Förra året bidrog jag till tidningen Nationell Idag. Jag skrev om film. Impulsgivare till det hela var chefredaktören, Patrik Ehn, som bad mig behandla ”moderna filmklassiker”. Det blev ett dussintal artiklar. Nationell Idag har nu upphört men jag har en del filmartiklar kvar på min hårddisk. De kommer därför att publiceras här på Motpol.
.
Som sagt, det var redaktör Ehn som hade idén att låta film ta plats på NI:s kultursidor. Där skrevs det redan om litteratur med mera. Men han ansåg att filmens roll som ideologi- och identitetsbärare behövde lyftas. Och här kunde man behandla moderna, men arkeofuturistiska/traditionalistiska klassiker i ämnet ansåg han. Var i så fall jag den rätte mannen att behandla detta? — Det var jag kanske; jag rannsakade mitt minne på sådana filmer som jag sett. Och efterhand blev det ett dussin artiklar i denna serie, om västerländska filmklassiker med radikalkonservativ prägel.
Här ska det, som antytt, ges plats för den handfull artiklar i serien som inte hann komma med innan nedläggningen av NI. Först ut blir en text om Hasse Ekmans Första divisionen från 1941.
.
1.
Första divisionen är den bästa svenska flygfilmen någonsin. Manuset, castingen, fotot, allt samverkar till att skapa en filmklassiker.
Första divisionen hade premiär i september 1941. Andra världskriget rasade då kring våra gränser. Här kom en film som visade att den svenska krigsmakten, symboliserad av flyget, var redo att försvara landet. Filmens manus hade skrivits av Hasse Ekman och Alvar Zacke. Regisserade gjorde samme Ekman, en flyhänt filmmänniska som levde 1915-2004. Han hade även en framträdande roll i den film det här handlar om.
Första divisionen börjar med att fänriken Gunnar Bråde (Hasse Ekman) återvänder till sin flottilj. Han har varit ur tjänst ett tag, slickat såren efter ett haveri. För att se om han är OK som flygare görs en kontrollflygning med divisionschefen i baksitsen, kapten Hansson (Gunnar Sjöberg). Man flyger det enmotoriga störtbombplanet Northrop B5. Allt går väl och Bråde kan återinträda i tjänst. Han återser sina kamrater på denna flottiljens första division – såsom löjtnant Rutger Sperling (Stig Järrel), en lustig typ med monokel i ögat men samtidigt en pilot av Guds nåde. Man möter även flottiljchefen, överste Stålberg (Lars Hanson), en stram figur som med fast hand leder sitt förband. Flottiljen heter Lindenäs och är påhittad. Varför? Av sekretesskäl. Det pågick ju ett så kallat världskrig vid denna tid. Det mesta av inspelningen gjordes på F6 i Karlsborg.
2.
Härnäst skildras en bombfällningsövning. På grund av bombsplitter i propellern tvingas Bråde och hans signalist överge sitt plan via fallskärm. Man landar i målområdet. Divisionens övriga plan vådafäller bomber på dem och det ser kritiskt ut ett tag. Bråde blir till exempel sårad i benet. Men man räddas av själve överste Stålberg, som gör en kontrollerad landning i närheten och undsätter de bägge flygarna.
Filmen fortsätter i denna stil: det är flygtjänsten i centrum. Som detta med löjtnant Sperling, som på grund av synfel tvingas sluta flyga. Men han får på slutet göra en sista flygtur, som signalist i Brådes plan. Det hela slutar tragiskt. Men som sagt, det är flygning det handlar om. Första divisionen är den bästa svenska flygfilmen, helt enkelt. Jag har för researchen till denna artikel bland annat läst Svenska filmluftigheter (2005) av Bertil Skogsberg. Han säger: ”Som flygfilm får nog Första divisionen anses vara den absolut bästa av de få som gjorts i vårt land, detta inte minst genom Zacke/Ekmans goda grundmanuskript och Ekmans utmärkta regi. Dessutom kan man överlag se skådespelarinsatserna som förnämliga.”
Skogsberg har koll på det dussin flygfilmer som gjorts i Sverige, från Luftens vagabond 1933 till Hotet 2004. Dessutom nämner han TV-serien Tre kärlekar (1989-1991), dokumentärer och stumfilmer. Och hans bok har detaljerade handlingsreferat, produktionsfakta och upplysningar om ett och annat så den kan rekommenderas.
3.
Vad har jag själv att säga om Första divisionen då? Vad gäller dess kvalitet kan jag inte som Skogsberg jämföra med alla andra svenska flygfilmer, jag har nämligen inte sett dem alla, men jag vet detta: det finns en till svensk flygfilm från kriget, Tre söner gick till flyget från 1944. Den är rätt välgjord och även den handlar om att tjänstgöra i flygvapnet, men den når helt enkelt inte upp till Första divisionens standard. Den har inte samma skärpa. Och vad gäller den uppföljare som gjordes 1954, Gula divisionen, med Hasse Ekman nu som chef för en division J29 Tunnan, så är den inget att hurra för. Stig Olin regisserade, och filmen visar nog flygning och flygvapenvardag så det räcker, men intrigen är svag. Alltför stor plats tas av konstruerade händelser som inget har med flygtjänsten i sig att göra.
Annorlunda då med Första divisionen. Allt som händer har mening. Detta är ett utsnitt av tillvaron, skildrat genom livet på ett störtbombförband under beredskapen. I centrum står piloter och några mekaniker. Kvinnorna (Irma Christensson, Britta Brunius, Linnéa Hillberg) har biroller men de smälter väl in i helheten. Året är som sagt 1941 och tidsandan är perfekt fångad. Det spelade liksom roll att vi hade ett flygvapen då, berett att försvara landet. Detta syns både öppet och dolt i filmen. Varje replik, varje gest talar om allvar, kris och beredskap, men inte ångestfyllt och defaitistiskt utan med beslutsamhet, mental höjning och mod. Det är en hårt spänd intrigtråd med den håller: den skjuter fänrik Bråde och löjtnant Sperling in i evigheten, men nya aspiranter står redo att fylla luckorna. Filmens slutscen visar divisionen uppställd och chefen anmäler för översten: ”Styrkan fulltalig, alla närvarande.”
Detta är mästerligt. Man kan då säga: ”men det är ingen Bergmanfilm”… Sant. Men Ingmar Bergman gjorde heller aldrig någon film i stil med Första divisionen! Han skildrade aldrig militärväsendet, varken i negativa eller i affirmativa termer. Därför är Första divisionen värd sitt salt.
4.
Några ord om filmens skådespelare. Först han som både skrev, spelade och regisserade, Hasse Ekman. Han var bäst på underhållningsfilm men han hade även en seriös sida. Här kan man åter snegla på Bergman – och i så fall säga att Bergman generellt nådde längre som filmkonstnär än Ekman. Men att tänka sig svensk film utan Hasse Ekman är ogörligt. Ekman var son till skådespelaren Gösta Ekman (1890-1938) och far till Gösta Ekman den yngre (1939-), som bland annat gjort komedier och revyer med Hasse och Tage.
Vilka filmer gjorde då Hasse Ekman himself? Två komedier som han både regisserade och spelade med i var Fram för lilla Märta (1945) och Sjunde himlen (1956). På den seriösa sidan kan nämnas Egen ingång (1956). Denna var så vitt jag vet hans sista verk i den tragiska genren. Sedan ”lämnade han över” till Bergman, han erkände sig överträffad av mannen med baskern. Det kan stämma men man bör inte glömma den svenska seriösa filmkonst som fanns före och parallellt med Ingmar Bergman, symboliserad av Ekman och en sådan som Alf Sjöberg. – Ännu en seriös film av Ekman är Vi tre debutera (1953). Den är intressant med sina tre författare i centrum för intrigen, spelade av Maj-Britt Nilsson, Sven-Eric Gamble och Per Oscarsson. Författare gör sig i regel inte så bra på film. Det är sällan deras huvudsyssla, skrivandet, går att skildra vettigt. Men här lyfts det upp i dynamiken mellan dessa tre som debuterat i en gemensam antologi: en dansös, en sjöman (Gamble) och en grubblande ung man (Oscarsson). Filmen känns lite föråldrad men den har något.
5.
Denna artikel handlar som sagt om Första divisionen. Ännu en notervärd skådespelare i den var Stig Järrel (1910-1998). Han hade en god dramatisk bakgrund. På film hade han dittills mest gjort komedi, men möjligen gjorde denna film honom intressant även för seriösare filmroller. Man minns honom ju bland annat som den sadistiske latinlektorn Caligula i Alf Sjöbergs Hets från 1944. Stig Järrel var för övrigt far till den moderate riksdagsmannen, rojalisten och TV-presentatören Henrik S. Järrel. – Har jag inte nämnt det förut så var Stig Järrels rollfigur den på sitt sätt viktigaste i Första divisionen. Det behövdes en joker, en ”comic relief” bland alla strama militärtyper. Järrel förenar i sin tolkning av Sperling pajasrollen med den hos en skicklig yrkesman, kanske divisionens skickligaste pilot. Och Sperlings vardagsjargong med sarkasmer och pikar, inlindade i hövlig retorik, är väl fångad av Järrel.
Den tredje nämnvärda skådespelaren i Första divisionen är Lars Hanson (1886-1965). Han hade varit filmcharmör redan på stumfilmstiden. Till exempel spelade han i Gösta Berlings saga (1924) mot Greta Garbo. Och likt henne hade han sedan en Hollywoodkarriär. Med kontrakt för MGM spelade han in sex filmer där borta, bland annat en western sägs det. På 30-talet återvände han till Sverige för att avrunda karriären i sitt hemland. Sista filmen var Intill helvetets portar (1948). I hans filmografi listas förvisso även Dårskapens hus (1951) som hans sista, men detta var ett djärvt/galet/åtalbart hopklipp av scener ur bland annat Första divisionen så den räknar jag inte.
6.
Bakgrunden till Dårskapens hus var annars denna. Av någon anledning kunde film inte spelas in 1951. Hasse Ekman tog då och klippte ihop scener ur sjutton av sina filmer och skapade en ny intrig, allt visat som om någon i framtiden hade försökt få ordning på osorterad, upphittad film av ”mästerregissören Hasse Ekman”. Resultatet blev ganska djärvt och ledde till en diskussion huruvida en regissör har rätt att klippa om sina filmer så här. De inblandade skådespelarna var till exempel inte roade. Men nämnvärt är att Harry Schein i BLM försvarade Ekman principiellt. Ekman var de facto regissören, dessa filmer var hans andliga och juridiska egendom. Det stämde nog men ingen svensk regissör har sedan dess gjort om ett dylikt tilltag.
Jag tycker Dårskapens hus är intressant som fenomen. Den visar Hasse Ekmans egensinne. Filmen må vara geschäft, dvs ett försök att få ut en ny film till minimal kostnad under det filmstopp som rådde. Men det krävs också någon form av kreativitet för att komma på ett sådant projekt. Ekman fick alltså idén att klippa ihop några av sina gamla filmer till något helt nytt. Och han blandade komedi med allvar. Det kritiserades som en nedvärdering, både av hans eget verk och av de deltagande skådespelarna. Men Ekman brydde sig tydligen inte om det. Nej ut med en ny film bara, och har man drivit med sig själv på kuppen – så mycket bättre…!
De inblandade skådespelarna hotade med juridiska åtgärder. Hur det gick med det hela vet jag inte. Men bevisligen så gick filmen upp på bio när det begav sig. Och SVT har den i sitt
Jag nämnde Bertil Skogsbergs bok om svensk flygfilm ovan. Han har skrivit ännu en bok som är intressant i sammanhanget: På filmens vingar. Denna illustrerade bok från 1981 tecknar flygfilmens historia i alla relevanta länder, från stumfilmsepoken till våra dagar. USA och England står i fokus men även länder som Tyskland och Sovjetryssland och deras flygfilmer gås igenom med bilder, fakta och lagom detaljerade handlingsreferat. Skogsberg var även med och skrev boken som kom till det svenska flygvapnets 50-årsjubileum 1976, Att flyga är att leva. Det är en välberättad och välillustrerad exposé över det svenska flygvapnets maskiner, män och flottiljer med mera. Titeln är efter en sång som förekommer i Första divisionen, musik Lars-Erik Larsson, text Hasse Ekman: ”Att flyga är att leva, i varje fall för oss, / att högt i rymden sväva, från jorden kasta loss…”
.
Relaterat
Joakim Andersen: Hobbit – Femhärarslaget
Om skribenten: Lennart Svensson
