Jag börjar detta inlägg med en personlig reflektion. En liten sedelärande historia. — För en tjugo år sen var jag rätt intresserad av krig. Jag läste mycket om det, det var krigshistoriska böcker, romaner osv. Men mitt upp i alltihopa tänkte jag: detta är ett intressant ämne, synd bara att det är så våldsamt. Så man kanske skulle toppa av med något vänligare ämne, något andligare…?
Visst hade jag andlig utblick redan då, jag hade min esoteriska livssyn men vissa komplement vore bra tänkte jag, allt för att balansera en viss fixering vid krig. Därför började jag läsa Carlos Castanedas böcker som länge utövat en lockelse på mig. Jag gav mig alltså i kast med denna indianvisdom, denna esoterism och sant kulturella skildring av en mans väg in i magins förlovade land. Men vad fann jag? Det snackades om krig även här!
Det talades om ”att vara krigare” och det talades om att möta döden, att vänja sig vid tanken på döden. Detta memento mori hade tidigare betonats av stoiker och existensialister men poletten hade inte trillat ner för mig då. Det var först när jag fick Juan Matus’ föreläsningar i ämnet, don Juans lektioner för Castaneda, som jag äntligen fattade memento moris innebörd. Att vi alla ska dö fattar man såklart, men när man väl gått in i tanken, när man väl tagit den till sig – då blir man lite lugnare rent allmänt, man ser annorlunda på livet och vardagen. Typ, ”detta kan vara ditt sista ögonblick, gör det bästa av det”.
– – –
Jag hade alltså börjat läsa Castaneda för att få mig en vidare andlig världsbild, ett komplement till kristendom och veda och annat, samt för att allmänt få mig till livs mer andlighet och mindre krig och förstörelse i min läsning. Men Castaneda via gurun don Juan går rätt hårt in för detta med krig och död, för de andliga kvaliteterna hos dessa. Don Juan säger till exempel: för att bli en vis man, för att ge sig Kunskapen i våld måste man vara som en soldat på väg ut i krig: vidöppen, en smula rädd, ha respekt och vara totalt beslutsam.
På engelska blir det: ”A man goes to knowledge as he goes to war, wide awake, with fear, with respect, and with absolute assurance.”
Aj tusan, det var konstigt tänkte jag när jag läste det först. Ska det behövas en sådan soldatisk liknelse för att bli vis? Men efterhand förstod jag att detta var huvudet på spiken. Det lärde mig även mer om hur soldater tänker och beter sig: det fungerade båda vägar, fungerade både för min andliga utveckling och för min krigskunskap. Jag citerade nämligen don Juans ”a soldier goes to war”-modell i min roman ”Stridsmiljö 2500” (sidan 26). Den handlar om en modern soldat och för honom är visdomen ifråga perfekt, passar som hand i handske. Innebörden är alltså att krig inte är någon lek, man måste vara beslutsam och respektera de krafter man förvaltar, vapen och sprängämnen: för det är ju med de sistnämnda att de blir farliga först när man glömmer att de är farliga… Och en smula rädsla kan vara bra, det skärper sinnena. Och man måste vara lyhörd, kunna läsa av terräng och läge och intuitivt fatta när det är dags att slå.
Allt hänger således ihop: krig och fred, visdom och krigskunskap, krigsböcker och andliga böcker. Det ena utesluter inte det andra. Som privatreligiös mystiker kan man behöva tänka som en krigare likaväl som en soldat i fält behöver fromhet och andlighet.
.
Relaterat
En tråd på Svenssongalaxen om Castaneda
Sci-fi-romanen ”Stridsmiljö 2500”
Om skribenten: Lennart Svensson
