Liberalismen är inte neutral. Den tar ställning i en fundamental värderingsfråga, och denna fundamentala värderingsfråga är primär i förhållande till alla teorier om marknaden, arbetet, kreativiteten och statsingripandena. Ända sedan upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar.
Lars Gustafsson1
Kapitel I
Vari vår hjälte, om vi får kalla honom så, blir upprörd.
I en rätt nyligen publicerad bok betitlad Hayek’s Bastards: race, gold, IQ and the capitalism of the far right föresätter sig en kanadensisk historieprofessor vid namn Quinn Slobodian att frilägga de nyliberala rötterna till den ”populistiska höger” som, representerad av Donald Trump och MAGA-rörelsen, ligger bakom den politiska omvälvning i USA som nu hotar inte bara demokrati och välfärd utan det heligaste av allt heligt: dogmen om allas lika värde.2 Uppenbarligen anser han sig med detta arbete ha gjort ett betydelsefullt avslöjande. Nyliberalismen är sedan decennier en i det närmaste enhälligt förkastad politiskt-ekonomisk teoribildning. Avskyn mot nyliberalismen är en av få punkter där sentimenten hos den (pseudo)radikala vänstern och vissa mindre djuptänkta delar av ”högern” kan mötas och förenas i ljuv harmoni. Med tanke på att en av få andra konvergenspunkter för dessa annars svårförenliga grupperingars känsloliv är antipatierna mot Israel och judarna är det naturligt känna en viss olust över denna samstämmighet. Att bli beskylld för att ha nyliberala idéer verkar vara det enda som är värre än att bli beskylld för att vara nazist och rasist. Nyliberalen är således inte bara dissident utan dissidenternas dissident. Eftersom jag alltsedan 80-talet, när nyliberalismen först framträdde på allvar som politisk kraft och började diskuteras mera allmänt, känt mig lockad av den och funnit många av dess idéer och resonemang inspirerande och övertygande kan jag inte låta bli att tycka att dessa närmast maniskt upprepade och som regel ytterst ensidiga och oargumenterade för att inte säga hätska och illvilliga förkastelsedomar är förvånansvärda. Vad är det egentligen som nyliberalismen har gjort sig skyldig till? Vad är det för ont som dessa ”kritiker” anser eller tror eller inbillar sig eller intalar sig att den åstadkommit? Ännu mer än trettio år efter dess korta men glänsande gästspel i politikens idémässiga centrum används nyliberalism som skällsord och slagträ så snart tillfälle erbjuder sig.
Ett högt uppskruvat och ensidigt tonläge brukar vara ett symptom på inre obalans och mentala störningar – såvida det nu inte bara rör sig om retorik och teater. Vilket det givetvis ofta gör. Orsaken till problemet finns inte hos det som hatas (nyliberalismen, Israel, ”dom rika”, vita västerländska män…) utan hos den som hatar. Antingen har man inte läst de nyliberala skrifterna eller så har man inte förstått de bärande idéerna och resonemangen, vi har då att göra med andlig inskränkthet och förkrympthet, eller så har man både läst och förstått – förstått att nyliberalismen i kraft av sina insikter och principer utgör ett hot mot de egna intressena. Men eftersom dessa intressen i själva verket representerar motsatsen till de synsätt och värderingar som man säger sig stå för och som man byggt sin ställning och status på vill man inte gärna skylta med dem utanför den inre kretsen av likasinnade. Vi har då att göra med förljugenhet, falskhet, korruption. En hel kör av etablissemangsfolk ställer sig nu upp och hyllar professor Slobodian för han ryckt masken av den hotfulla högerpopulismen och avslöjat dess sanna nyliberala ansikte. (Eller var det tvärtom? Var det nyliberalismen sanna högerpopulistansikte som avslöjades?) Själv såg jag så snart jag började intressera mig för saken djupgående förenande band och släktskaper mellan den nya framväxande högerrörelsen i först USA och senare i Europa och nyliberalismen. Detta framkommer f.ö. på många sätt i de texter jag skrivit här på Motpol. (Det tror jag åtminstone att det gör. Gör det inte det? Jo! Väl?) Om dessa båda tankekluster hade varit oförenliga eller utgjort varandras motsatser hade det varit betydligt svårare för mig att se något intressant och värdefullt i den nya högern. Den hade då nog fortfarande framstått som sympatisk i sina målsättningar men som alltför idealistisk och romantisk när det kommer till medlen. En politisk rörelse måste ha en fungerande ekonomisk teori. Att inte ha det är som att ha ett vapen med lösa skott. Det kan fungera så länge man inte hamnar i en skarp situation där man är tvungen att använda det. Eftersom jag själv alltid varit konservativ, alltid haft markerat konservativa värderingar, inte minst beträffande familj och kultur, alltid betraktat historien som tillvarons djupdimension, är de lockelser nyliberalismen utövat och alltjämt utövar på mig om inte ett mysterium så dock ett förhållande som kräver sin förklaring. Sirenernas sång? Kärlek vid första ögonkastet? En motsatsernas kompletterande förening? Yin och Yang? För den som med öppet sinne tar del av nyliberalismen idéer och resonemang är det svårt att tillbakavisa det rimliga och förnuftiga hos dem. (Därav det höjda tonläget hos de politiska motståndarna. Ett högt tonläge är oförenligt med högre tankeverksamhet, säger psykologen Nietzsche. Jag skriker, alltså tänker jag inte…) Men om nyliberalismen har rätt på sitt område och konservatismen på sitt då måste det ju finnas en grundläggande punkt där de båda möts – en punkt som de kanske båda utgår ifrån. Det gör det också. Om konservatismen är skeppet så är nyliberalismen kartan. Kaptenen har att med sin uppmärksamma blick för den konstant föränderliga konkreta verkligheten (varje isblock eller somalisk pirat finns ju inte på kartan) och sin erfarenhetsgrundande förståelse för den (är det som uppenbarar sig i kikaren ett isblock eller bara ett ljusfenomen – en hägring?) använda kartan för att föra skeppet mot det mål som var gång det uppnås kommer att bytas mot ett nytt. Ty att segla är nödvändigt… Friedrich von Hayek är själv ett utmärkt exempel på denna syntes mellan konservatism och nyliberalism: hans syn på människan och på människans natur är konservativ och det är därför han anser att människors mellanhavanden i så stor utsträckning som möjligt bör präglas av frihet och självbestämmande. Människans frihet under lagen (den lag vars huvudsyfte är att garantera att en – starkares – frihet inte inskränker en annan – och svagares) kommer att asymptotiskt realisera människans konservativa natur.3 Den som tror att det är en blond best som kommer att uppenbara sig längs denna linje lär bli besviken. Besviken blir även den som hoppas på ett oskyldigt lamm.
Det är ett välkänt sociologiskt faktum att revolutionärer och politiska upprorsmän sällan kommer från de lägsta samhällsskikten, sällan själva tillhör de grupper av ”fattiga och förtryckta” som de påstår sig företräda, utan tvärtom som regel har sina rötter i den väletablerade och uppåtsträvande medelklassen eller rentav i överklassen. Vi finner bland dessa upprorsmakare och samhällsomstörtare aristokrater, söner till höga militärer och respekterade borgare, advokater, präster och filosofer, ja t.o.m. en och annan kapitalistisk fabrikör. Om deras drivkraft hade varit att reformera den egna klassen, att ingjuta ett större mått av samhällsansvar i den, att kräva av den att den åter sätter helheten främst och fyller den ledande uppgift som dess samhällsställning fordrar av den, då vore detta både respektabelt och beundransvärt, ett uttryck för en genuint konstruktiv hållning, men när de tvärtom säger sig vilja omstörta allt, upphöja de lägsta och göra alla jämlika, en lika omöjligt som kontraproduktiv målsättning, kan man inte annat än betvivla deras motiv (alternativt mentala hälsotillstånd) och misstänka att vad de i själva verket vill är att ta makten för egen del – att mörda fadern (inte alltid metaforiskt) och inta hans plats. Det sätt på vilket revolutioner brukar utvecklas bekräftar i huvudsak den bilden. Uppväxta i överklassen och den bättre bemedlade medelklassen är deras mentalitet överklassens: det är de som har kunskaperna, insikterna och förmågan, som vet vad som måste göras, hur och varför, fr.a. kan de allting bättre än den obildade och okunniga underklassen och de fattiga.4 Nyliberalismen delar inte denna överhetliga attityd. Den hävdar, chockerande nog, att varje människa vet bäst själv vad hon vill och vad hon behöver. Denna regel gäller givetvis inte utan undantag, men dessa undantag finns på samhällets alla nivåer. Revolutionärerna visar ju inte alltid själva prov på några djupare självinsikter. Den obildade och fattige vet häpnadsväckande nog också en hel del – inte minst om sin egen belägenhet och vad han skulle kunna göra för att förbättra den om han fick möjligheten: egen jord att odla, fysisk rörelsefrihet (inget stavnsbånd, inga inrikes pass), tillgång till praktisk yrkesutbildning, avtalsfrihet, rätt att bedriva näringsverksamhet utan skråmässiga hinder, rätt att bilda fackföreningar och inrätta arbetslöshetskassor… Konkreta och praktiska önskemål således som inte bara står i motsats till revolutioner och stora samhällsomvandlingar utan tvärtom förutsätter ett stabilt samhällssystem med lag och ordning. Inte konstigt då att nyliberalismens i sin praktiska funktionalitet sant radikala jämlikhetsideologi: åt var och en hans eget liv – så som bara han kan leva det, avskys av överklassrevolutionärerna. De vill ju att de andras liv ska vara till för dem! Skulle nyliberalismen förverkligas kommer det inte att finnas mycket utrymme kvar för sådana som Robespierre, Lenin och Fidel.
Överklassrevolutionären är en person vars självbild och ambitioner är för stor för den tid och plats där han råkat hamna. Han vill uträtta någonting större, vara någonting mer. Vad exakt? Mera! Större! Han vill förändra, överträffa, ha makt, stå i centrum. Hos en genuint kreativ och praktiskt strävsam person med en blygsammare och mindre romantisk storslagen självuppfattning kan denna faustiska längtan leda till stora saker – Ericsson, Edison, Kamprad. Hos den som varken kan eller vill eller ens har orken och uthållighet att försöka frambringa något av egen kraft riskerar den tvärtom få katastrofala konsekvenser. Denne man kommer istället att inrikta sina ambitioner på att inta en fördefinierad plats i samhället som motsvarar hans självbild. Problemet är bara att dessa platser redan är upptagna och att det trots allt krävs rätt betydande talanger och rätt stora ansträngningar för att fylla dem på ett sätt som är förenligt med systemets ordning och inneboende funktionalitet. Således drivs han i riktning mot våld och omstörtning för att få den plats som han menar tillkommer honom. Bland dessa omogna och inom kort blodbesudlade goddagspiltar finns det då och då en cynisk och strategisk Napoleon eller Stalin som bidar sin tid. I bästa fall rasar det revolutionära bygger samman lika fort igen och den gamla regimen kan i reaktionens skepnad återta sina förlorade positioner. Inget blir dock detsamma igen. En oro och feber har drabbat samhället. Många oskyldiga har förlorat sitt liv och ännu fler har fått hem och verksamheter sönderslagna,5 och reaktionen kan sällan motstå frestelsen att straffa de fattiga och undertryckta som drogs med av revolutionens entusiasm. Ofta är det lättare att använda dem för att statuera exempel. Regimen har förlorat sitt goda samvete – och de bästa ur den generation som stod i begrepp att ärva ledningen av samhället vill inte längre göra det. De vänder istället sitt intresse till självförverkligandets intellektuella och estetiska former. Den andliga kulturen får näring och når nya höjder, men den politiska kulturen förfaller och förlorar i vitalitet och styrka. Revolutioner är inte bara en omstörtning i nuet. Landets fåfänga och arroganta politiska kultur förnekar det ihärdigt, men Frankrike lider fortfarande av mordet på Ludvig XVI och hans familj. Man har inte gjort upp med sitt blodiga förflutna; man romantiserar fortfarande revolutionen, republiken och Vilddjuret, och kan kanske inte göra det på något annat sätt än att återupprätta monarkin, något som knappast kommer att ske i närtid. Men vad har nu allt detta med nyliberalismen att göra? Ja, säg det. Kanske med att nyliberalismen är en organisk (= motsatsen till revolutionär) väg ut ur diverse sociala och ekonomiska problem och konflikter. Ett successivt nedrivande och uppbyggande. En långsam och etappvis mikroradikalism, där den alltför radikale själv drabbas (= konkurs) av sin brådska och storslagenhet. Vi konservativa som betraktar revolutioner och våldsamma samhällsomstörtningar som högriskprojekt som riskerar att förvärra allt borde överväga alla alternativ för att undvika dem. Således även nyliberalismen.
Man kunde tänka sig att en fungerande meritbaserad ståndscirkulation, där det finns en rörelse såväl uppåt som nedåt, skulle kunna ge de bästa ur det ambitiösa mellanskikten en ordnad och konstruktiv väg till framgång och status, men en sådan cirkulation skulle ju samtidigt öppna vägarna uppåt för dem som befinner sig under dessa skikt, d.v.s. för det kroppsarbetande folket – hantverkare, bönder, industriarbetare. De borgerliga revolutionärerna vill gärna företräda folket och använda folkets väl och vilja som ett retoriskt grepp, men de vill helst inte låta folket framträda själv. Den stökiga och spretiga osnygga massa som då uppenbarade sig skulle visa sig överensstämma dåligt med samhällsomstörtarnas retoriska idealbild. Och vad värre är: idealisternas kärlek till folket skulle visa sig vara obesvarad. Nyliberalismen är på sitt sätt också radikal. Men inte genom att vilja omstörta samhället och dess institutioner utan tvärtom genom att ge varje människa lagens rätt och skydd att försöka förverkliga sina inneboende möjligheter och få leva det liv hon själv väljer. (Vill vi inte alla detta för egen del? Men då måste vi väl vara konsekventa och acceptera att andra önskar detsamma? Detta är den elementäraste politiska grundsatsen. Den som vill hierarki måste vara beredd att acceptera en position längst ner på skalan. För många blir då talet om hierarkier, hur nödvändiga de än är, och de är alltid nödvändiga i någon form, inte längre lika angenämt.) I den mån denna frihet blir verklighet kommer en ganska dramatisk ståndscirkulation att uppstå. Ty inneboende i denna frihet ligger också en befrielse från tvånget att avstå av egna resurser till dem som inte själva vill bidra till det gemensamma eller som visar sig inte ha något av värde att bidra med.6 Det var detta som skedde i Sverige på 1800-talet när bondeklassens begåvade söner blev ett ferment i den snabba ekonomiska och industriella utvecklingen. Det är denna frihet som fortfarande utgör dynamiken i USA. I grund och botten är det denna frihet som har utgjort dynamiken i Europa ända sedan medeltiden – de många olika folken och statsbildningarna som har interagerat med varandra på basis av en kombination av kulturell gemenskap och relativ politisk självständighet. Det som på ytan ser ut som religiösa reformrörelser och religionskrig är på djupet en strävan efter större politisk och ekonomisk frihet. Denna frihetsrörelse underifrån och upp utgör givetvis ett hot mot dem som befinner sig där uppe – fast endast om de innehar sin ställning i kraft av överhetliga bestämmelser och privilegier, i kraft av en formaliserad hierarki, som i den centraliserade staten, istället för av egen kraft och genom egen produktiv förmåga. Feodalherren och storföretagaren hotas inte av att begåvade representanter för bondestånd och borgarstånd träder fram och börjar bygga upp sin ställning. Det gör däremot de som försörjs av staten och vars position är beroende av den, d.v.s. professionella politiker och deras administrationer samt den stora och mångfaldiga grupp som understöds av dem och understödjer dem och som ibland kallas Katedralen.7 Följaktligen är det från denna gruppering som förkastelsedomarna och demoniseringen av nyliberalismen kommer. Det är de som hoppas att nyliberalismen ska vara död en gång för alla och det är de som oroar sig för att den inte är det. Hyllningskören till Slobodians bok är en underhållande illustration av detta förhållande. Här får vi en lång lista på människor vars ställning och status hotas av nyliberal politik. För att inte exponera den själviska grunden för sin motvilja väljer de strategin att beskriva nyliberalismen som ett hot mot den liberala demokratin, mot tolerans, sanning och öppenhet, mot jämlikhet och allas lika värde o.s.v. Jag hoppas verkligen att Slobodian har rätt i att nyliberalismen fortfarande är ”alive and kicking” och att den har starkt stöd i kretsen runt president Trump. Nu finns det förvisso sedan en tid tillbaka vissa skäl till oro beträffande presidenten, en del tendenser till maktfullkomlighet, en viss spretighet och nyckfullhet, några överraskande och tveksamma beslut som väcker frågor, men detta gör i själv verket bara nyliberalismen ideologiska närvaro i maktens centrum ännu väsentligare.8
Noter
1 För liberalismen: en stridsskrift, s. 74. (Citatet har justerats på ett par innehållsligt betydelselösa punkter.) En utmärkt stimulerande och innehållsrik liten skrift, där Gustafsson med sin vanliga skärpa diskuterar alltifrån mediernas roll som makthavarnas vakthundar, den nya manageriella klassens dominans, den sociala ingenjörskonstens inneboende motsägelser och det ryktbara problemformuleringsprivilegiet till människans inneboende gåtfullhet. Gustafsson använder i sin skrift helt riktigt och rimligt tankeströmningens ursprungliga namn. Det gick fortfarande 1981. Idag efter Berlinmurens fall, när socialpaternalisterna och mittvänstern genom någon slags listig kringgående manöver lyckats döpa om sig till liberaler, riskerar det att ge upphov till en massa onödiga missförstånd. Vi måste således istället tala om riktig liberalism eller klassisk liberalism eller nyliberalism eller libertarianism. Det är så dumt, för det fördunklar traditionen och de viktiga banden till det nyskapande borgerliga 1800-talet. Det gör det också svårare att se hur liberalism och konservatism är två samspelande aspekter i det mogna och balanserade politiska systemet – liksom de är det hos den mogna och balanserade personligheten. En konservatism utan tron på friheten fungerar inte, den blir som en burk med tättslutande lock: bra för det som ska konserveras, dålig för levande organismer, men inte heller en liberalism utan konservativa grundvärderingar, en konservativ moral, fungerar i längden.
2 Det ska genast sägas att jag inte har läst Slobodians bok – och det är tveksamt om jag kommer att göra det. Jag använder den mest som startpunkt och motivator. Boken verkar vara den vanliga vänsteretablissemangsagendasoppan av tendensiösa citat och yviga värdeomdömen. Att den beröms av den famösa Naomi Klein är knappast ett kvalitetskriterium. Det må stämma att alt-right rörelsen (finns den fortfarande kvar? jag hoppas det; det var en frisk fläkt) är inspirerad av nyliberalismen, utmärkt i så fall enligt min mening, men man kan inte gå baklänges och läsa in alt-right åsikter i Hayeks och Mises verk. Dessutom tycks Slobodian, enligt trovärdiga recensioner (se här och här), använda sig av en synnerligen liberal (för att inte säga nyliberal?) citatteknik för att bestyrka sina teser. Samt av en del andra vilseledande knep, som t.ex. att lyfta fram marginella figurer som passar in i hans schema och förbigå mer framträdande personer som inte gör det. Tack, men nej tack! Gärna en kritisk granskning av nyliberalismen/libertarianismen (fungerar den? under vilka villkor och hur?), men den ska vara saklig och faktabaserad, den ska syfta till förståelse och man ska kunna lära sig något nytt av den. Politiska pamfletter är för dem som vill bli övertygade – eller behålla de övertygelser de har.
3 I den kreativa europeiska mångkulturens Wien formades och möttes en mängd vitala och betydelsefulla tankeströmningar, bl.a. den radikala konservatism som utgjorde det främsta ideologiska alternativet till den i grunden rent maktpragmatiska nationalsocialismen och som därför krossades av den när Hitler väl hade lyckats gripa makten. I vilken mån Hayek tog intryck av denna ”Alt-Konservatismus” vet jag inte, men liksom många andra, studenter såväl som vanliga Wienbor, följde han enligt uppgift den karismatiske Othmar Spanns populära föreläsningar vid universitetet. (Se Ellery Edwards informativa förord till The True State.)
4 Tänkvärt nog uppvisar de radikala revolutionärerna mindre medkänsla och förståelse för folk från underklassen än vad mången representant för den traditionella överklassen gjort. Förklaringen är enkel: för revolutionären utgör underklassen ett medel, för den traditionella överklassen var den en del av deras livsmiljö och värld. Hårdheten parades med faderlighet och båda bottnade i en känsla av ansvar för helheten.
5 Detta tillhör inte det fjärran förgångna. Minnens BLM/Antifa! Men i detta upprörande fall skyddades och urskuldades vandalerna av vänsteretablissemanget. Det var deras folk och BLM/Antifa-upploppen var aldrig någon revolution.
6 Till det gemensamma i ett av nyliberalism inspirerat politiskt system hör givetvis statens basala funktioner, som polis, domstolsväsen och militärt försvar, men också, i min konservativa vision, ett Friedmanskt vouchersystem som ger medborgarna jämlik tillgång till grundläggande välfärdstjänster som utbildning och sjukvård. Det är också svårt att tänka bort ett nationellt ansvar för centrala socioekonomiska funktioner som vägnät och elförsörjning. De som vill leva på bidrag eller ägna sig åt framställningen av estetiska objekt av sådan exklusivitet att få eller inga privatperson kan eller vill betala för dem får däremot tänka om eller flytta någon annanstans. Bara för Sveriges del kan denna onyttiga och improduktiva grupp omfatta så mycket som 2 miljoner individer. (Det rör sig inte enbart om personer av utomeuropeisk härkomst, långt därifrån. Här hittar vi ursvenska generaldirektörer och professorer också.) Det är lätt att förställa sig vilken kreativ och ekonomisk boost det skulle bli för ett land att inte längre tyngas ner av denna asociala socialgrupp.
7 Eftersom katedralen för mig är en symbol för medeltidens organiska enhetskultur, vilken jag känner mig attraherad av trots att jag vet att jag är romantisk när jag gör det, är jag kluven till denna terminologi. Jag förstår att valet av symbol har med ordets etymologi att göra, men kunde man då inte ha använt katedern som symbol istället? Färglösare och mindre suggestivt, förvisso, men sanningsenligare och tydligare framhävande envägskommunikationen/envägsinformationen och skiktningen mellan de som talar, och har rätt att tala, och de som skall hålla tyst, lyssna, lära och rätta sig. Till katedralen har alla tillträde, den är byggd av folket, i den finns en pluralitet av kapell tillägnade olika helgon och ändamål, dit kan var och en komma när han eller hon så önskar för att be i egna angelägenheter eller bikta sig. Den utgör den fysiska och estetiska realisationen av en andlig dimension och är i denna egenskap en förbindelselänk såväl i tiden (förgånget, nutid, framtid) som i det metafysiska rummet (himmel, jord, helvete) – en förbindelselänk som tänkvärt nog kan tecknas i form av ett kors.
8 Jag vet inte om den enligt samstämmiga åsikter mycket inflytelserike politiske aktivisten Charlie Kirk är med i Slobodians bok, men hans ”demokratihotande” åsikter om abort, vapenlagar och HBTQ-rättigheter borde väl annars kvalificera honom. Den konservative Kirk hade enligt egen utsago libertariansk bakgrund och förenade sin konservatism med libertarianska värderingar i vissa frågor. Det skrämmande och upprörande mordet på Kirk antyder att hotet mot demokratin och det öppna civiliserade samtalet kanske ändå inte kommer från det konservativa och libertarianska hållet. – 12/9-25
Andra kapitel
Om skribenten: Jonas Åberg
