The market is a democracy in which every penny gives a right to vote.

Frank A. Fetter

Kapitel IX

Vår hjälte drar sitt svärd ur bälte och privatiserar med friskt mod.

Varför denna hätska motvilja mot privatiseringar? Varför denna högljudda upprördhet inför vinster i välfärden? Varför all denna vrede? Varför alla dessa aggressioner som aldrig tycks dämpas och upphöra? Privatiseringsfrågan borde kunna diskuteras. Sakliga argument för och emot borde kunna anföras. Förnuftsbaserade beslut borde kunna fattas. Det borde vara möjligt att inse att det kan finnas fördelar med privatisering i åtminstone vissa fall. Man borde under alla omständigheter kunna komma överens om att det kan vara en bra idé att pröva i liten skala och se hur det går. De flesta borde kunna inse att det finns ett värde i en mångfald av olika lösningar. Eftersom vi faktiskt har olika önskemål och behov. Men vad sker? Istället försvinner de sista resterna av privata initiativ och lösningar inom vård-skola-omsorg-området: hemskolning förbjuds, dagmammor omöjliggörs, privata läkare/ambulanser som gör hembesök förhindras. Sjukvård utanför försäkringssystemet är så dyr att det bara är ”dom rika”, för att låna mästertalaren Palmes favoritdysfemism, som har råd med den. Vad är man rädd för? För rädd är man, annars skulle man inte skälla så hysteriskt. För att privata initiativ ska fungera bättre än de offentliga? Det har man goda skäl att vara rädd för. För att det ska bli uppenbart att folk på egen hand kan lösa många fler problem än man tror och att staten därför inte behöver vara så stor och ingripande som den är? Det har man också goda skäl att vara rädd för. Det är onekligen ironiskt att den politiska rörelse som är mest entydigt och högljutt negativ till privatiseringar och oberoende alternativ i sin egen historia så tydligt demonstrerar hur ”vanligt folk” kan förena sina krafter och lösa sina problem tillsammans: arbetslöshetskassor, kooperationer, arbetarbibliotek, folkhögskolor… Vi borgare och bönder har inte varit så mycket sämre. I stort sett hela den västerländska kulturen är byggd på ett nät av icke-statliga eller m.a.o. privata initiativ som emanerat ur dessa båda befolkningsgrupper. Vad staterna och makthavarna har uträttat är kvantitativt sett blygsamt och kvalitativt tvivelaktigt – krig och folkmord, ekonomisk utplundring, slaveri, häxprocesser med tortyr och bål, censur- och åsiktskontroll i ständigt nya former o.s.v. Ett och annat tjusigt slott har förvisso också uppförts, men vi får aldrig veta vad de resurser som slukades där hade kunnat uträtta i händerna på dem som frambringade dem.1 Barn som dog av sjukdom eller svalt ihjäl hade kunnat överleva. Och bland dessa barn kunde det ha funnits hjältar, helgon och poeter, en ny Leonardo, en Beethoven, en Dante… Det må vara att den kinesiska krukan står bi efter hundra år, men en stor personlighet eller en genialisk idé kan verka med oförstörd kraft genom årtusendena.

Privatisering av något innebär att ägande och kontroll av det övergår från det allmänna till enskilda agenter. Det finns två intressanta former av privatisering: (1) privatisering av ett geografiskt område, av land eller vatten, och (2) privatisering av en verksamhet av något slag. Det finns fördelar och nackdelar med båda. Allmänningens problem är välkända. Överutnyttjande och ojämlikt utnyttjande. Förr eller senare brukar en lokal översittare lägga beslag på allmänningen med list eller våld. Den formen av ”privatiserande” har inget med nyliberalism att göra. Men eftersom så gott som all verksamhet, åtminstone all verksamhet som innebär fysisk produktion, kräver att man har en plats att vara på kan de båda formerna av privatisering komma i konflikt med varandra. Liksom de kan komma i konflikt med allmänna intressen – intressen som i sin tur kan vara av intresse för de privata intressena! Saken är således komplicerad och bör hanteras på ett behärskat sätt i förnuftig anda. Privat ägande, i förening med ett starkt rättsligt skydd för densamma, kan bevara värdefulla naturtillgångar och kulturmiljöer, men den kan också förhindra eller försvåra nödvändiga utbyggnader av vägar, elnät m.m. Det finns en roll för staten här. Ingen påstår något annat.

Beträffande produktionen av varor och tjänster är bilden mera entydigt positiv. Varför och hur förklaras av nyliberalismens teorier och principer. Medan en verksamhet i allmän regi styrs av politiskt anställda administratörer och drivs av skattemedel som tilldelats den efter politiska beslut, vilka bl.a. baserar sig på äskanden från dem som leder verksamheten, styrs den på den fria marknaden konkurrensutsatta privata verksamheten av enskilda vinstdrivna entreprenörer. Medan medborgarna kan påverka den offentliga sektorns utbud endast genom politiska val och opinionsbildning, och i sällsynta fall genom juridiska processer, tre lika osäkra som indirekt metoder, av vilka de båda senare av kunskaps- och kostnadsskäl i praktiken är stängda för de flesta, påverkar den privata sektorns kunder verksamheterna på ett direkt och konkret sätt genom varje val de gör – de aktiva såväl som de passiva. Inget enskilt val må vara av avgörande betydelse, det hade heller knappast varit lämpligt, men tillsammans ger de producenterna den information de bygger sin verksamhet och sina planer på.2 Enkelt uttryckt: en offentlig verksamhet kan drivas så länge den får skattemedel, oavsett hur dålig och onödig den än är, en privat verksamhet kan bara drivas så länge tillräckligt många kunder efterfrågar den. Det är svårt att på praktiska grunder motivera någon offentlig verksamhet som med för avnämarna tillfredsställande kvalitet kan utföras av privata aktörer och där det finns privata aktörer som är redo att utföra den, t.ex. bygga och driva kärnkraftverk. Om privata vaktbolag kan utföra polisens uppgifter lika bra eller bättre än polisen, vilket man har skäl att tro med tanke på de organisationsbrister och den bristande förmåga att fokusera på kärnuppgifterna som polisen för närvarande uppvisar, så finns det inga praktiska skäl för att de inte skulle göra det.3

Medan den privata entreprenören kontinuerligt får en omfattande och diversifierad mängd information från dem han står i affärsförbindelser med – producenter, distributörer, grossister, detaljister och slutkunder – och kan (och måste, om han vill överleva ekonomiskt) anpassa sin verksamhet efter den, får chefer och administratörer inom den offentliga verksamheten sina huvudsakliga informationer från politiker och medier och vänner och kolleger inom den egna socialgruppen. Den direkta återkopplingen från dem för vilka tjänsterna nominellt utförs, kunderna,4 är i stort sett obefintlig. Men även informationen från dem som konkret utför tjänsterna, golvpersonalen, är starkt begränsad. Dessutom, och det är viktigt, kan båda dessa informationskällor, avnämare och anställda, ignoreras när det passar ledningen, t.ex. när de ger ”fel” information. Medan den privata entreprenören måste ta hänsyn till de val hans kunder gör kan chefer inom offentlig verksamhet i princip strunta i dem så länge verksamheten erhåller de skattemedel den behöver. Medan den privata entreprenören har starka skäl att ta hänsyn till sina anställda (fackets makt, vikten av ordning och reda på arbetsplatsen, kostnadseffektiviteten, kvaliteten på produkterna) kan den offentlige chefen tvärtom använda arbetsplatsproblemen som motivering till varför han behöver mer resurser. Viktigt är också att trögheten är mycket större inom den offentliga sektorn än inom den privata, även i de fall när en chef inom någon offentlig verksamhet verkligen vill veta vad hans personal och kunder anser och har den ärliga ambitionen att på alla sätt anpassa verksamheten så bra som möjligt efter kundernas behov. Han måste gå via politiker och andra tjänstemän för att få de medel han behöver. Det är inte heller säkert att han har rätt att ändra och utveckla verksamheten hur som helst, införa nya tjänster och bättre arbetsrutiner o.s.v. Mot bakgrund av detta är det ganska lätt att förstå varför verksamheterna inom den privata och den offentliga sektorn kommer att skilja sig mycket åt. Den privata sektorn kan ge kunden vad de vill ha – under förutsättning att de kan betala. Vilket går lättare ju färre offentliganställda och bidragstagare de förvärvsarbetande kunderna måste försörja via skattesedeln. Den offentliga sektorn bestämmer själv vad den vill ge och inte ge och när och hur den göra det.

Hur kan dessa kunskaper och argument sakna varje förmåga att intressera och övertyga dem som är verksamma inom den offentliga sektorn? Ty det gör de uppenbarligen. De flesta i ”ansvarsposition”5 bryr sig ö.h.t. inte om dem. Den blanka blick man möts av när man till någon av dessa ”ansvarspersoner” säger att folk kommer att få det bättre med privata tjänster och fler alternativ att välja mellan måste vara densamma som mången byäldste mötts av när han vågat sig på att förklara för de höga herrarna hur betungande dagsverkena är och att bönderna har svårt att klara sin egen försörjning. Vilket – outsagt – kommer att innebära att det på sikt inte blir några dagsverken efter som det på sikt inte finns några bönder. För människor i höga och till synes orubbliga privilegierade positioner är ord som ”folk” och ”bönder” abstraktioner utan något egentligt innehåll. Om en bondefamilj dör av fattigdom och svält finns det väl alltid någon annan som kan ta dess plats. Och om folket krånglar kan det väl bytas ut mot ett annat. Tro mig, våra makthavare kan kalla sig demokrater hur mycket de vill, men det är så här (de allra flesta av dem den allra största delen av tiden) ser på oss. Det talas från journalisthåll oroligt om politikerföraktets utbredning och konsekvenser. Men det föraktet är ju välförtjänt! Det borde talas mer om politikernas folklikgiltighet istället.

Eftersom det är fullt möjligt att kombinera privatiseringar av verksamheter som skola och sjukvård med ett skattefinansierat försäkringssystem som ger varje medborgare rätt och möjlighet att utnyttja dessa tjänster oavsett inkomst och ekonomisk situation; det väsentligaste för att ett privat tjänstesystem ska fungera är inte var pengarna kommer ifrån (viktigt, men inte viktigast) utan vilka val som kan fattas med deras hjälp, är den allmänt utbredda negativa synen på ”vinster i välfärden” svår att förstå. Det förnuftiga vore att se vinster i välfärden som någonting positivt, eftersom ett välfärdsföretag som går med vinst uppenbarligen tillhandahåller en tjänst som efterfrågas och som, får man förmoda, uppskattas av dem som utnyttjar den. Åtminstone relativt andra tillgängliga alternativ. (Hur ofta efterfrågar man något som man inte tycker är – relativt – bra?) Ett privat sjukhus eller en privat skola som går med god vinst är bättre än de som inte gör det. Den kommer genom sina framgångar att tvinga de andra att förbättra kvaliteten på sina tjänster om de vill fortsätta vara verksamma på den konkurrensutsatta marknaden. Den som accepterar utgångspunkten att dessa välfärdstjänster är till för medborgarna, för barn och sjuka, inte för politikerna och administratörerna och deras underlydande, men inte vill acceptera privatiseringsslutsatsen måste hävda, och kanske också tro, att valfrihet inom dessa områden inte är bra därför att ”vanligt folk” inte vet sitt eget bästa och inte kan fatta kloka beslut i frågor som är av stort intresse för dem. Jag tror att det i allmänhet förhåller sig precis tvärtom – de flesta föräldrar och sjuka vet mycket väl vad som är bäst för deras barn/dem själva och förmår som regel att fatta kloka beslut i för dem viktiga frågor. Den ambitiösa invandrarfamiljen i utanförskapsområdet som vill ge sina barn en så bra start i livet som möjligt vet att skolorna i ”svenska områden” är bättre och försöker flytta sina barn dit. Många svårt sjuka vet hur köerna ser ut inom den svenska sjukvården och utnyttjar möjligheten att få vård utomlands.6 Därmed avslöjar de bristerna och indirekt systemfelen inom det svenska ”välfärdssystemet”. Man kan inte låta bli att misstänka att det är för att förhindra detta som politikerna och deras tjänstemän vill minimera medborgarnas valmöjligheter. Vi minns (hoppas jag) hur man inom socialdemokratin på 1980-talet på fullt allvar diskuterade möjligheterna att förbjuda privat innehav av parabolantenner.7

Vad politikerna borde göra istället för att driva välfärdstjänster via administrativa ombud är att utforma och underhålla ett välfungerande och rättvist försäkringssystem som ger alla medborgare reella möjligheter att på en privat tjänstemarknad själva välja bland de tjänster som definierar ett välfärdssamhälle: förskola, utbildning, sjukvård, hemhjälp m.m.8 Eftersom en dylik nyliberal politik, fast med konservativa förtecken, skulle göra stora delar av de grupper som administrerar och utför dessa tjänster inom den nuvarande offentliga sektorn överflödiga, eller tvinga dem över till den privata sektorn, där det ställs större krav på skicklighet, effektivitet och engagemang, förstår vi en av orsakerna till den hätskhet som privatiseringsförslag regelmässigt väcker inom vissa framträdande och röststarka grupper. Men vi förstår också att nyliberal ekonomisk politik är det medel med vars hjälp katederns makt över samhället kan brytas. Man kan inte bara stänga ner de verksamheter som katederns makt vilar på: man måste istället börja med att erbjuda andra likvärdiga och helst bättre alternativ, vilka successivt dränerar den på dess resurser. På detta sätt kan man både förhindra att medborgarna förlorar samhällstjänster som de har vant sig vid, vilket ofrånkomligen kommer att ge upphov gny och tandagnisslan, och att merparten av de anställda inom den offentliga sektorn förlorar status och inkomst. Vilket kommer att ha samma resultat. De bästa och initiativrikaste av de offentliganställda kommer snabbt att gå över till den framväxande privata sektorn och de flesta andra kommer successivt att följa efter när de så småningom inser att den minskade ”tryggheten” (= oförändrad tjänst oavsett värde på arbetsinsatsen) kompenseras av bättre organisation och meningsfullare arbetsuppgifter. De betydande ekonomiska besparingar som denna reform möjliggör kan omsättas dels i skattesänkningar och dels i en förstärkt finansiering av försäkringssystemet. Fusk och missbruk borde kunna hanteras framgångsrikt genom hot om att bli avstängd från systemet. Vilket för tjänsteföretagets del innebär en uppenbar risk för konkurs medan det för medborgaren t.ex. kan innebära att han/hon likställs med en icke-medborgare och för att få tillgång till nödvändig sjukvård m.m. själv måste betala hela kostnaden.

Men detta förklarar fortfarande inte varför de många medborgare som är missnöjda med hur de offentliga tjänsterna fungerar inte välkomnar privata alternativ. Katederns ”informationskampanjer” och propaganda är en viktig del av förklaringen. Men här måste vi också tillämpa vad som kan kallas undersåtens eller slavens psykologi. För den som inte är van vid att välja kan möjligheten vara mer skrämmande än lockande. Hur gör man? Hur fungerar det? Vad (vilken av alla dessa myriader tandkrämsmärken och pensionsfonder) ska jag välja? Negerslaven vill stanna hos slavägarens familj, eftersom han har växt upp hos dem och arbetat för dem hela sitt liv och därför är känslomässigt förenad med dem. Mammy, Scarlett O’Haras amma i Gone with the Wind, är lojalare med sin husbondefamilj än någon annan. Den livegne vill stanna i furstens by och fortsätta tjäna honom och hans släkt som hans familj gjort så långt tillbaka man kan minnas. Detta är både förståeligt och gripande mänskligt. Det nya och ovana skrämmer. Möjligheten, och tvånget, att välja: det är ett pedagogiskt problem. Att lösa detta problem borde vara en självklar och prioriterad uppgift för varje politiker som tror på reell demokrati, d.v.s. på medborgarnas frihet att själva forma sina liv utan politisk inblandning.

Motviljan mot och rädslan inför nyliberalismen och dess privatiseringar går således att förstå. Elitens rationellt-egoistiskt motiverade motvilja visar bara ännu tydligare på nödvändigheten av den nyliberala politiken. Folkets osäkerhet och rädsla p.g.a. av ovana, okunskap och vilseledande propaganda visar hur viktigt det är att ett nyliberalt ekonomiskt system införs inte i systemskiftande revolutionär sinnesstämning av libertarianska utopister utan i augusteisk anda av konservativt och nationellt orienterade politiker: etappvis och prövande men likafullt beslutsamt och bestämt. Ett nyliberalt folkhem? Tanken svindlar! Men vad det djupast sett handlar om här är en nationell politik som bygger på familjens patriarkala principer och syftar till att frambringa en dynamisk samhällsövergripande familjehierarki, där den biologiska familjen utgör den sociala grunden, föreningar och församlingar av olika slag en etiskt sammanbindande mellanstruktur, privata företag det varu- och tjänsteproducerande skiktet, statliga myndigheter den samordnande nivå som upprätthåller lagen och ordningen, medan monarken och hans familj högst uppe är på en gång en symbol för den nationella helheten och den personlighetskonstellation som genom sin ärvda ställning av yttersta makt och yttersta ansvar innefattar och förklarar alla de övriga. Kanske är detta inte så fjärran från Othmar Spanns katolska medeltidsdröm i Der wahre Staat,9 men dynamiken och den individuella frihetsgraden hos konstruktionen är förvisso en annan. Den bör helst vara så stor som materialet och strukturen tillåter, eftersom de kunskaper vi får om konstruktionen och dess möjligheter då också blir som störst. Edmunds Burkes konservatism har intressant nog beskrivits som evolutionär: att bygga vidare på det som visat sig fungera bra och att anpassa sig till de förändringar som ofrånkomligen inträffar genom ersätta det gamla som försvagar den existerande ordningen med nya element som förstärker den. Nytt och gammalt i organisk förening. Samhällskroppen förnyar sig och växer på samma sätt som människokroppen – och av samma skäl: för att överleva. Mekanismen bakom denna evolution är lika komplex som konstruktionen själv. Den omfattar samtliga element och nivåer på en gång och har sin yttersta förutsättning i de autonoma agenternas handlingsfrihet. Det är när en nivå, av egen kraft eller p.g.a. krig eller någon annan olycka, kommer att dominera över de andra som obalanser kan uppstå och sociala kriser och konflikter riskerar att utlösas. Det är svårt att se hur sådana obalanser ska kunna hanteras och övervinnas om inte troheten mot och tilliten till helheten är starkare än begäret efter de kortsiktiga vinster som de sociala obalanserna möjliggör. Det är svårt att se hur denna trohet och tillit ska kunna förbli tillräckligt dominerande utan en religiös dimension hos tillvaron – utan tron på en ordning eller en makt som står över människan. Det är i sin tur svårt att se hur denna ordnings politiska dimension ska kunna verka tillräckligt vördnadsbjudande och entusiasmerande på människors sinnen utan en kraftfull och påtagligt närvarande symbol som t.ex. en monark…

Jag tänker inte närmare förklara hur detta socialt konservativa och ekonomiskt nyliberala idealsamhälle, vilket likt en hägring ur Tusen och en natt då och då glimtar fram mellan språkdimmorna på dessa sidor, skulle kunna förverkligas i praktiken. Vad nyliberalism handlar om är att släppa människans skapande krafter fria. Inom ramarna för de spelregler som lagen/samhällsordningen ställer upp. Sen får vi helt enkelt se vad som händer! Nyliberalismens eller frihetens utopi är till sitt väsen öppen och alltså oviss. Vi vet inte riktigt var vi hamnar, men hur skulle vi stå ut om vi visste det på förhand? Grundtanken är hur som helst att friheten i sig själv är en liberalkonservativ kraft, eftersom det är sådan människan är till sin natur: en varelse som i sinne och handling pendlar mellan familjeliv och äventyr, mellan kärleken till den fagert blommande liden och lockelsen hos resor i österled och västerled. En viking m.a.o.

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.