrarungdomar lika gärna kan bli muslimer eller kriminella. Så genomtänkt var det alltså att omfamna massinvandringspolitiken.

Den nyliberala hegemonin är intressant också ur ett historiskt perspektiv, med utgångspunkt i Spengler och Yockey. Dessa historiker menade att Europa i vår tid gick in i en fas som skulle präglas av ”etisk socialism”, en socialism som såg samhället som en helhet och i hög grad byggde på ett närmast feodalt samspel mellan skyldigheter och rättigheter. Trots sina historiska rötter i marxismen kan socialdemokratin ofta sägas ha befunnit sig nära en Spenglers etiska socialism (folkhemmet, steriliseringspolitiken, den allmänna värnplikten, et cetera). Fröna från en idétradition diametralt motsatt Spengler fanns dock samtidigt hela tiden, vilket möjliggjorde den ideologiska urartning vi strax kommer beröra.

Demokratiskt underskott

The Third Way model suffered from a deep democratic deficit. It professed a commitment to ‘people’s democracy’ but made sure that neither party members, nor voters would truly engage with politics when it mattered. Even worse, when they did get involved and opposed the decisions reached by social democratic governments, their opinions were ignored or dismissed altogether (in New Labour’s case, consider the Iraq war, the privatisation of the London tube, the PFI projects).
РMarli̬re

En viktig faktor för Marlière när det gäller att förklara den socialdemokratiska krisen är det demokratiska underskottet. Dessa partier har gått från att vara massrörelser med en viss grad av intern demokrati till att bli byråkratiska kolosser, dominerade av en politisk klass. Denna klass tenderar att rekryteras från andra sociala skikt än väljarna, vilket gör att den har andra intressen och prioriteringar än dem. Paul Edward Gottfried har exempelvis i boken Strange Death of Marxism noterat att flera av medelklassrebellerna från 1968 valde att ansluta sig till de större socialistiska/socialdemokratiska partierna hellre än till de mindre kommunistiska sekterna. I dessa byråkratiska organisationer har sedan deras idéer fått ett genomslag de aldrig kunnat få genom demokratiska val.

Detta fenomen är intimt knutet till det som kallas politisk korrekthet. Med en fungerande interndemokrati är det tveksamt om socialdemokratin hade varit så självklart positiv till massinvandring, homosexuella äktenskap, ”antirasism” och ”könsneutrala toaletter”. Men när partiets ledarskap kapats av individer från sociala skikt som sätter stort värde vid sådana frågor, har situationen blivit en annan. Detta gör att många människor som traditionellt upplevt att socialdemokratin försvarat deras intressen, nu blir alltmer tveksamma. Socialdemokratin har under decennier fört samma nyliberala politik som de borgerliga, och i nuläget framstår de senare som mer trovärdiga och kompetenta. Här förlorar socialdemokratin en av sina historiska konkurrensfördelar, samtidigt som man för en politik på de mer symboliska planen som stöter bort många väljare. Dessa väljare lockas inte sällan av Sverigedemokraterna, som upplevs stå för det traditionella folkhemmet.

På ett visst stadium på sin historiska väg bryter sociala grupper med sina traditionella partier. Det betyder en brytning både med de traditionella partierna och med deras särskilda organisationsformer. Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet.
– Gramsci

Marlière ger flera exempel på att socialdemokratin kunnat resa sig även när den räknats ut, men detta är något historiskt nytt. I ett mångetniskt samhälle minskar människors vilja att betala skatt för ett omfattande välfärdssystem, då de vet att de människor som kommer att ta del av hjälpen inte nödvändigtvis har särskilt mycket gemensamt med dem. Stora väljargrupper kan alltså vara förlorade för socialdemokratin för gott. Mycket talar för att partiet genom att föra, och förknippas med, en politik som tilltalar en politisk klass snarare än traditionellt socialdemokratiska väljare har idkat ett genuint politiskt självskadebeteende med långsiktiga konsekvenser. Det hat mot Mona Sahlin man ofta ser på internet kan förklaras med detta i lika hög grad som att hon är kvinna, och då ses som en reaktion på ett upplevt svek. Det hela är i varje fall ett tydligt exempel på vad man inte ska göra i den politiska sfären. Det är samtidigt ett svek mot de grupper som prioriterades bort under resans gång.

Relaterat

Paul Gottfried och marxismens märkliga död
Lästips: Arena – helt utan rörelse
Oligarkins järnlag

Addendum: Borgerlighet i ideologiskt förfall

Den svenska socialdemokratin må befinna sig i kris, men de borgerliga partiena är inte vid bättre vigör. För att balansera kritiken av socialdemokratin avslutas därför inlägget med en samling länkar som sammantaget antyder varför man inte heller ska rösta på dem:

Borgerlighet i kris
Kort om sjukförsäkringen
FP gör det igen…
Tankar kring ”Alliansen”
Borgerligheten och ”instegsjobben”
Antiliberalism och fri invandring
Vellinge och den kommunala demokratin
Att lova runt men hålla tunt
Reaktion – Med M vid rodret kan man räkna med fler våldtäkter
Henrik Johansson – Min egen röstskola

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.