Vi ser här Carl Milles staty ”Folkungabrunnen” i Linköping. Den är inspirerad av Verner von Heidenstams roman ”Folke Filbyter”, som handlar om Folkungaättens mytiske stamfader. Denne levde just i Östergötland där Linköping ligger. Mer i detalj så föreställer statyn hur den gamle Folke är ute och rider runt på jakt efter sin förlorade sonson. Mer om detta och hela Heidenstams roman nedan. Den är en bred skildring från vikingatiden, dock har den hamnat lite i skymundan av liknande verk som ”Röde Orm” och ”Fritiofs saga”. Kanske har det med titeln att göra; ”Folke Filbyter” låter kanske lite udda för den genomsnittlige läsaren.
Han heter Folke Filbyter. Han är en grov, osnygg uppenbarelse, en nordisk bitvarg. Han är en bonde som blivit rik på plundring i öster. Återkommen från ett vikingatåg tar han upp ett nybygge i en skog i Östergötland. Han tar sig en lappflicka till maka och med henne får han tre söner, Ingemund, Hallsten och Ingevald.
Folke blir en bondekonung där på sitt Folketuna, en präktig gård med åker och äng, husdjur och uthus. Men Folke själv är inte så presentabel, han bryr sig föga om manér och puts. Till och med i tidigmedeltida termer är han en ful storbonde. Men han är en bra bild av germansk sturighet, av nordisk egenrådighet. Det är, som Levertin sa om boken, "egenherre-känslan, den oböjliga, nackstyfva husbondekänslan. – – – [Folke äger] en sällsam, ursprunglig storhet, den nordiska jordandens sträfva och egensinniga lifskraft. [Folke Filbyter] motsvarar… vad geologerna kalla urberget, och något av skrovlig gråsten tycks också vara över hans orörliga, trumpet rynkade bondedrag i allt det ljusa linhåret."
Så långt Levertin. Heidenstam tecknar för sin del sin hjälte som en frejdad jordens man. Här visas på det bondska, en överraskande bondskhet må man säga. Germanska hövdingar överlät enligt Tacitus allt arbete på jorden åt trälar och förmän, själva sysslade de med vapen och hästar. Men inte Folke:
Storplogen höll han i en sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar, och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.
Folkes två äldsta söner drar ut i viking vad det lider. De blir livgardister hos den bysantinske kejsaren, väringar i Miklagård. Den tredje är en mer blid typ och blir ett slags hemmason. Folke ger sig på att skaffa en brud åt denne. Stegen styr honom till grannen Ulf Ulfsson som är lite mer etablerad, en överklassare i dåtidens bondesamhälle. Han har gård i ett öppnare landskap, han är en fornnordisk storman; vi får här en bild av en idealisk fornsvensk gård, vi möter en odalman av ädelt slag. Heidenstam har troligen inspirerats av de isländska sagornas storbonde; denne har här transformerats och överflyttats till svensk bondebygd, till skogsdungar och susande rågåkrar med tillhörande trälar och ätteläggar, kvinnor och barn, hundar och ungar.
Ulf Ulfssons dotter heter Holmdis. Hon avböjer dock frieriet; svenska kvinnor hade sådan frihet, det var sällan tvångsgiften. Hon ser ner litegrann på dessa skogsbönder, Folke och hans velige son. Men Ingevald ger inte tappt utan rövar en natt bort sin Holmdis, tar henne till Folketuna och gör henne till sin maka. Under försöken att vinna hennes kärlek utvecklas han, den romanaktiga psykologin firar triumfer:
Världsträdets eviga brusande, som endast hörs av grubblare och förälskade, flög genom hans tankar och lyfte dem i höjden som örnar och dufvor.
Holmdis föder vad det lider en son och dör. Sedan bränns hon på bål; flammorna stiger mot natthimlen.
– – –
Nu kommer ett, vad mig beträffar, aber i boken. Det är skildringen av kristendomen som är tendensiös. Djäknar och präster skildras som svekfulla. Allt re kristendomen blir förutsägbart i denna roman. Inte för att asatron för den skull förespråkas; Folke själv kunde ibland "av hjärtans lust häda både Tor och Frej och Oden och Kristus». Heidenstams hjärta tycks ligga i naturdyrkan och animism och varför inte; dvärgfolkets riter och syner skildras här med värme. Det är prassel i gräset och viskningar i buskarna, dimmornas lek i sommarnatten och dunkla ord i källor och stenkummel.
Kristendomen: Ingevald, sörjande sin Holmdis, vänder sig nu till denna "de sorgbundnas och betrycktas religion". Innan han dör lämnar han sin lille son till vandrarmunken Jakob som tar med sig barnet. Folke blir därmed utan arvinge: selbruten och slaktgammal håller han på att deppa ihop i sitt Folketuna. Men han samlar sig till en sista kraftyttring och ger sig ut att leta efter den lille. Parallellt med detta skildras hur Folkes äldsta söner, Ingemund och Hallsten, skär sina lagrar som väringar i Miklagård.
Vi ser dem segla hem med Blot-Svens (död 1087) vikingaflotta. Detta följs av scener med kung Inges kristendom och Blot-Svens asatro, denna hedendom som temporärt tar över, utförande det sista Frejblotet i Gamla Uppsala. Folke möter sin sonson, uppfostrad av Skaramunkar och nu tjänande som jarl hos Inge den äldre (regerade 1080-84). Men nu har sonsonen endast förakt till övers för sin farfar.
Vad man fångas av i denna bok är kanske skildringen av den grubblande, irrande Folke, men allt slutar inte i moss och myr i irrfärd och nihilism. Man får se gamlingen som dras mot sin grav men man får också se framtiden, de unga. Sist ser vi nämligen hur de unga Folkesönerna uppsöker sitt tillkommande arv, Folketuna. Folke återförenas med de båda sönerna och den älskade sonsonen.
De möter sin fader men sedan skiljs de igen. Sönerna drar ut för att tjäna folk och land, bygga Sverige, det där som Dick Harrison säger aldrig har funnits före 1890.
Folkungarna rider ut mot kommande dater. Folke Filbyter ser dem sträcka ut i den soliga dagern:
Allt efter som de tre fränderna kommo ut på fältet igen, stötte de dock hårdare med sporren och fäste blicken ännu skarpare på den nästa skogsranden. Där väntade dem okända händelser och vida trakter att vinna. De redo alla tre i bredd och talade om byte och jordisk lycka.
– – –
Inalles är "Folke Filbyter" en välbalanserad saga. Man har det bondska i Folke Filbyter (och vagabonden Gisle Härjanson), man har det heroiska i sönerna Ingemund och Hallsten. Till det kommer småfolk och samer, det är trälar och andra med sina unika credon. Även detta ges plats i boken, allt blir del i en tidigmedeltida mosaik jämte kyrkfolk, kungar och drottningar, drottar och drottnar.
Den följande boken "Bjälboarvet" (1907) är för sin del fullt läsbar. Här möter vi Birger Jarl (regent 1248-66) och striderna mellan sönerna Birger och Magnus; den förre är musisk och kvinnokär, den senare en bister Machiavelli. En tredje del skulle ha handlat om Nyköpings gästabud men skrevs aldrig. Men i ”Svenskarna och deras hövdingar” skildras detta jämte efterföljande folkungadater, som Magnus Erikssons livssaga som var något av en tragedi. Det passar ganska bra som treklangens fullbordan.
Oavsett bredden på verket: Heidenstams bok är ganska unik, det här är medeltidsfiktion svår att gå förbi för den som vurmar för den tiden. Det är dikt, saga, skröna, det där som sitter trångt idag när allt ska vara notifierade anemiska avhandlingar, Nåja, hellre en bra avhandling än en dålig roman. Heidenstam fångade dock medeltiden förträffligt i sin prosa, inte bara här utan även i "Heliga Birgittas pilgrimsfärd". Detaljer åsido så hade hans scener ur medeltida liv must och färg. Han lär ha haft Troels-Lunds ”Dagligt liv i Norden på medeltiden” som källa till ett och annat.
Sist: vad betyder ordet "Filbyter"? Jo, enligt uppgift "fölbitare", dvs en som kastrerar hästar med tänderna… Vare sig han praktiserade detta eller inte så gillade vikingarna öknamn som de där, typ "Krake", "Slemme", "Benlös", "Ormstunga", "Halvdan" och så vidare. Det var inte nödvändigtvis för att dissa personerna ifråga, det kan ha varit "omvända hedersnamn". Tonen var rå men hjärtlig om man så säger.
Sist ska jag låta Oscar Levertin få ordet igen. I Ord och bild 15/4 1905 uttolkade han träffande vad det var Heidenstam ville säga med romanen. Det var inte bara att ge en bild av ett svunnet Sverige, inte bara att skildra märkliga figurer i Östergötland. Det handlade om vida mer än så:
Folke Filbyter, det är bondekulturens, jordbrukets äldste. Intet namn nämnes på hans föräldrar; det talas blott om hans avkomma. Själv förefaller han som en jordens egen son, en autochton Adam, som brutit bygd och röjt väg, som sått och samlat, och från vilkens gestalt av hård, sniken stamfader, med en folkklass’, en människoras’ drag snarare än en individs, en hel kedja av ättlingar stamma, krigare, jarlar, riddare och konungar. Sannerligen, den saga, som vår svenske Snorre nu mitt i vår moderna, om det förgångna så glömska tid tagit sig för att berätta, är den äldsta av alla rent svenska sagor. Folke Filbyter, det är upphofvet och begynnelsen till Sverige.
Relaterat
Heidenstam: ”Svenskarna och deras hövdingar”
Heidenstam: ”Karolinerna”
Om skribenten: Lennart Svensson
