Trumpadministrationens utrikespolitik kan för den flyktige betraktaren framstå som ryckig och reaktiv, det går dock att urskilja vissa huvuddrag. Dessa huvuddrag och strategin bakom dem beskrivs i dokumentet National Security Strategy of the United States of America. Det är intressant läsning av flera skäl, inte minst med utgångspunkt i förhållandet mellan USA och Europa. De europeiska staterna är om inte fullskaliga amerikanska satrapier så åtminstone synnerligen påverkade av den amerikanska politiken.
Den världsbild som framträder i dokumentet är en blandning av flera geopolitiska skolor. Där finns tydliga maktrealistiska drag, tydliga bland annat vad gäller synen på den västra hemisfären och stater med ickeliberala regimer, men där betonas också kopplingen mellan liberala institutioner som marknad och yttrandefrihet och amerikansk säkerhet och styrka å den andra. Ett visst klassperspektiv framträder också vad gäller kopplingen mellan återindustrialisering, stark medel- och arbetarklass och internationell styrka och säkerhet. Förskjutningen bort från liberalism i allmänhet och wokevarianten av densamma i synnerhet är intressant. Den grundläggande aktören i internationell politik enligt säkerhetsstrategin är nationalstaten, ”the world’s fundamental political unit is and will remain the nation-state. It is natural and just that all nations put their interests first and guard their sovereignty. The world works best when nations prioritize their interests.” Man kan notera att definitionen av nation inte helt överlappar med den europeiska nationalistiska traditionen, liksom en spänning mellan stycken som ”we stand for the sovereign rights of nations” och formuleringen av en nygammal Monroedoktrin avseende Latinamerika, oavsett vilket är det en positionering mot transnationella projekt och omfattande interventionspolitik (”forever wars”). Kopplat till detta är det nu explicita ointresset för vilka styrelseskick USA:s allierade har (”maintaining good relations with countries whose governing systems and societies differ from ours”). Dock med undantag för historiskt liberala allierade, som Europa och anglosfären.
Den ”flexibla realism” som beskrivs i dokumentet utgår från målet att bevara amerikansk överlägsenhet men undvika kostsamma och omöjliga projekt som de facto världsherravälde (hegemonstatus inom världsekonomin snarare än att omvandla den till ett världsimperium, för att låna Wallersteins termer). Stark ekonomi, stark militär, ”soft power” och robust energisektor är bara några av målen, intressant är insikten att en stark nation också behöver andlig och kulturell hälsa, och att wokeideologierna är att betrakta som en försvagande sjuka (”we want the restoration and reinvigoration of American spiritual and cultural health, without which long-term security is impossible. We want an America that cherishes its past glories and its heroes, and that looks forward to a new golden age”). Fokus i dokumentet ligger på de amerikanska kärnintressena, man noterar att om för många intressen rabblas upp blir det kontraproduktivt. Grundprinciperna för säkerhetsstrategin är Focused Definition of the National Interest, Peace Through Strength, Predisposition to Non-Interventionism, Flexible Realism, Primacy of Nations, Sovereignty and Respect, Balance of Power, Pro-American Worker, Fairness och Competence and Merit. Trumpadministrationen kan bland annat förstås som en rekupering av den amerikanska politiken, där mer fokus läggs på egenintresset (jämför utspelen om Grönland) och där allierade förväntas ta ett större ansvar för sitt försvar. Detta presenteras som strävan efter rättvisa, det kan också ses som ett uttryck för relativ försvagning av den amerikanska positionen globalt.
Avsnittet om Europa är i många avseenden det mest intressanta. Den europeiska politiken beskrivs som patologisk och farlig för både Europa och USA. Överdriven reglering av ekonomin har bidragit till svagare tillväxt, invandringspolitiken innebär att flera europeiska stater inom vår livstid kan få icke-europeiska majoritetsbefolkningar, samtidigt angriper eurokraterna yttrandefriheten och demokratins mekanismer. Dokumentet beskriver träffsäkert och kusligt den reella risken för ”civilizational erasure”, Europa kan upphöra som följd av den förda politiken. Vid sidan av USA:s känslomässiga band till Europa skulle en sådan utveckling innebära att landet förlorar starka allierade. Man skriver därför att ”we want Europe to remain European, to regain its civilizational self-confidence, and to abandon its failed focus on regulatory suffocation.” USA ämnar enligt dokumentet spela en mer aktiv roll i europeisk politik, bland annat för att försvara yttrandefriheten och ”cultivating resistance to Europe’s current trajectory within European nations.” Som en positiv faktor nämns ”the growing influence of patriotic European parties”. En cynisk tolkning kan vara att Trumpadministrationen bedömt att den patriotiska vågen är det mest sannolika framtidsscenariot, och redan nu vill stödja, forma och liera framtidens europeiska ledarskap (det andra framtidsscenariot, där den folkliga vågen istället kväses av eurokrater och ändrad demografi, är game over för Europa). Men den cyniska tolkningen är sannolikt bara en del av det hela. Intressant är den öppna kritiken av den vänsterliberala diskursen, som framställs som svaghet och sjuka. Detta gäller även massinvandringen, vi läser att ”throughout history, sovereign nations prohibited uncontrolled migration and granted citizenship only rarely to foreigners, who also had to meet demanding criteria. The West’s experience over the past decades vindicates this enduring wisdom.” I linje med den flexibla realismen och viljan att undvika kostsamma interventioner ligger dokumentets syn på kriget i Ukraina, där målet är fred och problemet framställs som ”European officials who hold unrealistic expectations for the war perched in unstable minority governments, many of which trample on basic principles of democracy to suppress opposition”.
Avsnitten om den egna hemisfären, Asien, Mellanöstern och Afrika kan också ge ledtrådar till prioriteringar och planer. Den fortsatta Monroedoktrinen inkluderar exempelvis ett inte alldeles förtäckt hot gentemot Venezuela genom formuleringen ”we will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.” Stort fokus ligger på Kina som ekonomisk konkurrent och geopolitiskt hot, målet här är dels att ”rebalance America’s economic relationship with China, prioritizing reciprocity and fairness to restore American economic independence”, dels ”a robust and ongoing focus on deterrence to prevent war in the Indo-Pacific”. Återigen förväntas de allierade ta ansvar för projektet, även Indiens betydelse antyds. Avsnittet om Mellanöstern är oväntat kort och optimistiskt, detta förklaras med att Iran försvagats och att USA:s beroende av olja från regionen minskat. Både vad gäller Mellanöstern och Afrika uttrycks att försöken att exportera liberalism nu är över och att det istället handlar om att samarbeta med utvalda allierade.
Sammantaget är det ett intressant dokument, även om det också innehåller en hel del retorik (det är exempelvis inte säkert att flyktingarna från Artsakh/Nagorno-Karabach är lika positiva till Trumps insats som han själv). Det som inte sägs är inte sällan lika intressant som det som sägs, exempelvis nämns kristendom bara indirekt i dokumentet (som ”American spiritual and cultural health”). Islamism nämns en gång direkt, som terrorhot i Afrika, och en gång indirekt, i samband med kamp mot ”radikalisering” i Mellanöstern. De sparsamma hänvisningarna till Israel kan också tolkas på olika vis av olika läsare. Folkrätten är tämligen frånvarande i dokumentet, man kan också notera latenta motsättningar mellan talet om yttrandefrihet och talet om ”inflytandekampanjer”, liksom i synen på den amerikanska nationens väsen.
För den europeiska situationen är dokumentet huvudsakligen positivt. Den eurokratiska offensiven mot demokratins mekanismer, inte enbart yttrandefriheten, och det pågående folkutbytet, beskrivs uttryckligen som problem som Trumpadministrationen kommer agera mot. Detta kan innebära konkret stöd för de europeiska folken och deras företrädare, det innebär även utan konkret stöd en förskjutning av åsiktskorridoren och möjligheter för inhemska eliter att knyta an till den amerikanska retoriken. Detta innebär inte att amerikanska och europeiska intressen nödvändigtvis blir identiska eller att man ska anamma en okritisk inställning till Trump (jämför Grönland och Syrien), men det innebär att förutsättningarna för europeisk politik förbättras.
Vi läser dokumentet här: National Security Strategy of the United States of America
Relaterat
Trump mot Harvard
Trump och Sydafrika
Trumps tariffer
Trump och Zelenskyj
Trump 2.0
Trump och Grönland
Om skribenten: Joakim Andersen
