Efterkrigstidens ordning befinner sig i ett tillstånd av tilltagande kris, inte minst ideologiskt och mytologiskt. Dess tabun utmanas och förlöjligas, dess officiella historieskrivning utsätts för nyfikenhet och kritik. Kanye Wests kreation NHH och stödet för Shiloh Hendrix är exempel på det förstnämnda, där förbjudna ord oväntat snabbt förlorar sin laddning. Den neoreaktionära strömningens andliga fader, Curtis Yarvin, kan i sammanhanget även han nämnas då han i en konversation med Joyce Carol Oates, av alla människor, använt sig av det förbjudna n-ordet. Det hela är naturligt givet att den efterkrigstida ordningen nu nått sina logiska slutstationer på ett flertal områden, jämför fenomen som anarkotyranni, folkutbyte och korrupt demokratur, ”av deras frukt skolen I känna dem” som bekant och de här frukterna är lika stinkande ruttna som giftiga. Att ideologin associerad med frukterna dras med i den allmänna legitimitetskrisen är inte alldeles förvånande, till detta kommer en generationsaspekt.
Att n-ordet används flitigare än tidigare antyder en pågående process av ”n*** fatigue”, där svart kultur samtidigt förlorar sin särställning, men dess historiska betydelse är begränsad. Mer intressant är då det förnyade intresset för den efterkrigstida ordningens mytologiska grundvalar, där 1900-talets officiella historieskrivning studeras och utmanas. Det gäller allt från Rhodesia till den amerikanska medborgarrättsrörelsen, dessa framstår dock som ekon av mytologins kärna i form av det andra världskriget. Den efterkrigstida ordningen kan mytiskt sägas vila på två blodsoffer. Det ena uttalat, illdåden mot judar, det andra känt men outtalat, illdåden mot tyskar. Utmanare av den liberala mytologin har inte sällan fokuserat på det förstnämnda, bland annat genom en historierevisionism som inkluderat såväl libertarianer som socialister, men det har visat sig svårt att ifrågasätta folkmord utan att associeras med dem. En metapolitiskt originell strategi är då att fokusera på det andra blodsoffret, det som drabbade det tyska folket inte bara under och efter, utan även före, världskriget. Otto Pohl har bland annat skrivit att ”the expulsion of ethnic Germans from Central Europe and the Balkans in the years immediately after World War II remains the largest single case of ethnic cleansing in world history”. Det slående är hur sällan detta ens nämns, detsamma gäller Röda arméns massiva praktik av gruppvåldtäkter mot tyska kvinnor och barn. Det är en tystnad som bär en mening, närmare bestämt att det var rättvist att tyskarna drabbades av detta, tystnaden blir en bekräftelse av att de saknar människovärde. ”Den man skadar hatar man” som bekant, vad som är hönan respektive ägget är här inte alldeles givet. Tystnaden om de ”brittiska” ”groominggängens” övergrepp mot vita flickor kan ses som en logisk följd av tystnaden om Röda arméns tyska offer.
Ovan nämnde Yarvin lade under början av juni betydande energi på att bryta tystnaden om det ena blodsoffret efterkrigsordningen bygger på. Han presenterade det hela som ett ”experiment on your brain”, där han med utgångspunkt i de allierades koncentrationsläger för tyska krigsfångar kunde ta upp den ena obekväma realiteten efter den andra. En tilltagande känsla av olust torde hos många läsare ha byggts upp kring det Yarvin beskriver som ”Our Empire of Love: origin story” när de fick veta att de tyska fångarna med bara händerna fick gräva gropar i jorden att sova i, att amerikanska soldater bestraffades om de gav mat till tyska barn, vad Orwell skrev om det, hur de sovjetiska allierade behandlade tyskarna, bombningarna av tyska städer et cetera. Yarvin citerar Pohl, han noterar också i förbigående att det inte var tyskarna som började terrorbomba städer. Metapolitiskt är det en intressant intervention, där den efterkrigstida liberalismens moraliska överlägsenhet ifrågasätts och de tyska offrens mänsklighet återupprättas. Båda dessa aspekter är nödvändiga för en normalisering.
Sin vana trogen är Yarvin i texten inte alldeles tydlig. Han ställer frågor, han insinuerar och han har allmänt roligt medan han gör det, men så skriver många anglosaxare i allmänhet och tänkaren tidigare känd som Mencius Moldbug i synnerhet. Det innebär att den debatt som uppstått efter hans intervention, där han beskrivits som en galning som påstår att en miljon tyskar förlorade livet i Rheinwiesenlager, är missriktad. Yarvin har mig veterligen inte påstått det, även om det sannolikt roar honom att många tolkat hans textmassor så. En bieffekt av detta är för övrigt att textmassorna ifråga nått en större publik än väntat. Sammantaget tyder hans intervention på två saker. Dels ett vibe shift, det går att nyansera och kritisera den efterkrigstida ordningens ena fundament utan att få yrkesförbud idag. Dels en specifik personlig ekvation, alldeles riskfritt är det ändå inte och det rena utbytet för Yarvin framstår som begränsat. Interventionen förutsätter en viss kombination av personligt mod och tricksterkaraktäristika. I mötet mellan vibe shift och tricksterpersonligheter kommer tabu efter tabu att utmanas, Cthulhu simmar för ovanlighetens skull åt höger för att låna ett av Yarvins egna uttryck.
Relaterat
Lästips: Curtis Yarvin och Éléments
Mencius Moldbug – en introduktion
Return of the Moldbug
Moldbug och djuphögern
Yarvin och hoberna
Liberal myt och praktik – det tyska särfallet
Georges Sorel – Tankar om våld
Lästips: Alain de Benoist om Georges Sorel