För en knapp vecka sedan gick serieskaparen och författaren Scott Adams (1957-2026), mest känd som Dilbertseriens fader, bort. Dilbert var en de serier jag gärna läste i min glada ungdom, om än inte lika gärna som Arne Anka och Socker-Conny. Adams hade själv rik erfarenhet av kontorsmiljön och Dilbert skildrade dess närmast kafkaeska inslag med en bitvis misantropisk underton. Där fanns det påtvingade umgänget med okunniga chefer och mer eller mindre märkliga kollegor, de flesta torde känna igen Dilberts chef, känd endast som ”Pointy-Haired Boss”, den desillusionerade kollegan Wally och den illvillige HR-representanten Kattbert. Det surrealistiska inslaget, med talande djur, ”Fist of Death”, planer på världsherravälde, ”the Bowels of Accounting”, och tidsresor, bidrog till att serien inte blev enahanda. Karaktärernas brist på egentliga ögon och den enkla tecknarstilen kunde för en yngre undertecknad framstå som en svaghet, idag är det snarare ett effektivt sätt att framhäva den opersonliga, inte sällan själlösa, miljö som är det öppna kontorslandskapet. Dilbert själv var delvis en ”everyman”, möjlig att identifiera sig med för mängder av läsare. Serien kunde kombinera träffsäkra skildringar av kontorsmiljöns nyspråk och absurditeter, obekanta för stora delar av historieberättarna både i och utanför Hollywood trots att de är vardagen för många miljoner, med bisarra inslag som det fiktiva landet Albylien. Dilberts popularitet var kort sagt inte oförtjänt, flera strippar är genuint roliga oavsett om de dessutom är samtidssatir i stil med The Office eller inte. Scott var språkligt begåvad (frasen ”Random Acts of Management” är ett exempel i mängden), hade känsla för kontorsmiljön och dessutom en absurd fantasi.
Samtidigt fanns hos Adams, med bakgrund bland annat som programmerare och budgetanalytiker, en vilja och en förmåga att identifiera mönstren i flera sfärer, bland annat politik och socialt samspel. Han förutsåg redan 2016 att Donald Trump skulle bli vald till president, med utgångspunkt i hans begåvning som övertalare, och gav i böcker som How to Fail at Almost Everything and Still Win Big: Kind of the Story of My Life råd för att nå framgång. Elaka själar kan här frestas jämföra med några av Dogberts bedrägliga projekt, Adams framstår dock som genuin i sin vilja att avkoda sociala sammanhang och hjälpa sina läsare (vad gäller Trumps kommunikationsstil har jag själv haft nytta av Adams analys). Han kan rentav betraktas som en mer stabil motsvarighet till Jordan Peterson. Denna genuina sida blev ett problem för den woke sensibilitet som Adams inte ryggade undan från att driva med i sin satir. Han introducerade bland annat en svart kollega som identifierade sig som vit och därmed orsakade ledningen stora bryderier vad gällde kvoteringen. Adams stödde Trump i valet, och reagerade starkt på att många svarta inte kunde instämma i att ”det är ok att vara vit”. Detta drabbade honom ekonomiskt, många tidningar plockade bort Dilbert, men det bekräftade bilden av honom som just äkta och genuin. Det kan ha funnits likheter mellan Adams och hans Dilbert, men Adams var betydligt modigare än en anpassningsbar kontorsslav. Denna äkthet och nära relation med följarna präglade också Scotts sista år, då han blev allt sämre i den cancer som till sist tog hans liv.
Idag minns vi en av de stora serietecknarna. Vila i frid, Scott Adams.
Relaterat
Länktips: The Far Side
The Office som samhällskritik
Arne Anka – Ner med monarkin
Uti vår hage
Robert Crumb som samtidsvittne
Bamse bortom Bamse
Bortom Family Guy
The Simpsons och rasismen
Om skribenten: Joakim Andersen
