An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur?
Axel Oxenstierna m.fl.
Kapitel II
Vari vår hjälte fortsätter att vara upprörd.
Som sagt: vad är det egentligen för hemskt som nyliberalismen har gjort? Varför avskys den så intensivt (eller åtminstone så retoriskt högljutt) av så många? Var det den giriga och hänsynslösa nyliberalismen som ödelade de gamla stadskärnorna i Sverige och uppförde konsumlador på de bästa platserna? Är det den klåfingriga nyliberalismen som infört så många krav och regler att småjordbruk har blivit näst intill omöjliga att driva och det blivit ännu svårare att leva på landsbygden? Var det nyliberalismen som öppnade de svenska socialförsäkringssystemen för personer som inte är svenska medborgare? (Utan bidrag stannar invandringen!1) Var det nyliberalismen som lade ner fullt fungerande kärnkraftverk och gav privilegier och subventioner i miljardklassen till privata ”entreprenörer” inom vindkrafts- och solcellsbranschen? Är det nyliberalismen som genom denna absurda energipolitik och genom att inte i tid förbättra överföringskapaciteten inom landets elnät fått elpriserna att stiga och destabiliserat elförsörjningen? Är det nyliberalismen som har överfört skattemedel och pensionsmedel till ekonomiskt hopplösa industriprojekt som Northvolt och Stegra? Och därvid hjälpt låtsaskapitalister och internationella advokatbyråer att springa iväg med bokstavligen hundratals miljoner kronor? Var det nyliberalismen som bröt mot principen om kommunernas självbestämmande genom att införa det ”skatteutjämningssystem” som gör det möjligt för socialdemokraterna att fortsätta missköta sina kommuner med pengar från välskötta (eller ”välmående” som det heter på journalistiskt nyspråk) borgerliga dito? Är det nyliberalismen som genom ombud för krig mot Ryssland? (Och på så sätt omintetgör en av Europas sista möjligheter att vitalisera sin kultur och bibehålla sin internationella ställning.) Var det nyliberaler som bestämde att vi utan folkomröstning skulle bryta en hundraårig neutralitetstradition och gå med i Nato? Är det nyliberalismen som ger Bryssel makt över Sverige? Är det nyliberalerna som tycker att det är en utmärkt idé att skicka svenska arbetares och tjänstemäns pengar till förtryckare och våldsmän i Tredje världen? Är det nyliberalismen som vill ha en statlig nyhetsförmedling och som frikostigt subventionerar alla vänsterliberala mainstream-media så länge deras agenda harmonierar med statens? Är det nyliberalismen som infört den artificiella värdegrundsreligionen, som instiftat ”hatbrottslagarna”, som brutit med den för varje rättsstat fundamentala oskuldspresumtionen,2 som stängt av oliktänkande från banktjänster och fått dem avskedade från sina arbeten? O.s.v. O.s.v. O.s.v.
Om nyliberalismen verkligen haft så stort inflytande som den massiva kritiken antyder varför befinner vi oss då här idag, med en aldrig sinande ström av bidragsinvandrare, för höga skatter och för många regleringar, en kraftigt överdimensionerad offentlig sektor, otillbörliga inskränkningar i yttrandefriheten, vänstervridna propagandistiska statsmedier, ett indoktrinerande utbildningssystem och en sakta men säkert minskande nationell självständighet till följd av EU:s växande inflytande? Varför befinner vi oss då här? Förklara det för mig.
Sverige må vara dårarnas paradis, som min pappa brukade säga, men den politiska galenskapen är ett i tid och rum gränslöst fenomen. ”Vet du då icke, min son, med hur litet klokhet världen styres?” sade Sveriges rikskansler Axel Oxenstierna redan på 1600-talet, flera hundra år innan uppfinnandet av den (social-)demokratiske partipolitikern, således. Inget har blivit påtagligt bättre sedan dess. Lämnar vi gamla Svedalas landamären kommer listan över dumheter, felsatsningar och missgrepp att löpa amok. Tag bara bailouten 2008 av storbankerna i USA under finanskrisen 2007-2010! I en nyliberal värld är ingen bank ”för stor för att misslyckas”.3 Risken för bankrutt är nödvändig för att de tjusiga bankdirektörerna med den tjusiga utsikten över den tjusiga storstadens tjusiga glastorn ska avhålla sig från alltför storstilade spekulationer, eller rena bedrägerier, med andras pengar. Och sedan alla dessa andra gigantiska inflatoriska kreditpaket och stödpaket från stater och centralbanker runt om i världen. De senaste och största under den s.k. pandemin. Kriser tycks utgöra ett oemotståndligt incitament för demokratiska beslutsfattare att begå dumheter och göra misstag. För nyliberalen är en stabil valuta, som varken staten eller diverse finansiella institut kan fuska, med av central betydelse – och inte bara för ekonomin utan även för samhällsmentaliteten och samhällsmoralen. Många nyliberala ekonomer har faktiskt pläderat för en återgång till guldmyntfot eller motsvarande och deras intresse för digital valuta kan ses ur detta perspektiv. Inte heller staternas och storbankernas symbiotiska relationer kan läggas nyliberalismen till last eller förklaras som ett uttryck för nyliberal ideologi. I själv verket är allt på denna långa lista av politiska missgrepp inte bara inte nyliberalism utan nyliberalismen raka motsats. Det representerar radikalast tänkbara brott med nyliberala idéer och teorier om en fri marknad och en konkurrensdriven ekonomi. I en värld styrd av nyliberala politiker (Thatcher, Reagan, Javier Milei…4) skulle galenskaper som dessa inte vara möjliga. I en nyliberal värld hade löntagarna inte behövt se sin lön ätas upp av inflationen. De hade förvisso varit tvungna att själva betala för sin lunch, men de hade å andra sidan inte behövt betala för någon annans. Nyliberalens lunchfilosofi är lika klar som den är enkel: den som inte arbetar ska inte tro att han kan äta lunch på nyliberalens bekostnad. Det betyder nu inte att nyliberalen inte kan få lust att bjuda dig på lunch. Tvärtom faktiskt, för blir inte människan generösare och medmänskligare, rentav godare inte bara i tal utan i konkret handling, när hon inte tvingas därtill av staten utan får lov att vara det av egen fri vilja? I min erfarenhet är framgångsrika människor mer generösa än mindre framgångsrika. Sen må det vara så att de mest generösa är de med de minst materialistiska värderingarna – de som inte söker sitt.
Eftersom listan på alla de misstag, dumheter och rena brott som det politisk etablissemanget i Sverige, först och främst den cyniska maktmonopolisten SAP givetvis, begått under det senaste halvseklet är i det närmaste ändlös har man rätt att kräva ett svar på vad det är som nyliberalismen konkret sett har gjort som är så dåligt och skadligt att det motiverar dessa närmast reflexmässigt upprepade förkastelsedomar. Vinster i välfärden! hör jag nu någon ropa upphetsat. Det är sant. Faktiskt. Vinster i välfärden är förvisso en nyliberal idé – och en alldeles utmärkt sådan! För vad innebär det att välfärdsföretaget X går med vinst? Jo att X tillhandahåller tjänster av ett sådant slag och en i sådan form att de uppskattas av tillräckligt många av de som behöver dem för att företaget ska göra ett positivt resultat. Genom att införa en vinstprincip för välfärdstjänster kommer intressena hos de (kunder) som behöver och vill utnyttja dessa tjänster att styra över intressena hos de som producerar/tillhandahåller dem istället för tvärtom. Sjukhusen kan inte längre lägga hälften av sina resurser på tjusiga arbetsbefriade byråkrattjänster. Skolledningen kan inte längre ignorera oordningen och den bristande disciplinen i klassrummen och försöka dölja den genom att avskeda de få lärare som dristar sig att försöka upprätthålla normala uppförandenormer. Hemtjänsten kan inte längre bjuda sina ”brukare” på sämre mat än den som kriminella får i fängelserna eller tvinga dem att gå och lägga sig medan det fortfarande är ljust. O.s.v. Svensk välfärd är ett monumentalt hyckleri. De som gapar mot nyliberalismen är samma personer/organisationer som vill upprätthålla samhällslögnen eftersom de tjänar på den. De vinster de själva gör, politiskt, ekonomiskt, socialt, har de konstigt nog inget alls emot. Frågan om vinster i välfärden ska handla om vem som ska tjäna på offentligt finansierad välfärd. De som utför den eller de för vilka den utförs? Svaret borde vara självklart och det önskade resultatet uppnås genom att man skapar en mekanism genom vilken de som utför tjänsterna tjänar på att utföra dem i samma mån som de för vilka tjänsterna utförs inte tjänar mer på att låta någon annan utföra dem.
Konkret sett stannade försöken med vinster i välfärden i stort sett vid friskolereformen – en reform vars bärande principer de politiska partierna sedan dess gjort allt vad de kunnat för att successivt urholka och förvanska så att det nu inte återstår mycket av det ursprungliga förslaget. Det var ett bra förslag (alla barn, fattiga såväl som rika, får samma skolpeng, d.v.s. är lika mycket värda; det var väl så vi ville att det skulle vara, var det inte det? och kan med denna peng välja vilken skola de och deras föräldrar önskar – det är inte längre bara de rika som kan välja5) och det hade fungerat – om de politiska spelreglerna för verksamheten varit stabila och företagen kunnat planera långsiktigt. Fast man missade förstås en viktig sak: man borde ha fråntagit samtliga skolor rätten att själva sätta betyg på sin verksamhet och infört/återinfört antagningsprov eller censorsbedömda examina istället.6 Det hade dels motverkat betygsinflationen, viktigt, dels gjort kunskaps- och färdighetskraven tydligare och mer relevanta, ännu viktigare, dels och viktigast skiftat lärarnas fokus från generella kunskapsmål och betygsättning till att hjälpa de enskilda eleverna att lära sig vad de faktiskt kan lära sig och kommer att behöva för framtiden (yrkeslivet, nästa utbildningsstadium). Det skulle förvisso ha blivit svårare att komma in på de högre teoretiska utbildningarna, kanske betydligt svårare, och kraven där skulle med all säkerhet vara högre än idag. Men även det är utmärkt, för då skulle vi få på en gång färre och bättre akademiker. Universiteten skulle som en följd av denna reform åter kunna bli den elitutbildning de från början, under den dynamiska och kreativa medeltiden, var tänkta att vara. Inte konstigt då att den akademiska vänstern hatar nyliberalismen! Överutbildning och inte alltför höga krav är förutsättningar för att universiteten ska kunna bistå vänsterradikalismen med att underhålla dess kritiska massa.
Men alla privatiseringarna då? Alla avregleringarna? Ja, varför tänkte jag inte på dem? Den våg av ekonomiska avregleringar och utförsäljningar av statliga företag som sköljde över Sverige och övriga Europa på 1990-talet och början på 2000-talet är väl det mest uppenbara och socialt genomgripande av alla exempel på nyliberalism. Om något har dramatiserats och demoniserats av etablissemangsvänstern så är det väl det. Thomas Piketty bland andra poängterar de snabbt växande ekonomiska klyftorna och den växande ”ojämlikheten”, som han envisas med att kalla vad som strikt vetenskapligt borde benämnas skillnader så länge vi inte vet om de är berättigade eller inte, under denna period av ökad ekonomisk frihet och kontrasterar med den relativa ”jämlikhet” som rådde de första decennierna efter andra världskriget när mängden privat kapital var förhållandevis liten.7 Låt mig berätta en historia: Om en liten buse lägger beslag på min fina engelska leksakselefant,8 som jag oförsiktigt nog tagit med mig till småskolan, för att sedan efter att han en god stund låtit mig sväva i ångest och oro leende lämna tillbaka den igen med en tappad bete och ytterligare andra tecken på hårdhänt hantering, ska vi då tänka oss att han agerar så under inflytande av en nyliberal epifani? Eller ska vi snarare tolka denna hans nåderika välvilja som det yttersta tecknet på hans självmedvetenhet och makt?
Under och efter andra världskriget ”socialiserades” många stora industrier och privatförmögenheter runt om i Europa av socialistiska och planhushållningsorienterade regimer. (Låt oss inte glömma att halva Europa under kriget dominerades av en brutal nationalsocialistregim som lade beslag på allt den ville ha. Det var inte bara judar som blev bestulna – och mördade. Hitler & C:o var förvisso intelligentare än efterkrigstidens socialister och förstod att kapitalister är bäst på att driva kapitalistiska företag, men det gör inte deras förbrytelser mindre.) Att ekonomiskt mer liberalt inriktade eller bara mer pragmatiska regeringar under 1990-talet och början på 2000-talet bestämde sig för att avreglera marknaden och sälja ut statliga företag och verksamheter var naturligtvis bra – och nödvändigt. Oavsett motiven. Nyliberalismen var utan tvekan av ideologisk och moralisk betydelse för denna process, men den huvudsakliga drivkraften var de ekonomiska realiteterna: de statligt ägda verksamheterna fungerade helt enkelt för dåligt. De var på en gång kostsamma och ineffektiva, kvaliteten på deras produkter/tjänster var sämre än privata motsvarigheter och deras förmåga till produktionsutveckling och anpassning var otillräcklig. Dessutom gav den statliga företagsamheten ytterligare utrymme åt korruption. Det var inte nyliberalismen som avslöjade de hel- och halvplanerade ekonomiernas inneboende svagheter och motsättningar. Det var snarare de allt större och allt uppenbarare bristerna hos en statligt styrd ekonomi som gjorde nyliberalismen till en populär argumentationsmodell.9 Nyliberalismen representerar ju trots namnet inte några nya insikter. Adam Smith och österrikarna hade för länge sedan sagt det väsentligaste. Privatiseringarna på 1990-talet och i början på 2000-talet kan förvisso ses som ett exempel på nyliberal politik, det är också så de officiellt beskrivs, men om de hade varit ett genuint uttryck för nyliberal ideologi skulle det av staten exproprierade kapitalet ha återställts till sina ursprungliga ägare, alternativt deras arvingar, inte ha auktionerats ut offentligt. En nyliberal ideologi hade också i princip krävt att de ursprungliga ägarna ersattes för den skada i form av eftersatt underhåll och uteblivna vinster m.m. som de lidit under expropriationstiden. Realisten invänder att en dylik ersättningsprocess hade varit svår för att inte säga omöjlig att genomföra. Det är riktigt, men principen är likafullt viktig; dessutom förekommer det faktiskt att staten betalar ut ersättningar i fall där orsakskedjan mellan politik och mänskligt lidande är långt ifrån lika klar som här. Staten stal och staten ger tillbaka – till andra. Det hade varit relativt lätt att återställa exproprierade fastigheter och vid avyttringen av de förstatligade företagen hade de ursprungliga ägarna åtminstone kunnat tilldelas en aktiepost av relevant storlek. Som det nu var betedde sig dessa ”privatiseringsregeringar” inte mycket bättre än skolgårdsbusen i fabeln. Det gäller även i de fall där det inte var de själva utan andra partier som var tjuvarna. Att sälja stulet gods på auktion och lägga köpesumman i egen ficka är inte nyliberal politik. Här framstår nu nyliberalismen plötsligt, och kanske något förvånande, som en moral – och därtill som en sträng sådan. Nästan luthersk. Men det borde egentligen inte förvåna någon, för det är ju precis vad den starkt värderingsdrivna nyliberalismen är: en i dubbel bemärkelse ekonomisk etik. Nyliberalismen bygger på principen att varje människa har rätt till sitt eget liv – och därmed till allt hon av egen kraft kan skapa i fritt samspel med andra med samma rätt utrustade människor.10 Det irriterade med nyliberalismen är att den kräver att denna moral ska uppfyllas inte bara av enskilda individer utan också av staten. Det är det som gör den till ett hot mot demokratin.
Sedan måste vi ju också slutligen fråga oss vad det är för fantastiska saker som det politiska etablissemanget har åstadkommit? Om nyliberalismen har ställt till så enorm skada som man påstår då måste ju rimligtvis dess ideologiska motsatser ha uträttat herkuliska stordåd. Var det således SAP som uppfann Ikeas platta paket? Var det SAP som fick Volvo att rulla? Scania? Som startade telekomsektorn? Som skapade svensk stål- och massaindustri? Var det SAP som bärgade Wasa och uppfann Vasaloppet? Var det en snillrik fackföreningsombudsman som under pauserna i sitt hårda arbete för ”justa arbetsvillkor” passade på att konstruera kullagret, det moderna blixtlåset, skiftnyckeln, Agaspisen, dynamiten, datormusen, rollatorn? Genom samordnade ansträngningar med SAP lyckades LO däremot rycka undan den ekonomiska grunden för svensk varvs- och tekoindustri och omöjliggöra dessa industriers successiva anpassning till den ökade internationella konkurrensen. Såväl svensk varvsindustri som tekoindustri hade förr eller senare blivit tvungna att ändra inriktning på sin produktion, men de hade fått möjligheten att göra detta på egna villkor och utan omfattande kapitalförstöring. Vi kunde idag haft kvar många specialiserade industrier inom dessa områden. Delar av Öresundsvarvet i Landskrona finns t.ex. kvar. Varför skulle inte en svensk klädtillverkare kunna konkurrera med lokalt producerade varor av högre kvalitet och längre hållbarhet? (Om vi tillåter oss att utgå ifrån att svenska kunder verkligen bryr sig om dessa saker och att miljöengagemanget inte bara är godhetsprat borde lokalt producerade kläder och skor av hög kvalitet vara attraktiva produkter. Kvalitet är dessutom sällan dyrare i längden.) Men kanske betraktade SAP och LO i hemlighet 70-talskrisen som en framgång, eftersom de först kunde använda den för att peka finger åt den fula kapitalismen och därefter kunde tvinga in de kvinnliga teko-arbetarna i den kommunala fållan. För Sverige och svenskarna var det ännu en av de många svåra olyckor som detta genomruttna och genomskadliga maktparti förorsakat vårt land. (Och nu vill de av allt att döma tvångsblanda oss också för att dölja sin misslyckade integrationspolitik!11 Kan Tidölaget missa öppet mål här? Det skulle inte förvåna. Risken är stor att de försöker passa istället för att skjuta.) Nej, skyll inte på nyliberalismen. Nyliberalismen hade kunnat avgifta Sverige från den på alla plan destruktiva socialismen, det hade svidit, det hade gjort ont, men som efter varje nödvändig operation hade det blivit bättre efteråt. I detta fall mycket bättre. Och Sverige hade fortfarande varit ett svenskt land. (Ja, det är sant, det finns en vilja till öppna gränser hos den expansiva och faustiska nyliberalismen; Mises och Hayek har båda sina rötter i en mångkultur, i en europeisk sådan. Men var vänliga observera: utan gratis luncher inga matfriare. Och det har aldrig varit frågan om bjuda resten av världen på lunch. Om de tar med sig egna lunchlådor är det däremot en annan sak.) Ett svenskt Sverige – det hade väl inte varit så dumt? Priset att duktiga och innovativa människor kan bli framgångsrika och förmögna i en nyliberal ekonomi hade kanske rentav varit värt att betala?
Noter
1 På den tiden när jag (naivt?) sympatiserade med öppna gränser var det en självklar förutsättning att de som kom till Sverige inte skulle ha tillgång till våra välfärdssystem, inte förrän de efter en lämplig tidsperiod och uppfyllda krav på god vandel och självförsörjningsförmåga blev svenska medborgare, och att de själva skulle ta det fulla ansvaret för eventuella anhöriga. Det är lätt att räkna ut att om man konsekvent och beslutsamt hållit fast vid denna princip (det är här momentet av naivitet inträder, ty förr eller senare får vi en medial Sincari-situation, vars uppskruvade tonläge och emotionella intensitet ställer alltför stora krav på de numera alltför veka tjänstemännen) hade flodvågen av invandrare omvandlats till en rännil. Principen är på intet sätt orimlig eller inhuman, den är tvärtom den enda på sikt hållbara. Om en svensk turist blir sjuk i Thailand får han själv betala sin sjukhusräkning, som blir hög; han får den vård han behöver, han behöver inte ligga och dö på gatan i blindtarmsinflammation eller blodförgiftning, men efteråt måste han betala. Varför skulle de fattiga fiskarna i byarna på stranden där han badar och solar med sin familj betala för honom? För det är ju så det blir annars. Vad finns det för rättvisa i det? Nyliberalismen är hård med rättvis. Som midvinternattens köld. Tomten får sin gröt, men inte av staten eller det allmänna utan av en fri men möjligen litet vidskeplig bonde.
2 Samtyckeslagen 2018 innebär ett defacto-brott mot oskuldspresumtionen i och med att bevisbördan till stor del flyttas från åklagaren till den tilltalade. En omkastning av bevisbördan har även skett inom skattelagstiftningen, där det t.ex. kan bli den skattskyldiges sak att bevisa mot Skatteverket att han inte disponerat viss egendom eller, ännu svårare, att han inte disponerat den utanför sin näringsverksamhet. (T.ex. att barnen och deras kompisar inte i smyg varit ute och lekt med terränghjulingen.) Att bevisa sin oskuld är inte bara svårt, i många fall i praktiken omöjligt, utan kan även vara ytterst kostsamt. Vi har här alltså ännu ett exempel på en av SAP initierad lagstiftning som inte bara skapar rättsosäkerhet utan som dessutom slår särskilt hårt mot personer i ett ekonomiskt och/eller socialt underläge. Är inte det konstigt? Nej.
3 Den som själv vill besöka dårhuset och studera de intagna på närmare håll kan läsa Johan Norbergs Eurokrasch. Det är en lättläst och stimulerande skildring av europrojektets förutsättningar och konsekvenser under finanskrisen. Den som läst den boken kommer aldrig mer att lita på EU och på europeiska politiker. Deras husbygge är galnare än Jacks.
4 Argentinas president nämnas ofta som ett exempel på en libertariansk politiker, han beskriver sig själv så, men det sanningsenliga i detta har ifrågasatts av miseanska ekonomer som tvärtom anser att han bryter mot många av Mises principer. Hur som helst: att driva libertariansk politik är ju inte bara att införa ett antal nya ekonomiska principer, hur förnuftiga de än är, och sedan vänta på att samhället ska förverkliga teorins förutsägelser om ekonomisk tillväxt och sociokulturell utveckling. Oavsett vilka ekonomiska övertygelser man har måste man anpassa sin politik till de faktiska förhållandena, gå successivt till väga och pröva sig fram – även när det kan se ut som man sviker sina övertygelser. Det är också bra om man har ett antal lojala och begåvade medarbetare som är beredda att arbeta hårt och helhjärtat för att genomföra politiken, som förmår identifiera de svårigheter som alltid dyker upp och kan hitta lämpliga lösningar på dem. Slutligen kan man ju också önska sig ett politiskt och moraliskt moget folk som inser att det är svårt att ändra riktning på samhällsutvecklingen och att kommer att dröja innan de positiva resultaten visar sig. (Fast med ett sådant folk hade man väl inte hamnat där man är.)
5 Och det är ju givetvis detta som är problemet ur vänsteretablissemangets synvinkel. Det gör inte så mycket om den gamla överklassen fortsätter att skicka sina söner till Lundsberg, de är ju så få, men tänk om plötsligt alla föräldrar fick möjligheten att välja bort vänsterns pedagogiska experiment? Tänk om alla patienter fick möjlighet att välja bort landstingens sjukvård? Vad skulle fantastpedagogerna och sjukvårdsbyråkraterna göra då?
6 Patrik Engellau skriver underhållande på Det goda samhället om hur hans lärarinna i portugisiska en gång fick honom att inse detta. För henne var det rena galenskapen att låta skolor sätta betyg på sig själva, vilket ju är vad de gör. Det leder ofrånkomligen till betygsinflation och till att fel personer kommer in på fel utbildningar. Jag blev litet förvånad när jag läste Engellaus lilla krönika, för själv hade jag ju alltid tänkt som hans brasilianska lärarinna.
7 Se Kapitalet i tjugoförsta århundradet. Åtskilliga ställen och diagram!
8 En självbiografisk not: Elefanter spelade en framträdande roll i min barndom. Varför det? Därför att de aldrig glömmer! När jag var mycket liten var Brunhoffs Babar min favorit. Pappa hade läst böckerna så många gånger för mig att han kunde dem utantill. Liggande på golvet reciterande han texten medan jag sittande i min säng följde med i bilderböckerna. Babar och Celeste; Babar var elefanternas konung och Celeste hans drottning, tillsammans grundade de elefanternas huvudstad Celesteville, den gamla damen, Madame kallad, som undervisade den föräldralöse Babar när han var liten och lärde honom civiliserade seder (Babars mamma blev skjuten av en elak tjuvjägare), de båda upptågsmakarna kusin Arthur och apan Zephir, den gamle rynkige rådgivaren Cornelius med sin amiralshatt och de tre små elefantbarnen vars namn jag nu inte kommer ihåg. I Djungelboken spelade de kloka elefanterna en viktig roll och den stora elefanttjuren Tantor var en av Tarzans bästa vänner, men i Zoologisk have i København stod elefanten med sina trubbiga betar på en kal betongplatta bakom dubbla järngaller och verkade ha tråkigt. Vad tänkte jag på är jag såg honom stå där grå och orörlig? Det är förlorat för alltid. Marc Simonts Varför det elefant? tror jag att jag läste själv. Jag minns varje illustration i boken. ”En elefant kan göra 20 mäns arbete.” ”Varför gör inte männen arbetet?” Lymmeln som en gång lurade honom att bränna sig på en cigarettstump glömmer elefanten aldrig. Men han glömmer heller inte den lille pojken som en gång gav honom en jordnöt. När han många år senare återser honom som ung man känner han genast igen honom. Varför det? Därför att elefanten aldrig glömmer. Just därför. Och inte heller vi ska glömma. Vi ska minnas oförrätterna, lögnerna och sveken. Men vi ska också komma ihåg de goda sakerna: generositeten, hjälpsamheten, ärligheten. Detta är de båda poler som vi måste orientera oss efter. Att inte glömma är inte oförsonlighet. Och förlåtelse är inte glömska.
9 Att avreglera en statligt styrd ekonomi och privatisera offentliga verksamheter är förvisso ingen enkel och smärtfri process. Det är lätt att skylla problemen på de personer som genomför denna politik (Thatcher t.ex.) och på de idéer och tankegångar som de inspireras och styrs av, t.ex. nyliberalismen. Men det är som att skylla smärtan på den som drar axeln i led igen eller spjälar det brutna benet. Inga av dessa problem hade ju uppstått om staten inte hade fått för sig att försöka avskaffa stora delar av det privata näringslivet och att reglera de ekonomiska förhållandena i den utsträckning som skedde.
10 Detta är märk väl en negativ rätt: en rätt att inte bli skadad, bestulen, förslavad, dödad. Det är inte en rätt i kraft av vilken man kan kräva av andra att de ska offra något av sitt eget liv. Ett sådant offer måste var frivilligt – och får sitt värde därav.
11 Den folkblandande bostadspolitiken i SAP:s förslag för att minska den s.k. segregationen är på allvar, vilket framgår av att den inte är någon nyhet. Den pågår för fullt i Malmö sedan flera år tillbaka.
Andra kapitel
Om skribenten: Jonas Åberg
