Philip K. Dick (1928-1982) är idag erkänd som en central författare. Hans science fiction-romaner har populär appeal likaväl som de har ontologiska djup. Dicks berättelser lämpar sig även för filmduken, vilket inte gäller för alla sf-författare i hans generation. Michael Moorcock sa: ”Dick wrote serious fiction in popular form and there can be no higher praise.” — Härmed en titt på Dicks författarskap. Jag börjar med att se på några filmatiseringar. Därefter tar jag mig an hans undersökningar av verkligheten. Sedan diskuterar jag hans stil och lite annat.
1. Dick på film
2012 hade en ny version av ”Total Recall” premiär på biograferna. Det var en onödig remake. Man kan säga: Colin Farrell i huvudrollen gjorde nog vad han kunde. Men 1990-versionen av Paul Verhooven och med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen — den var bättre. Båda filmerna baserades på Philip K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale” från 1966. Verhooven tar sig vissa friheter med novellen men han förmedlar en vision som ändå är präglad av Dick. Och Dicks berättelse i sig är ypperlig. Upplägget i korthet: en man i framtiden vill resa till Mars. Den röda planeten är koloniserad i denna framtid så det är praktiskt möjligt. Men han har inte råd att åka dit. Alltså beger han sig till företaget Rekal som kan implantera falska minnen. Man kan köpa sig minnet av att ha varit på Mars.
Mannen gör det. Men när sinnesfirman sonderar hans psyke hittar de autentiska minnen av en vistelse på Mars däri. Mannen är alltså en hemlig agent som fått minnet raderat av säkerhetsskäl… eller är han? Så fortsätter det hela med fler turer. Man kan säga: Dick matar in poäng på poäng med iskall briljans.
Att filma Dick är svårt; böckerna är så fulländade att det är vanskligt att vänta sig underverk när de blir film. Men det kan bli Odödlig Klassiker också. Se på ”Blade Runner” från 1982. Den är på vissa punkter bättre än boken. Den tar Dicks i och för sig märkliga ”Do Androids Dream Of Electric Sheep” och gör en stilistiskt fulländad mood piece med massor av finurliga detaljer och atmosfär. Dylik atmosfär och scenografiskt djup finns inte i Dicks böcker, inte på samma sätt. Men filmen stämmer med hans vision såtillvida som den skildrar relationer och förkroppsligar vissa existensiella frågor.
Man kan säga: ”Blade Runner” har sin beskärda del av ultravåld, men filmens anda tycks mig harmoniera med Dicks credo. — För protokollets skull kan nämnas att även dessa Dick-berättelser filmatiserats: ”A Scanner Darkly”, ”The Adjustment Bureau” och ”Minority Report”.
2. Vad är verkligt?
De centrala Dick-romanerna handlade om verklighetens natur. Vad är verkligt, vad är människans roll i tillvaron och finns det någon högre verklighet bortom vardagens grå? Utan att undersöka dessa frågor planmässigt kom Dicks centrala verk ändå att handla om detta.
”We Can Remember It For You Wholesale”, som berördes ovan, visar ju redan den på intresset för verklighetens natur. Men den var bara en novell. För romanerna kan man att börja med att se på ”Eye in the Sky” från 1956. Den kan beskrivas som en borgerlig satir. Definition på borgerlig satir: det kan vara vasst och elegant, man har roligt och man känner sig en smula bildad, men i grunden är det en trygg värld att vistas i. Man lutar sig tillbaka i fåtöljen: allting är vad det verkar vara, den värld där du lever är normalvärld typ 1 A.
”Eye in the Sky” börjar i denna normalvärld, den godkända, hallstämplade vardagsvärlden vi alla är överens om är ”verklighet”. Handlingen är att några personer ska besöka företaget Bevatron och bese dess ”protonstråle”, någon form av kärnfysisk installation. Det rör sig om en sightseeing och allt är lugnt och välordnat, inget konstigt. Detta sker i verkligheten.
Så råkar strålskyddet fallera under denna förevisining. De åtta personer som varit där faller i något slags koma — och under detta koma transponeras de successivt in i varandras psyken, de kommer kollektivt att leva i respektive persons verklighet för ett tag. Man hamnar i den tillknäppta sekreterarens värld, i den vidskepliga kristnas värld, i kommunistens och McChartyistens värld, och Dick kammar hem säkra poänger i vardera.
Som satir är det snyggt, som borgerlig satir en tiopoängare. För på slutet kommer vi ju ändå tillbaks till vardagsvärlden, allt som hänt var bara subjektiva, inre världar och allt kan återgå till det normala. Maten står på bordet och världen är god.
Även i romanen ”Time out of Joint” (1959) rör sig Dick i grunden med en sann, lika-för-alla-värld, även om vägen dit har fått det att gunga under fötterna på en. Inledningens borgerliga värld faller samman men ersätts av en annan objektivt giltig värld.
Men parallellvärldarna fortsatte att knacka på dörren till Dicks hörn av verkligheten, goddagspiltens normalvärld typ 1 A. Och nu hade de en kvardröjande väsentlighet, de gick inte bara att skoja bort. Som i ”The Man In the High Castle” från 1962, där vi möter en parallellvärld inuti en parallellvärld och ingen kan säga vilken som är verklig. Man kan som läsare inte avgöra vilken av romanvärldarna som är sann, vilket i sin tur får en att börja tvivla på om ens egen värld är så där värst mycket sannare…!
Den som läser Dick påverkas alltså på det ontologiska planet. Man tvingas att ifrågasätta verklighetens natur. Det kallar jag en subtil och effektiv lektion i ontologi.
3. Man vet varken ut eller in efter ett tag
Verklighetens natur spelar även en viss roll i ”The Game-Players of Titan” (1963). Här vet man varken ut eller in efter ett tag. Vilka är titanerna, ”the vugs”? Vem är Dr. E. R. Philipson, är han utomjording eller Pete Gardens förtrogne psykolog? Eller är han bara en inbillning? På slutet förflyttas några av huvudpersonerna till Saturnusmånen Titan för att spela det i titeln omtalade spelet med utomjordingarna själva, spela för att få dem att försvinna från Jorden — men sker verkligen detta eller är det bara som Pete Garden drömmer?
Inget löses på slutet, dörrarna till andra världar och till psykisk kollaps står vidöppna. Så även i ”The Three Stigmata of Palmer Eldritch” (1964), där huvudpersonen jagas av en ond gud genom skiftande medvetandenivåer, olika världar. En mardröm vars natur var verklig för Dick, som Brian Aldiss påpekat. En ontologisk vilsenhet, förvärrad genom intaget av droger.
”Flow My Tears, the Policeman Said” (1974) har också en värld som rasar samman kring huvudpersonen, redan i början. Men på slutet tar han sig tillbaka till sin borgerliga, fina värld — eller gör han? Jag har ännu inte fattat förklaringarna som ges till denna roman; låt det räcka med att säga att det sås tvivel, tvivel kring vad som är verkligt, vilken av världarna som äger sant vara. Men parallellt med tvivlet växer en känsla av godhet — en godhet som må visa på en väg ut ur detta drogkaos, denna berg-och-dalbanefärd genom parallella världar och skiftande medvetandenivåer. En känsla av balans, av sans och måtta: ”sträck ut din hand, och bygg en bro, en bro för livet”…
Slutligen hade Dick som privatperson en gudsupplevelse och den mytologiska vändpunkten var nådd; allt blev med tiden annorlunda föreställer jag mig. Dick kopplade upp sig på ett stort, aktivt system som förbättrade hans liv: VALIS, ”a vast, active, life-improving system”. Via gnostisk och annan spekulation, och via anorlunda medvetandenivåer mötte Dick alla världars garant och borgensman och verkligheten blev åter Verklig. Detta speglas i romanen ”VALIS” från 1981 samt i anteckningarna kring vad Dick upplevde på det personliga, ontologiska och religiösa planet i samband med detta. Dessa anteckningar finns i ”In Pursuit of Valis — Selections From the Exegesis” (1991).
4. Stil
Mycket kan sägas om Dicks stil. Vissa har klagat på den och sagt att den är för enkel. Jag förstår inte alls detta. Dick skrev i sina sf-romaner och -noveller en optimal prosa, en stil som helt enkelt var rätt. När han däremot skrev realistiska romaner försökte han sig på en mer polerad stil och då blev det mindre lyckat, som i ”In Milton Lumky Territory”.
Sista ordet om Dick som stilist får komma från Bertil Mårtensson, yttrat i Nova SF 5/83:
”Han [= Dick] strävade aldrig efter att skriva direkt vackert, men han kom nära ändå. Framför allt skrev han effektivt. Han gjorde de vildaste fantasiutflykter vardagsnära och de mest vardagsnära händelser kunde hos honom till sist framstå som märkligheter.”
Så långt Mårtensson. Själv säger jag: att ”skriva effektivt” kan minsann ha sin charm det med, det kan bli en poesi i sak som det heter. Det blir knappast citerbara lyrismer men det är skönt att läsa och läsa om.
Philip K. Dicks romaner står sig. Och det av flera anledningar. Som jag sa om ”Flow My Tears…” ovan så uttrycks mellan raderna något slags godhet. Dicks mänsklighet skiner igenom. Och detta är mycket svårt att få fram i en roman. Dostojevskij sa att ondska kan vem som helst skildra men godhet är svårare. Så är det ju. Jag menar, hur många vill inte framstå som goda, hur många författare skapar inte Fina Och Goda Gestalter — gestalter som sedan faller platt till marken eftersom de saknar djup. Men Dick hade både djup och bredd och en förmåga att skildra godhet.
Han kunde det ena och det andra. Som att skildra grå vardag i framtiden och ändå få det trovärdigt och fängslande. Många har försökt att efterlikna den där ”grå framtiden”, försökt att få liv i sina ”lovable losers” i framtidsmiljö men det vill sig inte alltid. Dick var Dick och han är svår att plagiera.
5. Dick själv
Om Dick kan alltså mycket sägas. Men jag avslutar detta inlägg med att låta honom själv få komma till tals. Stil nämndes nyss och han sa själv detta i frågan, från förordet till ”The Best of Philip K. Dick” (1976):
”Öppna vilken roman som helst på måfå och du finner att det som händer är antingen tråkigt eller betydelselöst. Det enda sättet att bedöma det är genom att se till stilen. Ganska snart lär sig romanförfattaren att berätta allting med stil, och innehållet försvinner.”
Detta säger allt om Dicks egen stil: den märks inte men finns där immanent. Och som bokläsare har jag själv ofta tillämpat Dicks kriterium (”öppna roman på måfå…”) när jag stått i bibliotek och plockat i böcker, frågat mig om den ena eller andra boken är värd att låna. En snabbkoll på det litterära värdet, finns här något att hämta? Är författaren värd namnet eller är han bara en usling, en babblare, en jargongmalare?
Ännu ett citat av Dick kan ges ur sagda antologi. Den visar på hans originalitet. Och mod. Här erkände han slutligen att han fick sina idéer från märkliga källor — bortom vår verklighet. Jag ger det följande utan kommentar eftersom de sammanfattar honom själv så bra. Detta är Dick in nuce, och med hans egna ord:
”När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de frågar ”Var får du allt ifrån?”. Jag säger bara att jag inte vet. Det är säkrare.”
– – –
Not: det finns ett flertal översättningar av Dicks romaner till svenska, om nu folk bryr sig om denna omväg längre. Jag nämner det i alla fall som en service: ditt lokala bibliotek torde ha en och annan Dickbok.
Relaterat
Dick: ”The Man In the High Castle” (1962)
Arkeofuturism som sf: Frank Herberts ”Dune”
Att verka som författare i Sverige idag
Om skribenten: Lennart Svensson
