Frågan om den europeiska unionens vara eller icke vara har åter aktualiserats genom konflikten mellan eurokratin och det amerikanska ledarskapet, där bland annat Elon Musk sagt att EU borde upplösas och Trumpadministrationen hotat att annektera Grönland. Reaktionerna från eurokratin har varit starkare på att Musk erbjuder medborgarna yttrandefrihet genom X/Twitter än på de direkta hoten mot Grönland. De är historiskt att likna vid kompradoreliter, vana vid statusen som vasaller i en amerikansk ordning, en kast av mellanchefer utan förutsättningar att stå upp för Europas intressen i en delvis ny situation.
Detta bottnar bland annat i att de saknar en legitim definition av Europa, deras alternativ utgår från ”värden” ofta motsatta de europeiska folkens intresen och själva existens. En bättre förståelse för Europa finner vi i den europeiska högern, bland annat hos Julius Evola, David Engels och den nya högern med namn som Dominique Venner, Alain de Benoist och Guillaume Faye. Inställningen till den reellt existerande Europeiska Unionen varierar här. De olika populistiska och nationalistiska partierna i Europa har idag ofta en negativ syn på unionen i allmänhet och eurokratin i synnerhet, med krav på bland annat Svexit, Brexit och Frexit, samtidigt som det också finns en uttalad solidaritet mellan de europeiska folken (jämför Yann Fouérés och den nya högerns ”de hundra flaggornas Europa”). Vid sidan av detta finns det i den europeiska högern, liksom i den mer heterodoxa vänstern, en tradition där ett starkt och enat Europa ses som en förutsättning för att de europeiska folken ska klara sig i en ny verklighet (ofta beskrevs Europa som ockuperat av USA och Sovjet). Vi finner här namn som Jean Thiriart, Oswald Mosley, Julius Evola och Jordis von Lohausen. Det finns också, normalt oberoende av detta arv, en yngre tendens som kan beskrivas som mer eller mindre radikaliserad EU-federalism (jämför Ave Europa). Dess företrädare stödjer EU, både mot USA och mot Ryssland, men delar inte nödvändigtvis eurokratins agenda vad gäller folkutbyte och liknande. Här finns aktörer som är uppenbara påverkanskampanjer men också genuina Europapatrioter.
Jean Thiriart
One who wishes to be free must want to be powerful.
– Jean Thiriart
Bland det enade Europas främsta företrädare och förkämpar finner vi belgaren Jean Thiriart (1922-1992), vars verk Un empire de 400 millions d’hommes l’Europe från 1964 nyligen översatts till engelska som Europe, An Empire of 400 Million. Thiriart växte upp i en vänstersinnad familj, och var i ungdomen socialist. I samband med den tyska ockupationen fanns det i alla europeiska länder socialister och kommunister som hellre stödde Tyskland och Italien än USA och Sovjet, i Belgien bildade de Les Amis du grand Reich Allemand. Thiriart tog del i kampen för den tysk-europeiska ordningen, och tränades av den tyske elitsoldaten Otto Skorzeny. Det lade grunden till en livslång vänskap, men innebar också att efter kriget dömdes Thiriart som landsförrädare och kollaboratör.
Efter kriget retirerade han från politiken, grundade en framgångsrik affärsverksamhet inom optikerbranschen och blev familjefar. Ibland besökte han Skorzeny i Spanien, där han också träffade dennes vän Peron. Först på 1960-talet drogs han åter in i politiken. Belgien höll då på att lämna Belgiska Kongo, och Thiriart drevs av solidaritet med de belgiska kolonisterna att engagera sig igen. Något senare blev han också involverad i kampen för fransmännen i Algeriet, de såkallade pied noirs. Detta var förlorade strider, vilket Thiriart snart insåg, men han såg dem också som en del av kampen för Europa. ”To defend Berlin, support Portugal in Angola, and to support the government of South Africa is to defend ALL of Europe” för att citera Thiriarts analys 1964.
Den amerikanska världsordningen innebar att Europa var ockuperat, även om Frankrike och Belgien till namnet tillhörde Andra världskrigets segrande sida. USA agerade därför för att de skulle förlora sina koloniala sfärer, så att dessa istället kunde knytas till Washington. Den anti-kommunistiska retorik som dominerade stora delar av ”högern” dolde detta faktum. Thiriart inspirerades av Spengler och F.P. Yockey, och kom att se ett förenat Europa som den enda motvikten till USA och Sovjet. Historien hade lämnat nationalstaten bakom sig, de som inte kunde bilda kontinentalstater skulle enbart vara de nya stormakternas offer. Liknande tankar om europeisk gemenskap hade väglett många nationalister under Andra världskrigets slutskede, då de också kunnat kämpa under samma fanor. Den gamle socialisten Thiriart kom därför att engagera sig i kampen mot den amerikanska världsordningen. Han bildade Jeune Europe, en rörelse som såg ett enat Europa som en motvikt till USA och Sovjet. Rörelsen hade flera internationella kontakter och allianser, bland annat i Mellanöstern. Gradvis kom Thiriart att ändra sin inställning till Sovjet, och förespråka ett närmande mellan Sovjet och Västeuropa. Mot slutet av sitt liv knöt han kontakter med ryska nationalister, bland annat har Aleksander Dugin nämnt honom som en inspirationskälla.
Vad är Europa?
The work of creation is not yet finished, it will never be in the view of the Promethean man.
– Jean Thiriart
Thiriart var starkt influerad av Spengler i sitt försvar av Europa, han såg den europeiska högkulturen som unik och värd att kämpa för. Det fanns ett biologiskt inslag i hans tolkning, där han menade att ett mirakel som vår civilisation bland annat förutsatte ”a biologically superior race and a favourable terrain”. Olika människoraser skiljer sig åt vad gäller både intelligens och kreativitet enligt Thiriart, till detta kommer distinktionen mellan samhällen byggda på mekanisk kontra organisk solidaritet. De förra bildar konforma myrsamhällen, de senare är grunden för innovativa och kreativa epoker som de gamla grekerna och Europa. Thiriart för tankarna till Wittfogels varningar för ”orientalisk despotism” när han om Rom skrev att ”the consuls governed turbulent but vigorous men; the emperors of the decadence reigned over subjects. The former handled strong men, the latter guarded sheep.” Europa för Thiriart representerar en syntes av aristokratisk individualism och samhälle, hotat av de massamhällen bland annat Sovjet och USA utgjorde. Det går ofta att läsa indo-europeisk där Thiriart skrev europeisk (”Indo-Europeiska Unionen”).
Det betyder att Thiriarts eurocentrism också hade en global aspekt. Genom att försvara det kreativa Europa gynnade han hela mänskligheten, Thiriart skrev om detta att ”Europe does not bear only its own destiny. It bears also the destiny of men living outside its borders, it bears the destiny of humanity.” Med spenglerska termer var Europa den kultur från vilken civilisationerna Sovjet och USA utgick, men civilisation utan kultur är steril. (”ONLY Europe possesses culture, whence its primacy over the United States and Communist Russia, which possess only the civilization born of our culture”). Thiriart betonade i Un empire de 400 millions d’hommes l’Europe den historiska kontinuiteten från de gamla grekerna över Rom och medeltiden till dagens européer. Inte minst tog han upp de många gånger européerna stått inför till synes övermäktiga hot men slagit dem, ”Europe, stronger, has always picked itself up, always triumphed… we have had, in our history, to combat enemies more vigorous, and we have vanquished them… races more proud and stronger than the Soviet Russians or the United States broke against the courage and the will of the men of Europe.” Defaitism var i Thiriarts ögon ett brott (”defeatism should be denounced, fought, restrained penally in the most severe fashion”).
Hans världsbild skiljde sig från bland annat Evolas genom att den var materialistisk, om än en vitalistisk och konstruktionistisk sådan (jämför Nietzsche, Locchi och Faye). En faktor som vilja spelade en central roll, så däremot inte mystiska och metafysiska faktorer. Den som ser en andlig renässans som en förutsättning för de europeiska folkens framtid kan trots detta ha betydande utbyte av Thiriart som geopolitiker och samhällskritiker.
Geopolitik
..those who place their hopes in the protection of another nation find masters in searching for protectors.
– Jean Thiriart
Det är som geopolitiker Thiriart idag är mest känd, vid sidan av von Lohausen sannolikt det självständiga Europas främsta teoretiker. Hans stil och historiekunskaper genomsyrade det mesta av hans skrifter, inte minst vad gäller politik och geopolitik duggade de kärnfulla citaten tätt. Han kunde konstatera att ”one of the rare forms of respectable democracy is that of armed men” och jämföra Sovjet med det antika Rom i försöken att bli en havsmakt (”you say that the Bear has learned to swim, and it’s true. The she-wolf also learned how to swim 22 centuries ago”). Makt och vilja är centrala faktorer i Thiriarts historiemodell, besläktad med Heraklitos och Nietzsche. Stater och grupper befinner sig allt som oftast i konflikt. Samtidigt finns det en dynamisk dimension i hans modell, där teknologisk utveckling gör inträdeskraven i stormakternas klubb ständigt högre. Italien kunde vara en stormakt för hundra år sedan, så inte idag. Detta i kombination med att Europa 1964 ockuperats av två utom-europeiska makter, USA och Sovjet, innebar att hon behövde enas politiskt för att kunna hävda sig. Thiriart beskrev detta som ”..a situation analogous to that of ancient Greece; in fact, just as the ”city states” which refused unification fell under the domination of Philip of Macedon.” Det som kallats Kleinstaaterei och ”petty nationalism”, fokus på konflikter med europeiska grannar, erbjöd ockupanterna ständiga möjligheter att hålla Europa nere.
För Thiriart var geopolitikens mål alltid att förändra världen, att förverkliga det fria Europa. Det första steget var motstånd mot ockupanterna, där ingick bland annat skapandet av en revolutionär organisation, kvalitativa kader och en bas, ett ”Piedmont”, i en välvilligt inställd stat. Men Thiriart beskrev också de önskvärda relationerna mellan det fria Europa och de andra regionerna och makterna. Sovjet skulle trängas tillbaka och lämna Europa, den Thiriart som 1964 skrev Un empire de 400 millions d’hommes l’Europe var tydligt anti-kommunistisk. Han noterade bland annat att ”unitarian Europe will not tolerate Communism within its borders under the naive and suicidal pretext that it is ”one opinion among others”.” Thiriart identifierade östblockets svaga punkter och kunde bland annat skriva att ”we do not wish to resist and we do not wish to defend. We wish to bring to the European man a spirit of revolution with the power that it might contain; Communism we wish to attack in its colonies.” Dessa ”kolonier” inbegrep de icke-ryska nationerna och den europeiska arbetarklassen. Redan 1964 kunde han dock förutse mer konstruktiva relationer med ett Sovjet som lämnat Europa, ”politics consists in conducting oneself with certain enemies as if they could become friends tomorrow, and vice versa… we should bring down the USSR but not destroy it.”
USA var en naturlig fiende till europeisk frihet, men i likhet med Sovjet en möjlig framtida allierad. Thiriart skrev om detta att ”as regards the USA, the first stage of action will aim at decolonising Europe from the ECONOMIC and military Yankee tutelage… an alliance of the classical type between Europe and the USA is evidently not to be rejected a priori. It can be accomplished only on a footing of strict equality between two sovereign states.” I likhet med bland annat Mosley såg han Afrika som en ekonomisk förlängning av Europa, ”Africa is the natural prolongation of Europe… modern Africa cannot do without Europe. The economies of these two continents are complementary. Europe cannot, further, in any case, tolerate that an extra-African power might install itself in Africa and thus threaten our southern flank.” Att ett fritt Europa skulle vara kärnvapenbestyckat var för Thiriart självklart.
Europeiska Unionen
Faced with the Russian and American nationalisms one should create a European nationalism.
– Jean Thiriart
Thiriart hade en på samma gång negativ och positiv bild av det reellt existerande EU. Å ena sidan var det ett liberalt projekt och eurokraterna lika inkompetenta som inkapabla att företräda Europas intressen gentemot sina amerikanska herrar (””Legal” Europe does not exist because it is not independent; it is only a sort of American super-Panama”). Samtidigt innehöll EU-projektet frön till ett enat Europa, ”a federal Europe (single army) could be the preparatory stage to a unitarian Europe.” Politiska val får ibland resultat som inte avsågs av de som gjorde dem. Thiriart gick i Un empire de 400 millions d’hommes l’Europe igenom de olika möjliga vägarna till ett enat Europa, efter den egna organisationen var EU en möjlighet.
Noteras kan att om inställningen till en europeisk superstat bildar ett kontinuum med superstaten som en pol och ”de 100 flaggornas Europa” den andra, stod Thiriart nära den förra (jämför Evolas jämförelser med tyska Länder i analysen av Tredje riket). Han menade inte att de olika nationella och regionala kulturerna skulle försvinna, men den primära politiska identiteten skulle vara den europeiska. Administrativt skulle det framtida Europa också vara flexibelt (”..the future administrative divisions within Europe will be supple and mobile”). Men återigen är Thiriart givande även om man inte fullt ut delar idealet om ”Europe a nation”, bland annat är hans argument mot en allians av europeiska nationalstater värda att bemöta om man hellre ser det alternativet. Annars kan han antyda en möjlig syntes av genuin höger och EU-federalism. Robert Steuckers har om detta konstaterat att ”EU can only survive when it finds its ideological roots again, i. e. the very notion of autarky. Otherwise the process of decay will amplify tremendously and lead to the complete disappearance of the European peoples and civilisation. In this process the EU area may become, as a kind of new ”Eurabia” or Euro-Turkey or Afro-Europe, an appendix of a ”Transatlantic Union” under US leadership.” Exakt hur dagens EU skulle kunna reformeras är en annan fråga, Thiriarts analys låter ana att det snarare är revolutionära förändringar än reformer som behövs.
Kommunitär socialism och europeisk syndikalism
We want a strong state made up of free and vigorous men and not a weak collectivist state built on mediocrity and conformism.
– Jean Thiriart
Thiriart har beskrivits som både höger och nationalvänster, militanterna i hans rörelse hade varit bland annat maoister och nationalister. Den socio-politiska modell han förespråkade för det enade Europa kallade han kommunitär socialism, ett i många avseenden intressant försök att nå en syntes av frihet och solidaritet. Den realsocialistiska modellen beskrev han som ett massamhälle, som konformism och stagnation. Han var medveten om frihetens och konkurrensens betydelse, ”competition is sometimes a harsh law but it is always a creative law”, men också kapitalismens negativa tendenser (”an excess of social liberty leads rapidly to social licentiousness, and it is then plutocracy hypocritically camouflaged behind a parliamentary democracy”). Den syntes Thiriart utvecklade för tankarna till äldre socialister som Proudhon och Saint-Simon. Likt Saint-Simon utgick han från en konflikt mellan producenter och parasiter, bland producenterna inkluderade han både arbetare och entreprenörer och bland parasiterna både finanskapitalister och partier. Likt Proudhon skilde han mellan olika former av ägande, där fanns för det första den liberala totala ägandeformen. Sådan egendom kan köpas och säljas. I vissa fall fanns förutsättningar för statligt ägande. Men Thiriart, likt Proudhon och Darré, räknade också med en form av ägande där möjligheten till försäljning inte fanns (”possession as opposed to ownership”). Delat ägande, snarare än privat eller statligt, var i flera fall att föredra, vilket gav Thiriarts ideal en starkt syndikalistisk karaktär. Hans mål var också avproletarisering.
Antropologi
..classes of men, that is. They are distinguished by the degree of courage, creative power and nobility.
– Jean Thiriart
Släktskapet mellan Thiriarts människosyn och Nietzsche är uppenbart. Hans fokus på människorna som skapar olika samhällssystem var starkt, bland annat sa han att ”things will be, thus, in most part, what men will be”. Ett samhälle av veka och konforma människor kommer inte att bli framgångsrikt oavsett vilken ideologi det försvär sig till. För Thiriart var egenskaper som mod, vilja och kreativitet centrala. Det skapade en motsättning till massamhällets indelning av medborgarna i klasser, Thiriart såg hellre en vertikal indelning med utgångspunkt i karaktärsdrag som ”courage, creative power and nobility”. Kopplat till detta noterar vi ett starkt politiskt inslag i hans antropologi. Han var medveten om kopplingen mellan oberoende och frihet, oavsett om det gäller vapen eller ekonomiskt oberoende (”freedom is directly and intimately linked to economic independence”). Detta var en förutsättning för hans strävan att avproletarisera de europeiska folken.
Samtidigt framgår det tydligt när man läser 1964 års Thiriart att det vi idag ger namnet woke var framträdande redan då. Thiriart tog upp subversionen, ”our adversaries will thus try to destroy our moral values, our traditions that cement the nation”, angreppen på nation, seder och familj liksom spridandet av konsumismen som livsideal (”have more” istället för det europeiska ”be more”). Han tog också upp de anti-vita sentiment som redan 1964 var tydliga och skrev bland annat att ”we whites do not have to produce guilt complexes to cure the blacks of their present inferiority complexes.” Idag talas det ofta om bioleninism och ”spiteful mutants”, Thiriart tog för mer än 60 år sedan upp betydelsen av ”social rejects” och en ”anti-elit” för kommunistpartierna.
Organisering
..discussions lead to nothing but divisions.
– Jean Thiriart
Naturligt kopplat till Thiriarts människosyn följde hans organisationsmodell, ett gemensamt europeiskt parti med kvalitativa kader och en central doktrin. Han tog i flera sammanhang upp betydelsen av eliter, och partiet var en sådan. Det var också det legitima Europa, till skillnad från det ”legala” Europa i form av eurokratin. Thiriart skrev om detta att ”in the balance of history, the life of a sole heroic insurgent will be worth a hundred times more than the life of a chatterbox in Strasbourg.” Han betonade det europeiska perspektivet, till den grad att militanterna kunde operera i andra länder, och såg ”petty nationalism” som något att övervinna. På det senare temat skrev han bland annat att ”within the integrated European Party it will be easier to make a young socialist militant a good European nationalist than to transform a French petty nationalist into a European nationalist.” Flera aktivister hade bakgrund i vänstern, bland annat rekryterade det Thiriart närstående Parti Communautaire Européen många desillusionerade belgiska kommunister. Hans partimodell hade starka likheter med kommunistpartierna, med fokus på en gemensam doktrin och högst begränsad tro på ”diskussioner” (”a centralised, homogenous party offers few possibilities of betrayal”). Partiet behövde byggas upp under fredstid, för att stå redo när kriser erbjöd möjligheten att flytta fram positionerna. Det var då viktigt att militanternas kvalitet var hög, ”the correct plan is the recruitment of a healthy cadre – in times of peace or in quiet times – and the sporadic addition of the mediocre or fanatic elements to the troops at the moment of decisive action.”
Sammantaget är Thiriart en mycket givande bekantskap. Man instämmer inte nödvändigtvis i allt, bland annat kan man ifrågasätta hans brist på andlig dimension, talet om att blanda de olika europeiska folken och sökandet efter allierade i Tredje världen. Framtidsprognoserna slog inte heller alltid in, exempelvis vad gällde rasrelationerna i USA. Men visionen av ett starkt Europa är inspirerande, liksom perspektiven på politik, frihet och människoideal. Thiriart hade stora historiekunskaper och kunde leverera kärnfulla stycken som ”it is the armed mind that we must oppose to the assaults of the barbarians”, ”a nation that possesses a strong society can easily allow itself a weak state”, ”the moment one has to choose between two injustices, one should, without the LEAST hesitation, choose OUR injustice (even if it means correcting it later) and fight the other” och ”for us the fatherland is a FUTURE in common much more than a past in common”.
Europe – An Empire of 400 Million är kort sagt obligatorisk läsning. Alexander Jacobs inledning är läsvärd, och Thiriarts analyser av allt från ekonomi till kultur är givande.
Relaterat
Jean Thiriart och Nation Europa
På väg mot imperiet
Jordis von Lohausen – Samtal i sadeln
Rudolf Kjellén – Stormakterna
Lästips: Imperium och Dominium
Karl Haushofer om geopolitiken
Om skribenten: Joakim Andersen
