Människans storhet visar sig i hennes förmåga att beundra.
Blaise Pascal
Kapitel X
Vari vår hjälte avslutningsvis tillåter sig några mer personliga betraktelser.
Hade jag fått göra min egen lista över kardinaldygderna skulle humor och självdistans, legerade till en enhet, eftersom det är svårt att skilja den ena egenskapen från den andra, eftersom den ena förutsätter den andra, inta en framträdande plats på den. Humor och självdistans är ett mått på arten och graden av egenliv hos en människa. Ett mått på att hon är sig själv och inte en osjälvständig efterapare eller beklagansvärd fånge i det sociala rollspelet. När humoristen spelar en roll, och det kan han mycket väl göra, gör han det med självdistans och väl medveten om vad han gör. Som Bill Murray, ungefär. Murray är aldrig identisk med sina roller och kan därför driva såväl med sin egna skådespelarprestation som med andras. Hans cameo i Zombieland är kongenial.1 Vid tiden för parlamentsvalet i Storbritannien 2001 var den amerikanska äventyrsfilmen ”The Mummy Returns” aktuell på biograferna. Vid sitt oväntade uppdykande på ett kampanjmöte i Plymouth passade Margaret Thatcher på att inleda sitt anförande med en jämförelse mellan sig själv och den återvändande mumien!2 Det är synnerligen svårt att tänka sig att någon som Arga-en-god-socialdemokrat-som-jag-behöver-inte-flytta-till-Järvafältet-Maggan skulle vara förmögen till något liknande. Humorn hos 80-talets andra politikerhjälte, Ronald Reagan, är väldokumenterad.3 För den som har ögon att se med uppvisar Trump tecken till både självdistans och humor. Däremot måste man ha mycket skarp blick för att upptäcka något liknande hos Rynkmunnen i Bryssel och La capa piccolissima i Italien – eller för den delen hos majoriteten av nutida politiker.4 Hos den patetiske narcissisten och Napoleon-wannaben Macron bokstavligen lyser dessa egenskaper med sin frånvaro. Han tar sig så mycket på allvar att det ekar av tomhet. Desto mer överraskande då att upptäcka en glimt av humor i den diaboliske Vladimir Putins blick. Partidemokratin och demokratibyråkratin verkar vara en drivhusbänk för tråkmånsar.
Nej, frukta inte, jag tänker inte framställa en teori om nyliberalismens förmåga att inspirera till humor och självdistans hos sina anhängare. Är det förresten inte troligare att det förhåller sig tvärtom: att det är ett humoristiskt sinne och en förmåga till självdistans som gör dig mer mottaglig för nyliberalismens tankevärld och mer benägen att förstå och sympatisera med dess moraliska budskap? Även om nyliberalismen faktiskt är en roligare och mer stimulerande och positiv ekonomiskt teori än andra. Jag bara noterar att de som tror på människan och på frihetens positiva betydelse generellt sett är lyckligare och mer tillfreds med sig själva och att det är denna tro på människan och hennes möjligheter som är den andliga kärnan hos nyliberalismen.5 Den vill, med Lars Gustafssons kärnfulla ord, ha en människa som växer. Och som alltså riskerar att växa andra över huvudet. Hur faderligt stolt var inte Trump när han konstaterade att yngste sonen var nästan halva huvudet längre än honom själv. Den som har humor och självdistans har inga problem med att umgås med långa människor. Har de förresten inte längre till marken? Måste de inte böja sig oftare för att inte slå i huvudet? Drabbas de inte oftare av yrsel och ryggskott?
Ty är det inte detta allt egentligen handlar om? Att den andligt förkrympta och uttorkade människan inte kan acceptera att andra överträffar henne – att andra är framgångsrikare, intelligentare, vackrare, lyckligare, rikare, generösare, moraliskt och kulturellt mer högstående än hon själv. (Men det är ju bara för att de har råd att vara det! säger hon sig indignerat. Att ha råd är en moralisk egenskap, inte en ekonomisk.) Den småsinta människan kallar sig demokratins och jämlikhetens förkämpe, för hon vill i den radikala rättvisans namn störta ner alla dem som står högre än hon själv, hon kallar sig den sanna trons och ordningens upprätthållare, för hon vill i reaktionär anda hindra dem som är flitigare och duktigare än hon själv att klättra förbi – men innerst inne handlar det alltid om ett och detsamma: en personlig otillräcklighet och livsotillfredsställelse som hon inte vågar möta öga mot öga utan måste externalisera för att kunna hantera. Det är samhällets fel! Det är klimatets fel! Men först och främst är det nyliberalismens fel! Det finns trots allt en poäng med den kristna arvsynden och med synen på människan som en fallen och syndfull varelse som bara kan frälsas genom Guds nåd. I en fallen värld saknar ressentimentet motivering och kraft. Om vi alla är fundamentalt och ohjälpligt syndfulla befinner vi oss alla i samma läge på samma nivå och då spelar det ju knappast någon roll längre om någon av oss tillfälligt sticker upp huvudet ovanför oss andra. Nu syns han bara litet bättre för Guds straffande öga…
För att inte göra bort mig som en viss politiker nyligen ska jag erkänna att jag använde Googles AI för att hitta vem som sagt att mänsklig storhet visar sig i förmågan att beundra. Det svar jag fick var Blaise Pascal. Själv beundrar jag Pascal; Tankarnas Pascal var en gång min största hjälte, så för mig får det gärna vara så.6 Hur som helst: vi måste kunna se upp till andra. Vi måste våga och vilja och önska känna beundran inför det som står högre än vi själva, som är starkare, bättre och ädlare, som är moraliskt mer högtstående, klokare, kunnigare och visare. För Pascal har denna beundran givetvis en väsentlig religiös innebörd – och för den troende är allt på sätt och vis enklare. Jesus och hans moder, hans alltid lojale jordiske fader, den heliga familjen m.a.o., ger näring åt ett vidsträckt och dynamiskt kluster av upplyftande känslor och föreställningar. Att ha Madonnans bild framför sig är att alltid ha något att lyfta blicken mot. Hur viktigt är detta icke! Den som inte kan känna beundran har ressentimentets gift i sina ådror. Ett mått på detta gifts koncentration och inflytande över den mentala organismen, ett tveklöst och exakt mått, finns i arten av det motstånd man känner inför det man anar eller inser står över en själv, i det tvivel, den tvekan, den kluvenhet, den lust att ifrågasätta och kritisera och nedvärdera, i den motvilja eller rentav hat som det ädla väcker inom en – den ädla människan själv eller de skapelser hon frambringar. Det går inte att komma undan detta eller bortförklara det – den som känner så, den som reagerar så, om än aldrig så obetydligt, har ofrånkomligen litet av detta gift inom sig. Alltså vi alla – utom helgonen. Som det därför var väldigt dumt av protestanterna att avskaffa. Gömde dessa självrättfärdiga protestanter, lustigt nog på så många sätt lika de judiska lärde som Jesus kritiserar, på en förödmjukande misstanke om att avståndet mellan dem själva och helgonen var alltför stort för att de skulle kunna överbrygga det? Att inte bara deras gärningar utan också deras tro var otillräcklig? Kunde de inte riktigt uthärda tanken att det fanns människor, i princip vanliga människor med vanliga namn: Franciskus, Hildegard, Thomas, Katarina, Birgitta, Teresa, Juan, Edith… som de själva aldrig någonsin skulle kunna nå upp till? Om fördelen med att befinna sig längst ner i samhällshierarkin: du har mest att se upp till, mest att beundra och vörda! Under förutsättning att du har den inre styrka som krävs. Under förutsättning att ditt sinne är det rätta. Om den förutsättningen är uppfylld betyder det att du i en annan, hierarki, en andlig sådan, inte längre är den lägste, utan tvärtom… Men du får aldrig falla för frestelsen att blicka mot den hierarkin, du får varken får lov att tänka eller känna så. Beundran är en grundläggande drivkraft och del av en inre organiserande hierarki.
När Jesus i Markusevangeliet 10:13-16 blir misslynt över att lärjungarna avvisar mödrarna som kommer till honom med sina barn och säger ”Läter barnen komma til migh, och förmener them icke: ty sådana hörer Gudz rike til. Sannerliga säger jagh eder: Hwilken som icke vndfår Gudz rike såsom ett barn, han kommer ther aldrig in” är det inte bara deras oskuld och renhet han syftar på utan också deras spontana och förbehållslösa förmåga att beundra, att igenkänna det som äger sann storhet och höghet och se upp till det, ty att vara förmögen till detta är att kunna se sanningen och verkligheten. Den som är ”såsom ett barn” kan således vara säker på att vara fri från ressentimentets dödssynd. Detta är provet. Detta är kristendomens stränga kriterium. Vi har nu kommit långt från nyliberalismen kan man tycka. Och likväl! Finns det inte mycket av barn hos den innovative entreprenören? Hos den kreative konstnären? Hos hantverkaren, en timmerman låt säga, absorberad av uppgiften att lösa ett praktiskt problem? Hos dem som skapar – och därmed i viss mening får världen att växa. Nyliberalismen är den skapande människans ideologi. Den gör världen större och vackrare och meningsfullare. Den får världen att växa. Och, om du vill det och vågar det, får den dig att växa med den.
Noter
1 Jag visste inte att man hade övervägt så många andra skådespelare i rollen före Murray och att han var en nödlösning! Jag finner det obegripligt. Det finns absolut ingen som agera golfspelande zombie med samma trovärdighet som han!
2 Ett utmärkt konservativt tal där Thatcher kort och koncist lyckas få med många centrala saker.
3 Det finns en uppsjö av videoklipp. En av mina absoluta favoriter är historien om de republikanska kattungarna.
4 Att skämta om Melonis ringa längd (som hon själv försöker uppfrisera så gott hon kan) är numera straffbart i Italien och kan ge höga böter! Europa har således återvänt till Juli-monarkins dagar, när Charles Piliphon kunde dömas till fängelse och böter för att ha visat förakt för kungens person genom sina päronkarikatyrer. Men bör inte monarken som samhällsorganisationens högsta och sammanhållande symbol skyddas mot dylik socialt destabiliserande profanering? Bör inte monarken, vill man mot detta invända, genom sin personliga utstrålning och sitt ansvarsfulla nationella handlande kunna vända lågheten och vulgariteten mot dess upphovsmän och kolportörer?
5 Den självbiografi Milton Friedman skrev tillsammans med sin hustru Rose bär titeln Two lucky people. Det är naturligtvis något ytterst provocerande med lyckliga människor. I synnerhet om de är intelligenta och framgångsrika. Hur understår de sig? Detta är en prövosten vi bör ta emot – med glädje. Den visar oss vad vi är. Den visar oss vad vi måste bli. Det som hotar att döda oss kommer inifrån. Det är i strid med oss själva, med vårt sämre jag, som vi blir starkare.
6 ”AI-svar kan innehålla fel.” Som om inte andra svar också kan göra det! Vem litar du mest på: en politiker, en journalist eller ChatGPT? Goethe, som sade att den som vet att rätt tala med sig själv behöver mycket litet prat från andra, skulle snabbt ha insett att en konversation med ChatGPT är ett sätt att prata med sig själv – liksom läsandet är det. Jag föreställer mig att Goethe hade blivit en flitig konversatör med ChatGPT och att vi bredvid Eckermanns charmfulla Samtal med Goethe (den bästa boken skriven på tyska, enligt Nietzsche) kanske hade kunnat lägga den inte mindre intressanta ChatGPT:s samtal med Goethe.
Andra kapitel
Om skribenten: Jonas Åberg
