För mer än 20 år sedan hade Family Guy premiär. Serien var på många sätt generation X:s svar på The Simpsons, Seth MacFarlane är född 1973 och Matt Groening 1954. Under tidigt 2000-tal följde jag den dysfunktionella familjemannens eskapader nästan lika regelbundet som jag i barndomen följt den gula familjen från Springfield. Det fanns en nihilistisk kvalitet i MacFarlanes kreation, ett förakt för det postborgerliga samhället och dess skådespel, dessutom var det ofta underhållande. Åren gick, jag och familjen Griffin gled ifrån varandra, men de förblir en del av minnena från tidigt 2000-tal för mig och en hel del andra. Vissa citat kommer följa med oss till ålderdomshemmet eller ättestupan, exakt vilka lämnar vi osagt (utöver orden ”a certain avian variety”).
Family Guy kan inte förstås utan generation X och dess uppväxt. Det blir tydligt om man jämför med boomerkreationen The Simpsons. Båda serierna har inslag av satir riktad mot det amerikanska samhället, men det är mörkare och mer extremt i Family Guy. Vår generation var skinheads, gangsta rap och black metal, vi skrattade åt Kristet Utseende, Bottom och Lorry. Som exempel på skillnaden kan nämnas att Crusty the Clown är girig och röker, medan familjen Griffins granne är en ful gubbe som sannolikt förgripit sig på Peters svärfar. Springfield ingår i den typiskt amerikanska cineastiska och litterära traditionen av småstäder där invånarna agerar som ett kollektiv, förevigat i scener där alla springer omkring tillsammans. Quahog gav ett mer atomiserat intryck. Något tillspetsat kan Simpsons ha gett en inblick i boomergenerationens självbild och bild av människor i gemen, Family Guy gav däremot en bild av hur de betraktades av de yngre (jämför Houellebecq). Liksom givetvis en bild av dessa yngres egen självbild, där de flesta torde ha identifierat sig med karaktärerna Stewie och Brians utanförskap. Summerat i orden ”jag har genomskådat alla” antyder det en potentiell återvändsgränd även det, även solen har fläckar och det inkluderar gen X.
Family Guys förakt för det postborgerliga samhället påminner 20 år senare om värdet av distinktioner. När det begav sig hade jag inte tillgång till begreppet postborgerlig, Samuel Francis var en framtida bekantskap. Distinktionen mellan ett förakt för skådespelet och ett förakt för samhället var inte särskilt tydlig, så inte heller förakt för specifika sociala typer kontra förakt för människor mer i gemen. Family Guy lutade åt det sistnämnda, vilket ihop med inställningen att ”jag har genomskådat alla” inte var särskilt konstruktivt (jämför Mishimas ord om människor som föraktar hjältar, ”cynism har alltid en koppling till svaga muskler eller överflödigt fett, medan heroism och en mäktig nihilism är kopplade till vältränade muskler”). Det hela påminner också om en felaktig slutsats som kunde dras om många generationskamrater. Deras revolt mot ”allt” visade sig inte sällan främst vara riktad mot vanligt folk, vilket förklarar hur gamla anarkister idag kan arbeta för staten. Men vi lämnar bioleninismen och återgår till den fete familjemannen.
Något som slår en när man ser gamla avsnitt av Family Guy är hur ”woke” serien var, det amerikanska samhället framställdes som genomsyrat av vit rasism. Det presenterades med en air av cynism, men det presenterades även som ett faktum. Så snart skrattet tystnat, eller testosteronnivåerna sjunkit, innebar det att steget till en woke världsbild och sensibilitet inte var så långt. Möjligen kan det kallas ”pre-woke”, det var oavsett vilket inget jag noterade när det begav sig. Det kan givetvis ha berott på att det var ett inslag bland flera, en hel del av dem för övrigt tidlös humor. Villaidyllen framställdes i Family Guy som något från Freuds mardrömmar, där polymorf perversitet grasserade under den ordnade ytan. Överhuvudtaget var det sistnämnda mer framträdande än i Simpsons, oaktat Homers beskrivning av TV:n som ”secret lover” och relation till en tam gris. Generation X-nihilismen hade flera olika komponenter, i efterhand kan man se vilka som var frätmedel och vilka som hade potential. De sistnämnda försvann diskret från populärkulturen efter det kulturella interregnum som 1990- och det tidiga 2000-talet delvis var. De förstnämnda framställde ”White America” i tämligen dålig dager och hade på så vis en nedbrytande effekt. För att återknyta till Eric Zemmour som talar om en process av Derision, Deconstruction och Destruction så är hån det första vapnet mot det som ska avskaffas.
Family Guy hade även en komplex men intressant könsaspekt. I likhet med Al Bundy, Homer Simpson, Earl Sneed Sinclair och många andra är Peter Griffin en tämligen reducerad man, i många avseenden en mansbebis. Homer och Peter är än mer fragmenterade psykiskt än sina föregångare, de infantila impulserna avlöser varandra hos båda och skapar regelbundet problem för deras familjer. Patriarkatet undermineras när det inte finns några män längre, Hans Blüher konstaterade på sin tid att ”det är förövrigt inte förvånande att i vår tid, då det kungliga och männens härskarvilja trängts bort av den borgerliga typen, strävar kvinnorna efter likaberättigande” och Peter Griffin representerar ett fall även från den borgerliga nivån. Samtidigt är det i dessa familjer de infantila männen som driver handlingen, det är trots allt Peter och Homer som har agens. I Peters fall rentav med en krets av män kring sig, något som tycks ha varit viktigare för många i generation X än för många boomers. Intressant är även Stewies hatiska relation till mamma Lois, med tydligt matricida ambitioner. Ambitioner som för övrigt ständigt grusades, och på så vis bekräftade matriarkatet. Den hugade kan även göra en klassanalys av den fete familjemannen och hans relation till svärfadern Carter Pewterschmidt. I likhet med Homer och Hank Hill är han arbetarklass.
Serien var synnerligen postmodern genom de ständiga referenserna till populärkultur och samtid, där diverse kändisar och annat ofta framställdes negativt. Det hela kunde föra tankarna till de gamla situationisternas begrepp dekomposition, där den rena mängden av varor, idoler, TV-serier och annat gör att insikten om deras verkliga meningslöshet och förljugna ytlighet alltid befinner sig farligt nära. Det var en potential jag överskattade när det begav sig, det är fullt möjligt att skratta åt Family Guy och sedan fortsätta att okritiskt ta del av skådespelet. Något som för övrigt bekräftas av att serien aldrig tagit slut, nya säsonger har fortsatt produceras och blivit en del av samma skådespel de till och från hånar. Det finns idag en hel genre av samma humor, jämför Rick & Morty.
Avslutningsvis kan man konstatera att Family Guy hade många roliga inslag, exempelvis den arga apan och den utdragna scenen där Brian var skyldig Stewie pengar. ”Toast house”. Brian och Stewie var de verkliga huvudpersonerna, deras relation och alienation i en värld av idioter var det som hade visst djup. Samtidigt som även de inslagen givetvis skulle solkas. Man kan fråga sig i vilken riktning serien kunde ha utvecklats om den rena avsnittsinflationens återvändsgränd skulle kunnat undvikas, två möjliga vägar hade varit MDE och Kafka. Det förstnämnda en verkligt stötande humor med en tydligare tendens, det sistnämnda en resa in i den magiska realismens domäner med längre avsnitt och inblickar bakom skådespelet.
Relaterat
Simpsons – filmen
The Goode Family
Tankar kring nihilistisk humor
Antiliberala perspektiv på Larry David (notera datumet)
Den komiska dimensionen
Stinsen brinner
Fenomenet Peter Wahlbeck
The Office som samhällskritik
Whitest Kids U’Know
Etnisk hierarki i det politiskt korrekta samhället; Boratstyle
Länktips: The Far Side
The Simpsons och rasismen
Germansk gudakomik
Dumskallarnas sammansvärjning
Om skribenten: Joakim Andersen
