Trumpadministrationens arbete har hittills levererat besvikelser och framgångar om vartannat. Irankriget och hoten mot Grönland är de kanske tydligaste exemplen på det förstnämnda, kampanjerna för att neutralisera vänsterns institutionella och demografiska fästen det senare. Det har hamnat i skuggan av det förstnämnda, men Trumps försök att kontrollera radikaliserade universitet och massinvandring har varit något tämligen nytt i västerländsk efterkrigspolitik.
Trumpadministrationens janusansikte kan förklaras dels geopolitiskt, det amerikanska imperiets intressen överlappar bara delvis Europas, dels strukturellt, genom förhållandet till den manageriella revolutionen. Geopolitiskt är det amerikanska imperiet och det splittrade Europa delar av samma Västerland, men det finns också konfliktlinjer (jämför bland annat talesättet att målet med NATO är att ”hålla Tyskland nere och Ryssland ute”). Dessa konfliktlinjer blir inte mindre av att USA gått från europeiskättad republik till mångetniskt imperium. Som europé kan man här fokusera på USA:s ledande roll i ett ansatt Västerland, och tona ner de uppenbara intressemotsättningarna (jämför atlanticismen alternativt förhållandet mellan Rom och Grekland). Men man kan också välja att verka för ett oberoende och starkt Europa, med eller utan eurokrater och med mer eller mindre vänskapliga relationer till USA. En klassanalys av Trumpfenomenet förklarar ytterligare aspekter av såväl utrikes- som inrikespolitik. MAGA är ett uttryck för det Gramsci kallade classi subalterne och Samuel Francis det post-borgerliga proletariatet. Det är ”vanligt folk”, inklusive både arbetare, företagare, sjukpensionärer och andra. Deras intressen körs regelbundet över av de manageriella eliterna, vilket leder till olika former av populism (inklusive MAGA). Dessa har flera svagheter jämfört med de manageriella skikt som tagit över den utvidgade staten, bland dem svårigheten att utveckla en genuin världsåskådning utan heltidsanställda ideologer och inom ramarna för den åsiktskorridor managerskikten konstruerat. Bristen på ledare och kadrer är också ett problem, de flesta potentiella ledare gör karriär inom managersystemets institutioner och undviker de risker som är förenade med att ansluta sig till populismen (jämför antalet lärare som öppet ens sympatiserar med SD). Undantaget är ofta avvikande personlighetstyper, dels idealister, dels mindre önskvärda grupper som narcissister (detta är i förbigående sagt griftandets strukturella bas). De strukturella svårigheterna att utveckla världsåskådning och forma kadrer gör rörelser som MAGA sårbara för elitskikt med delvis andra intressen. Detta blir uppenbart i Trumpadministrationens mindre positiva initiativ.
Men ibland överlappar intressena hos dessa elitskikt och folket, ett exempel är just Trumps kampanjer mot de materiella grunderna för ”vänsterns” dominans i USA. Det handlar om allt från folkutbyte och osäkra valsystem till radikaliserade universitet, affirmative action och politiserad domarkår. Dessa skadar vanliga amerikaner, de försvårar också den utrikespolitik Trump önskar föra. Sannolikt är han också medveten om att den radikaliserade vänstern i USA potentiellt utgör ett dödligt hot mot hela hans familj om dess frammarsch inte stoppas.
Trump har därför brutit med praxis och gjort sådant ”man inte gör”. Ett exempel på detta är offensiven mot ”vänsterns” militanta grenar. Historiskt har etablissemangets fokus på ”våldsbejakande” grupper hamnat på högern och i någon mån islam medan delar av den radikala vänstern ofta fått i uppdrag att kartlägga just högern. Efter mordet på Charlie Kirk och flera andra våldsdåd har Trumps retorik fokuserat på en radikaliserad vänster. Igår samlades representanter från flera länder på Vita Husets inbjudan för att möta hotet från den våldsbejakande vänstern. Initiativet är intressant av flera skäl.
Marco Rubio beskrev i sitt tal hur vänstern idag står för ett växande antal våldsdåd och hur etablissemanget länge sett mellan fingrarna med det. Han sade bland annat att ”for too long, our counterterrorism doctrine has had a blind spot when it comes to extremist violence from the political left” och ”far-left political terrorism is not a novelty. It is not a fiction manufactured by conservative politicians. For most of the modern era, it was the dominant form of political violence.” Rubio beskrev hur vänsterns våld tilltagit, hur det drabbar människor från USA till Grekland. Särskilt intressant är hans skildring av drivkrafterna bakom detta våld, en skildring som för tankarna till Jonathan Bowdens insikt att den borgerliga högern måste anamma ”hard right ideas” för att kunna möta ”vänstern”. Rubio, och än mer Stephen Miller, påminde i sitt tal om Nietzsche, Stoddard, Spandrell och Dutton i analysen av vänsterns psykologi. Där Nietzsche talade om ressentiment, Dutton om ”spiteful mutants” och Spandrell om bioleninism sade Rubio att ”this is what radical leftism is. It may wear various different slogans and ideologies across place and time – anti-capitalist, anti-imperialist, communist, anarchist, Marxist – but the fundamental character is always the same. It is a poisonous resentment cloaked in the language of equality, justice, liberation; an overwhelming need to tear down what greater men have built, to wreck what is beautiful and right, on behalf of people who are only filled with ugliness, and have nothing else to offer the world.” Miller menade att utöver nyttiga idioter drivs vänsteraktivister ”by envy, by hatred, by jealousy”, han kommenterade även deras utseende. Beskrivningen av den radikala vänstern som ett existentiellt hot mot Västerlandet var också något delvis nytt i sammanhanget, liksom ansatsen att slå mot dessa transnationella nätverks finanser.
Sammantaget innebär initiativet att den amerikanska administrationen flyttar fokus från den folkliga högern till den radikala vänstern, retoriskt men alltmer även faktiskt. Brytningen med SPLC var ett steg i denna riktning, Rubios tal ett ytterligare. Några av motiven bakom är uppenbart utrikespolitiska, andra är det inte. Tanken är högst sannolikt att ersätta SPLC med mer högerliberala eller konservativa motsvarigheter, jämförbara med Douglas Murray. Men det öppnar också möjligheter för den mer genuina högern att flytta fram sina positioner, inte minst då det som inleds i det amerikanska imperiets kärna på sikt tenderar att även nå satrapierna i Europa. Konflikter inom eliten är potentiellt gynnsamma i detta avseende. Samtidigt handlar det givetvis än så länge enbart om möjligheter, vilka förutsätter insatser i form av tid och pengar för att kunna omsättas i positiva resultat.
Relaterat
Lämna ett svar