Fotboll är en sällsynt tillfredsställande syntes av individualism och kollektivism. Samtidigt som du vinner och förlorar som lag gör du lyckade brytningar och misslyckade passningar som individ.

Kapitel VIII

… där han nu avslöjar sin passion för fotboll.

Av alla de styrelseformer som har praktiserats genom historien går nyliberalismen förvånansvärt bra ihop med den hel- eller halvkonstitutionella monarkin, där t.ex. ett ministerråd bestående av särskilt prominenta representanter för nationens kärnverksamheter styr landet under monarkens ledning.1 Det finns en djupgående strukturell kompatibilitet mellan denna direktörsmässigt exekutiva och omedelbart ansvariga styrelseform och den nyliberala ideologins tonvikt på mod och initiativförmåga, kreativt entreprenörskap och pragmatisk affärsmässighet. Med en monarki under en för alla medborgare likagällande lag får vi en styrelse som präglas av långsiktighet och förutsägbarhet.2 Tydliga och rättvisa spelregler, men också improvisationsförmåga och en kapacitet att snabbt hantera det oväntade och att agera beslutsamt när inre och yttre kriser hotar landet. Inga diskussioner och utredningar behövs för att stänga gränserna när en främmande folkvandring närmar sig. Inga skattemedel eller pensionspengar kommer att överföras till privata pseudoriskkapitalister i någora medialt upphaussade branscher. (Kom ihåg att om alla ska behandlas lika får staten inte heller gynna några företag framför andra.3 Men jag kan inte se att denna princip skulle hindra en stat från att t.ex. bygga kärnkraftverk när ingen annan gör det eller att utställa ekonomiska garantier för byggen av detta kostsamma och strategiskt betydelsefulla slag.) Det överordnade och i konstitutionen fastslagna nationella perspektivet, som säger att inga lagar får stiftas och inga beslut fattas som hotar landets långsiktiga överlevnad och folkets väl, kommer att förhindra en mängd olämpliga och destruktiva åtgärder, t.ex. att man spelar hasard med den nationella energiförsörjning för att tillfredsställa verklighetsfrämmande idealister och utländska byråkrater eller att man accepterar något så rubbat som EU:s politik att förbjuda bensin- och dieselbilar. Vore ett medlemskap i EU och Nato ö.h.t. möjligt med en sådan nationell princip? Monarken och hans krets har i mycket samma intressen och incitament som familjeföretagaren: de identifierar sig med landet/företaget och vill att det ska fungera och producera, växa och bli starkt. Det som gynnar flitiga och initiativrika företagare gynnar också landet. Det som gynnar landet gynnar dess folk. Det som gynnar folket gynnar monarken och hans krets… Men spelreglerna är viktiga (och ännu viktigare är det att hindra någon från att ändra dem hur som helst): staten har sin uppgift och medborgarna har sin. Statens uppgift är att upprätthålla spelreglerna, detta och inget annat, medborgarnas är att respektera dem och följa dem. Domaren ska döma spelet, inte spela bollen, spelarna ska spela bollen, inte döma spelet. Varför är denna arbetsfördelning så svår att acceptera för politiska arrivister? Därför att reglerna i samhällsspelet inte är givna på samma sätt som i fotboll, därför att det ibland är svårt att veta vilka regler som faktiskt är de rätta och bästa, därför att demokratin agiterar människor i onödan och får alltför många att vilja vara med och bestämma om dem… Men så svårt är det faktiskt inte att fastslå en uppsättning lämpliga grundregler – som sedan vid behov kan kompletteras och anpassas. Inte om man släpper de oklara och kontraproduktiva kraven på social rättvisa och jämlikhet och istället ser till vad som fungerar praktiskt och resulterar i ett växande positivt utbyte för samhället i dess helhet. Dessutom finns det en del väletablerade modeller att bygga på. Tio guds bud är ingen dålig början. Romersk rätt, landskapslagarna och kristen moral rymmer åtskilligt av värde. Nyliberala filosofer som Hayek och Mises har också mycket att komma med här. Kort sagt: det finns en omfattande och beprövad juridisk-moralisk tradition att bygga på. Den mänskliga naturen är en given storhet, om än ofullständigt känd; den är ju en dynamisk konsekvens av arv och miljö (inte identisk med det kartlagda genomet), och av detta följer också en hel del…

Liksom beträffande den traditionella kristet influerade moralen (människans svaghet och brister – ”Ty thet goda som jagh wil, thet giör jagh intet: vtan thet onda som jagh icke wil, thet giör jagh”) finner vi många tänkvärda beröringspunkter mellan nyliberalismen och den traditionella västerländska monarkin. Vi har i både moralens och monarkins fall att göra med väl beprövade regler och tillvägagångssätt. Att de har använts flitigt genom historien, i litet varierande form, och haft mestadels önskvärda resultat (t.ex. samhällsordningens överlevnad under förhållanden som skulle ha fått de flesta moderna västerlänningar att duka under fysiskt och mentalt) beror på att de bygger på omfattande och djupgående kunskaper om människan och hennes natur – om de många och delvis motstridiga krafter som driver henne som autonom agent och samhällsvarelse.4 Syntesen således: betydande handlingsfrihet inom ramarna för ett väl definierat regelverk vars auktoritet inte vilar enbart på traditionen och på att det hittills visat sig vara förnuftigt och produktivt utan också på monarkens orubbliga ställning som den jordiska folkgemenskapens och statsenhetens högsta symbol. Ett regelverk som därmed även det blir ”orubbligt” och bara förändras som ett språk förändras: genom att till synes hela tiden förbli detsamma. Det kan tyckas ironiskt att vi inte behöver någon metafysik för att spela det artificiella fotbollsspelet; alla deltagare accepterar utan invändningar spelet sådant är, förstår dess essens och följer dess regler (så länge domaren har blicken på dem), medan vi behöver en för att spela det förvisso mycket mer invecklade men också naturgivna och mer spontant tvingande samhällsspelet.5 Dock beror detta givetvis på att vi medan vi när vi så önskar kan kliva in i och ut ur vår roll som fotbollsspelare hela tiden befinner oss inom ramarna för samhällsspelet och aldrig, hur gärna vi än skulle vilja det, och ibland vill det förvisso! kan lämna vår roll som samhällsspelare. De gånger vi spelar fotboll är vi på en gång fotbollsspelare och samhällsspelare, och vi är det förra i kraft av att vi är det senare. Vi kan inte sätta oss på en tänkt gräsvall bredvid samhällsspelet och tillsammans resonera oss fram till en ny uppsättning lämpliga regler för det. (Eller rättare sagt: vi kan göra det, och det finns förvisso de som har gjort så, men när vi sedan i namn av Upplysning och Förnuft eller något annat högtidligt och respektingivande – som om statiskt åskådande skulle kunna leda till upplysning om dynamiskt deltagande! – försöker tillämpa våra väl genomtänkta och noga utformade regler kommer resultatet knappast att bli det önskade. Varför det, elefant? Därför att det inte finns och inte kan finnas någon en gång för alla given regeluppsättning för ett spel som definieras av agenternas självständiga handlingsförmåga eller autonomi.) De regler vi behöver måste vi komma på och ge form åt medan vi spelar spelet. (Det är därför samhället inte kan börja med ett kontrakt. Ett kontrakt för vad? Vi vet ju ännu inte vad det är vi vill bygga – eller ens om det går att bygga det.) För att förhindra att vi ändrar dessa regler hur som helst, för att förhindra onödiga och improduktiva konflikter om dem, behöver vi något som inger oss en stark och genuin känsla av respekt för dem, som placerar dem på ett högre vördnadsbjudande plan. De kommer till oss från Sinai berg, säger vi. Vad finns där uppe på det höga heliga berget? Det vet vi inte riktigt. Själva vågar vi oss inte dit upp, kanske finns det också ett tabu som förbjuder oss att försöka, men att det är något som det är klokast att respektera, ja, rentav frukta litet grand som en sträng fader, är vi övertygade om. Redan monarken är en riskabelt svag ersättning för denna gudomliga metafysik. Och försöket med en monark av Guds nåde har som bekant sina risker. Då ställs kungen över lagen. Vilket som all erfarenhet visar är en utomordentligt dålig lösning. Lagen måste alltid och överallt stå över alla. Inklusive monarken. Han är ju dess främsta symbol.6 I den mogna judendomen har lagen t.o.m. ställts över Gud! Gud har, mer exakt, accepterat att följa sin egen lag. Här har judarna på det teologiska planet nått fram till samma princip som indoeuropéerna på det politiska planet, när de gjorde kungen till den främste bland likar och gjorde likarna till lagstiftare och fursten till verkställare.7 Mycket längre än så har vi inte nått idag. Grundlag: bra. Konstitutionsdomstol: bra. Men: allt handlar ytterst om karaktären och den moraliska halten hos lagstiftare och domare. Om huruvida det rör sig om män av ”det rätta virket” eller inte. Att en högsta domstol kan korrumperas behöver vi inte åka utomlands för att konstatera.

Det är här demokratins problem uppstår. Demokratin sådan vi känner den livnär sig på föreställningen att den står över eller vid sidan om samhällsspelet, att det är den som bestämmer reglerna för det, och att den i kraft av majoritetsbeslut i princip kan införa vilka regler som helst. Därav kortsiktigheten och ryckigheten. Därav de extrema och kontraproduktiva besluten. Därav slöseriet och galenskaperna. Därav polariteten mellan elitism och populism. Monarken är sitt lands naturlige högste tjänare därför att han identifierar sig med det, ser det som sitt, han tjänar det som bonden tjänar sina djur och sin jord, och folket uppfattar sig som monarken naturliga undersåtar därför att de i honom ser en upphöjd fadersfigur. En lillefar, med ryskt språkbruk. (Storefar är givetvis Gud själv.) Här finns således varken utrymme för eliter/elitstyre eller för populism. Monarkin är en storfamilj – utvidgad till sina yttersta gränser. Vill man utvidga ytterligare utan att överge monarkin som styrelseform får man tillämpa federationens princip. Men det allmänt utbredda hyllandet av demokratin är fullt förståeligt, för vi är ju alla uppväxta med detta system och tror därför att det är det enda som kan garantera vår frihet och vårt självbestämmande, saker som vi inte vill offra för något i världen.8 Men demokratin är delvis en illusion. Den stabilitet den äger, eller ägde, vilar i själva verket på en mentalitet och en moral som uppstod och utvecklades under fördemokratiska epoker eller mer bestämt under monarkiska styrelseformer. När denna mentalitet urlakas och försvagas försvagas också demokratin. I de fall där denna process drivs på av rörelser som bygger på antitraditionella och antihistoriska ideologier, t.ex. utopisk socialism eller rationellt folkuppfostrande socialstatsliberalism, går processen ännu fortare.9 Ett illustrativt exempel från ett annat område är när SAP slog sönder det sedan medeltiden organiskt framvuxna skolsystemet, vilket var väl anpassat till samhällets reella behov, och införde sin egen av socialistisk rättvisa motiverade enhetsskola: eftersom alla människor är lika måste vi ha en skola som är likadan för alla. Problemet är bara att om premisserna är felaktig blir slutsatsen det också. Den svenska skolan fortsatte att fungera bra under ett par decennier efter denna dramatiska omstrukturering, vilket tycktes bekräfta det riktiga hos reformen, ordningen upprätthölls och kunskaper och färdigheter förmedlades. Förklaringen var givetvis att de gamla lärarna och med dem det gamla skolsystemets mentalitet och pedagogik fortfarande fanns kvar. Först när lärarna gick i pension och successivt försvann började de verkliga konsekvenserna av reformen uppenbara sig. På 1970-talet kunde vi se de första tecknen på en begynnande skolkris. Men att sätta dessa problem i samband med enhetsskolan, mönstret av socialistisk rättvisa och jämlikhet, var naturligtvis otänkbart. Alltså har experimenten med nya och allt bisarrare pedagogiker fortsatt, man har inrättat specialklasser och anställt specialpedagoger, infört stödundervisning och konstruerat adhd-diagnoser, introducerat den nya matematiken och förkastat den igen o.s.v., samtidigt som den pluralism som friskolereformen hade kunnat möjliggöra har motarbetas på alla tänkbara sätt. Den rationellt planerade enhetsskolan föregicks av en, med tanke på de ekonomiska och sociala förutsättningarna, välfungerande och anpassningsbar folkskoletradition som hann bli drygt hundra år lång. Den likaledes rationellt motiverade demokratin (eftersom alla är lika ska alla få vara med och bestämma om allting och alla ska få bestämma lika mycket – oavsett insatser och kvalifikationer) bygger på en tio gånger så lång borgerlig frihetstradition. Det är förklarligt om det dröjer litet längre innan de fulla effekterna av att man bryter med den traditionen visar sig.

Men demokratin kan utformas på många olika sätt och den har den intressanta fördelen framför andra system att dess formella villkor gör det i princip mycket enkelt att förändra den. Man kan genom redan små förändringar av reglerna för vem som får rösta eller kan väljas till politiska förtroendeposter åstadkomma genomgripande förändringar av politiken och samhällslivet. Jag vet inte varför man inte har prövat denna möjlighet (jo, det vet jag!) utan istället envisas med att hålla fast vid principen om en i stort sett okvalificerad allmän och lika rösträtt. De enda kvalifikationerna är medborgarskap och att man har uppnått en viss ålder på valdagen. Och ibland krävs som vi vet inte ens detta. När ett land har hög invandring och låga krav på uppehållstillstånd och medborgarskap blir de negativa konsekvenserna av ett sådant system ännu större och ännu mer dramatiska. Att i ett läge som detta införa en regel som säger att endast de medborgare som arbetar och bidrar får rösta (då skulle man kunna stryka ålderskravet, som ju ändå är artificiellt; en sextonåring som förvärvsarbetar är ofta politiskt mognare än en tjugofemårig akademiker som fortfarande studerar) hade fått dramatiska konsekvenser på den förda politiken. Än mer dramatiskt hade det blivit om man tog ytterligare ett steg och endast godkände sådant arbete som röstberättigande som bidrar positivt till skatteintäkterna och den gemensamma välfärden och således uteslöt alla dem som arbetar inom det offentliga och får sin lön betald via skatter och avgifter. Då hade vi rentav sluppit att fästa så mycket vikt vid medborgarskapsfrågan. En invandrare som reellt bidrar är, in abstracto, bättre än en svensk som parasiterar. Jo, det är han! De svenska parasiterna, ty sådana finns förvisso, hade mått bra av litet konkurrens från laglydigt energiska utlänningar. Dessutom finns det ju inget som säger att vi måste tillåta invandring från vilka länder som helst.

Jag tror inte att det skulle krävas mycket mer än så för att dramatiskt förändra de politiska förhållandena i Sverige och skapa förutsättningar för rädda landet från socialt sönderfall. Ok, genomförandet är politiskt omöjligt eller, rättare sagt, det kräver en svensk Trump, vilket bara är ett annat sätt att säga att det är omöjligt (fast Leif Östling! fast Jan Stenbeck! – om han hade levat; det finns och har funnits några stycken av det rätta virket…), men i grunden rör det sig bara om en liten lättfattlig regeländring – mycket mindre ingripande än offsideregeln i fotboll på sin tid; den skapade ju förutsättningarna för den moderna fotbollen, mer då som den nya reglen att målvakten inte får ta med händerna vid defensiva passningar från egna laget. Själv finner jag det sällsamt tillfredsställande att tänka mig att inkvoterade generaldirektörer och kommunala kulturchefer inte har rätt att rösta medan den privatanställda städpersonalen och pizzabudet som kommer med kulturelitbyråkratfamiljens fredagspizza får det. Ett dylikt valsystem vore en mäktig kraft i ett organiskt privatiserade av samhällstjänsterna. För hur många professorer, överläkare och statssubventionerade mediepersonligheter skulle i längden stå ut med att se sin status gnagas i kanten av att städpersonal och extraknäckande studenter, alle Crethi och Plethi, får rösta medan de själva, de goda och fina, de bildade och utbildade, betraktas som vad de i bästa fall är: samhällstjänare. Den extraknäckande lastbilschauffören och hamburgerkocken Donald Trump skulle ha älskat att införa en sådan lag!

Den allmänna principen är hur enkel och hur genuint demokratisk som helst: den som inte själv bidrar, den som inte själv har lagt något i potten, ska inte heller få rösta om och bestämma över hur andra människors pengar används. Rätt självklart, egentligen, eller hur? Vilka barn på vilken skolgård skulle ha accepterat motsatsen? Det är bara att välja: vill du vara med och bestämma i politiken får du ta ett arbete inom den närande sektorn. Att betala skatt är inte ”häftigt”, inte om man själv har arbetat ihop de pengar man tvingas betalar in, det är bokstavligen att avstå ifrån en del av sig själv och sitt liv. Det kan innebära att man måste avstå från insatsen i någon livsdröm man har. (Men andra människors livsdrömmar är ju så banala, tänker den uppburna kulturprofilen upprört i sin hyresreglerade patriciervåning, så vad gör det! mina däremot, mina… och jag…) Att betala skatt är allvar, för bönderna och folket på landsbygden har det historiskt sett varit på liv och död – och att skicka andra människors pengar (blod) till gnälliga u-land som vill ha klimatkompensation, till tjusiga pr-stylade låtsaskapitalister och cyniska krigsskådespelare borde betraktas som en form av landsförräderi. Nyliberalen skulle här slutligen vilja tillägga att människans incitamentsstruktur talar starkt för att den som tvingas avstå av sin inkomst eller förmögenhet till ”det allmänna”10 kommer att vara noggrannare med hur medlen används.

En not om globaliseringen: En konstitutionell monarki av detta ”odemokratiska” slag (för folket men mot partier och partipolitiker) har också den fördelen att den är ett kraftfullt och flexibelt sätt att hantera den allestädes närvarande och allt mäktigare globaliseringen och dess konsekvenser på. Vi kan ju inte komma undan globaliseringen, vi kan inte minska den eller begränsa den, den kommer tvärtom av allt att döma bara att tillta ytterligare i omfattning och utveckla nya former (bl.a. p.g.a. de elektroniska valutorna och AI och – givetvis – p.g.a. den världsomspännande informationsteknologins fortsatta utveckling), men vi kan fortfarande välja hur vi vill förhålla oss till den och vi ska utnyttja den och dess krafter till vår egen fördel, s.a.s. använda dess vindar för att styra vårt fartyg mot nya djärva mål. Men detta förutsätter dels att vi alla fullt ut begriper och accepterar att vi befinner oss tillsammans på ett skepp och dels att det finns någon med en kaptens egenskaper och med en kaptens funktioner och ansvar. En monarki kan på ett annat sätt än en demokrati med dess partisplittring och antagonistiska värderingar definiera känslan av nationell gemenskap och den har, som sagt, andra möjligheter att hantera oväntade händelser och snabbt byta riktning när det krävs. Denna handlingskapacitet är i sig gemenskapsdefinierande och gemenskapsstärkande. När kaptenen uppmärksammar och hanterar en svårighet eller fara inser vi som är ombord bättre att vi utgör en besättning och vad som krävs av oss. Det är inte i en lugn hamn som besättningen får känsla för sitt skepp – det är när det stormar och de under stora ansträngningar ska ta sig förbi någon farlig passage. Svenska företagare var patrioter och hade en nationell inriktning under det stora borgerliga århundradet, innan SAP kapade staten och sådde splittring och oro, först mellan arbetare och kapitalister och sedan, nu, mellan offentligt och privat, mellan nettoskattebetalare och bidragsfolk; SAP är mästare på att söndra och härska, och under en företagsvänlig monarki skulle det snabbt kunna bli uppenbart för många internationellt verksamma företag att en trygg och stabil hemmahamn, en nationell gemenskap med nationella mål, är en stark konkurrensfördel i den globala ekonomin. Ty nationalstaten är verkligen detta, kan verkligen vara detta; om den har någon framtid så ligger den i dess roll som den största politiskt hanterbara socioekonomiska gemenskapen. Eftersom EU försvagar de europeiska nationerna försvagar det även Europa. Globalisering behöver inte alls innebära att företagen förlorar sina rötter och av girighet offrar sitt hemland för kortsiktiga vinster. När detta sker gör det det väl så ofta p.g.a. omgivningens oginhet och småsinthet som p.g.a. överdrivet och kortsiktigt vinstbegär hos kapitalisten. Många amerikanska företag har fortfarande en tydlig patriotisk profil. Jag kan inte se varför svenska företagare inte skulle kunna utveckla en ny patriotism under en politisk styrelse som ser till helhetens intresse och som således förmår uppskatta företagaren och företagen som den helt nödvändiga och vitala del de är av denna helhet. En sådan styrelse skulle, om det behövdes, kunna ge särskilda (skattemässiga) privilegier till patriotiska företag i utbyte mot att de, liksom forna tiders adelssläkter, bidrar till landets (ekonomiska) försvar och konkurrenskraft. När detta system väl är etablerat och har visat sina fördelar kan det användas som ett påtryckningsmedel mot företag som brister i lojalitet och nationellt ansvarstagande. Vi måste våga tänka nytt och vi måste våga vara pragmatiska. Vad stärker land och folk långsiktigt? Låt oss då göra det!

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.