Sin is a thing that writes itself across a man’s face. It cannot be concealed.

Oscar Wilde

Kapitel III

Vår hjälte förklarar sig.

Ett högt tonläge och uppjagade åtbörder är som regel ett tecken på att man känner sig ifrågasatt och hotad, ja rentav är rädd. Fast inte mer än att man har utrymme nog för att gripas av motvilja och hat mot den eller det som man upplever hotar en. Hat är till skillnad från vrede ett uttryck för osäkerhet och rädsla. Det är en underlägsenhetsreaktion. Det kan vara svårt att tro att den politiskt-mediala eliten kan drabbas av sådana reaktioner när den konfronteras med representanter för en opposition som sällan befinner sig på samma sociala nivå som den själv, sällan har bråkdelen av den makt som eliten själv har, men så är det icke desto mindre – och det förklarar en hel del av vänsterns/vänsterliberalernas reaktionsmönster. Deras position är inte nedärvd. De har inte någon lång tradition av maktinnehav bakom sig. De utgör varken socialt eller kulturellt sett eller mentalt någon aristokrati. Vi vill att våra idéer ska kunna mötas och konkurrera med varandra och att de bästa idéerna ska vinna. (En process som inte utesluter att bra eller m.a.o. sanna/realistiska idéer kan samverka och bilda synergier.) Men i ett sådant samhällssystem måste de med de sämre idéerna antingen tillgodogöra sig de bättre idéerna och börja agera i enlighet med dessa eller lämna plats åt dem som har de bättre idéerna och som vet hur de ska omsättas i praktiken. Varför vill inte vänstern debattera? Varför gör de allt de kan för att slippa föra en öppen förnuftsbaserad diskussion med sina meningsmotståndare? Därför att det är i det öppna och sansade samtalet som idéer kan mötas och argument framföras, som belägg för och emot kan ges och möjliga konsekvenser kan diskuteras och motiveras. Den gamla aristokratin kunde med gott samvete tysta all oönskad opposition, ty den trodde sig veta att inget kunde rubba dess position. Det var ju de som var aristokraterna. De och inga andra. Vad skulle kunna ända på det? Ett lejon är ett lejon. Det enskilt viktigaste arvet från antiken och kristendomen är kanske idén om en inre adel. Föreställningen att den ädla människan är den som lever och handlar på ett ädelt sätt. Möjligheten för denna form av nobless står i princip öppen för oss alla.1 Den är fri, men den är förvisso inte gratis.

Min förklaring till vänstermänniskornas oresonligt överdrivna reaktioner inför nyliberalismen är att de uppfattar den som den egentliga ideologiska utmanaren till deras egen ideologiska plattform, vilken enklast kan beskrivas som någon slags socialism, och den hegemoni som de har byggt upp med dess hjälp: med socialistiska förklaringsmodeller, med retorik och löften som baserar sig på dessa modeller och med den politiska makt som de skaffat sig med hjälp av denna retorik och dessa löften. Men om premisserna är felaktiga och förklaringarna inte håller? Om samhället inte ser ut så och inte fungerar på det sätt som socialismen säger? (Ungefär: människan och samhället är gränslöst formbart och staten är en välvillig och hantverksskicklig krukmakare vars mål är att dreja med så hög kvalitet som möjligt.) Även en socialist mår trots allt bäst av gott samvete. Och är omständigheterna sådana att han inte kan få moralisk sinnesfrid vill han åtminstone slippa se sig själv. I nyliberalismens spegel tvingas han likt en Dorian Gray att konfronteras med sanningen om sig själv. Usch så obehagligt! Folkmord och förtryck är aldrig vackert. Inte korruption och bedrägerier heller. Att upptäcka att man har blivit medlem av en ny överklass, fulare och stillösare och mer okultiverad och inskränkt fast å andra sidan med ett större och mångsidigare våldskapital än den man sade sig vilja avskaffa, är kanske – pinsamt? Konservatismen som på ett fundamentalt mänsklig plan står i minst lika skarp motsättning till socialismen och dess politik förstår sig vänster inte riktigt på. Den ogillar den förvisso och avvisar den bryskt och föraktfullt som bigott och reaktionär, men dess anda, synsätt och argument förstår den inte, eftersom de inte är ideologiska, inte ingår som tydliga delar i en tankekonstruktion som man kan argumentera för och emot med rationella och vetenskapliga medel. Vänstern förstår bara andra ideologier och ideologiskt motstånd. Nyliberalismen har en ideologi.2 Konservatismen har det inte. För att förstå konservatismen, dess värderingar och mentalitet, måste man ha växt upp i en konservativ miljö, d.v.s. i ett traditionellt och traditionsbejakande sammanhang. Det är med konservatismen som med Japans nationalreligion shinto: man måste leva den, leva i och genom den, man måste utöva den och respektera dess bruk, för att förstå vad den verkligen är.3 Det finns inte en konservatism. Det finns lika många som det finns kulturer. Även åtskilliga nyliberaler/libertarianer har av liknande skäl uppvisat bristande förståelse för konservatismen, inte förstått vad den står för eller vilken betydelse den har för det mänskliga samhällets kohesion och motståndskraft. Fast nyliberalismen med dess genuina förståelse för människan och hennes natur står inte på samma sätt som den storskaliga samhällsplaneringens radikala statssocialism i motsättning till konservatismen.

Nyliberalismen är livsåskådningsmässigt, mentalt och moraliskt, socialismens raka motsats. Men den är dess motsats också däri att den fungerar. Om den får verkar i fred producerar den vad den säger att den ska producera: teknisk och ekonomisk utveckling, ett generellt sett ökat materiellt välstånd. (Men människan lever icke av bröd allenast! Sant. Dock behöver hon bröd. Och dock har bröd även en andlig dimension – eller rättare sagt flera. Detta gäller i synnerhet det bröd som är ditt genom eget arbete. De som samlas för att äta tillsammans gör mera än att bara äta. Det går inte att dra någon gräns mellan andligt och materiellt, därför att de båda har sin rot i en varelse som är på en gång själ och kropp.) Liksom konservatismen bygger nyliberalismen på en psykologi, inte på fantasier om människans gränslösa formbarhet och inneboende naturliga godhet, utan på en realistisk erfarenhetsgrundad psykologi om människan. Nyliberalismen gör förvisso inte anspråk på att känna människan i metafysisk mening, vilket religiös konservatism ofta tycks göra, tvärtom betonar den liksom Pascal det dolda och hemlighetsfulla och framhäver människans förmåga att överraska, att utvecklas och visa nya och oväntade sidor. Inte desto mindre rymmer den en omfattande substantiell människokunskap som, hävdar jag, är i sina huvuddrag korrekt och praktiskt tillämplig. Nyliberalismen är liksom konservatismen fullt på det klara med människans medfödda svagheter och brister, hennes intellektuella begränsningar och moraliska fel, hur långt hon m.a.o. har kvar att gå för att bli en ädel människa – även om nyliberalen inte som vissa kristet influerade konservativa betraktar människan som syndfull och förklarar hennes skrämmande många chockerande ondskefulla handlingar som en följd av syndafallet. Till nyliberalismens viktigaste företräden hör att den har så skarp blick för människans många mindre tilltalande sidor – lättja, likgiltighet, egoism, avund, girighet, dålig planeringsförmåga, godtrogenhet, bristande självkontroll, slösaktighet, ressentiment, översitteri, en tendens att ta till våld för att få det hon vill ha… – utan att därför automatiskt bli fördömande och straffande. Tvärtom ser den även denna onda sida av människans natur, som vi ju ändå inte kan befria oss ifrån utan är tvungna att leva med, som en möjlighet och ger förslag på hur man med lämpliga incitament och institutioner kan kontrollera dessa brister eller rentav vända dem till något för helheten gott. Nyliberalismen är därvidlag på en gång mer pragmatisk än konservatismen och fri från den naivitet och sentimentalitet (eller taktiska förljugenhet) som belastar socialismen. Både nyliberalismen och konservatismen har en teori om människan och hennes natur. Skillnaden mellan dem är att medan nyliberalismen är starkt influerad av biologi och genetik, av naturvetenskapen och dess ständigt nya och ofta häpnadsväckande resultat, bygger konservatismen i högre grad sin uppfattning på historiska och kulturella kunskaper. Det innebär att konservatismen trots sin starka övertygelse om existensen av en gemensam mänsklig natur inte uttrycker sig lika generellt om människan som nyliberalismen ibland kan göra utan lägger större vikt vid skillnader mellan olika kulturer och historiska epoker. Människan är förvisso densamma, igår, idag och i morgon, det är en konservativ grundtanke, men det finns likafullt stora och betydelsefulla skillnader mellan hur hon lever och handlar i olika länder och kulturer. Dessa måste man uppmärksamma och ta hänsyn till. Nyliberalismen har en tendens att betona likheterna mellan människor och därmed mellan kulturer, medan konservatismen lägger större tonvikt vid skillnaderna. Eftersom det finns en viktig sanning i båda dessa hållningar innebär det att nyliberalismen och konservatismen kompletterar varandra på ett utmärkt sätt och tillsammans kan förmedla en rikare och mer sammansatt välgrundad uppfattning om människan. Människosynen är det fundamentala i ekonomin – på samma sätt som det fundamentala i politiken är karaktären. Bra idéer är bra, men hur ska en svag och rädd politiker4 kunna genomföra dem? Det är bättre att en politiker med dålig karaktär har dåliga idéer också, för annar kommer han bara att diskreditera de bra idéerna och göra dem ännu svårare att genomföra.

Men nyliberalismen och socialismen skiljer sig åt inte bara i sin syn på människan utan också, som sagt, däri att medan socialismen har en lockande och pockande politisk retorik som förmår övertyga alla som vill bli övertygade har nyliberalismen en i praktiken fungerande ekonomisk teori som, hur klokt och pedagogiskt en Hayek eller Mises, en Nozick, Rand, Rothbard, Lepage eller Sowell än argumenterar, ändå inte kommer att övertyga dem som har bestämt sig för att den är en eldsprutande drake. (Men är den inte det då? Jovisst, nyliberalismen är förvisso det närmaste vi kommer en ideologisk uppenbarelse av den asiatiska skapelsens och omskapelsens drake!) Medan socialismen teorier och förklaringar inte fungerar och inte leder till målet, och därför i praktiken sällan tillämpas utanför valkampanjernas och propagandans område, uppnår nyliberalismen sina mål. Den skulle förvisso ha gjort det i ännu högre grad, med bättre medel och med långsiktigt stabilare resultat, om den hade börjat med att i grundlagar och konstitutionsdomstolar säkra de medborgerliga friheter som sätter gränserna för politikens inblandning i människors liv och först därefter i större skala börjat tillämpa sina ekonomiska teorier. Här uppvisade nyliberalismen ett visst mått av politisk naivitet eller omogenhet, kanske beroende på de stora möjligheter den såg öppna sig – även om de reformer som det är fråga om här förvisso är svåra att genomföra eftersom det rör sig om att begränsa politiken med politiska medel. Kort sagt: nyliberalismen synar socialismens bluff och avslöjar att den är en falsk jämlikhetsretorik som tvärtom konserverar ojämlikheterna i samhället, ja rentav livnär sig på dem, och som i synnerhet gör det svårare för dem som tillhör de lägre klasserna och har det ekonomiskt sämre ställt att bestämma över sina liv och på egen hand förändra sina villkor. Om socialismen lyckades åstadkomma den jämlikhet den säger sig eftersträva skulle den ju rycka undan grunden för sig själv! Det är detta jag syftar på när jag säger att den genuina socialistiska övertygelse försvinner ur ett socialistiskt parti i samma mån som partiet vinner makt och inflytande. Det är hundra år sedan SAP var socialistiskt i andlig och moralisk mening. Detta är i och för sig förståeligt, ty det är nästan lika obekvämt att vara socialist på riktigt som det är att vara en äkta kristen. Dessutom har ju en materialistisk socialist inte så mycket att vinna på sina uppoffringar.

Den avgörande svagheten hos SD, den nya partipolitiska kraften i Sverige, är att deras konservatism i alltför hög grad är uppblandad med socialism. (Svagheten hos samarbetspartierna symboliseras tydligast av den prideflaggande statsministern.) Konservatism och socialism är oförenliga storheter. Om vi med konservatism menar något substantiellt, något som har med traditionella värderingar att skaffa och inte enbart handlar att bevara det bestående vad det än är,5 är konservativ socialism i det närmaste ett contradictio in adjecto. Social konservatism, som SD säger sig företräda, förutsätter i själva verket liberalism, d.v.s. självständiga familjer som inte påtvingas statliga pedagogiker och jämställdhetsprogram och fria företagare och församlingar som genom lagens skydd för äganderätt och åsiktsfrihet ges så stort utrymme som möjligt att interagera socialt och ekonomiskt uppbyggande inom de kulturella ramarna för den nedärvda folkgemenskapen. (Vi måste alltid förutsätta en existerande kulturell gemenskap – ett folk. Den är den implicita utgångspunkten för våra politiska resonemang och deras explicita syftemål. Denna förutsättning är inte långsökt. Vi hade ö.h.t. inte kunnat sitta och resonera om någonting om den inte vore uppfylld i någon form. Jag tänker/reflekterar – alltså är jag medlem av en kulturell gemenskap. Om kvaliteterna hos denna gemenskap säger detta ”bevis” dock ingenting. Det är dessa kvaliteter som är föremålet för våra funderingar.) Socialism är i praktiken en överhetlig mall för samhället. Med frihetlig socialism kan jag känna viss sympati, men den utgör närmast definitionsvis inte någon politisk kraft och har dessutom sällan visat sig fungera i praktiken. Hur länge överlevde Jurafederationen? Syndikalistiska samhällsbildningar är i realiteten beroende av det ”förtryckarsamhälle” som de försöker frigöra sig ifrån. Den friheteliga socialismen ställer för stora krav på den mänskliga naturen. Vi är inte tillräckligt goda för att vara frihetliga socialister.

Det må vara att socialismen inte alltid och överallt varit en politisk bluff och att de första socialisterna faktiskt bars av en äkta övertygelse. (Fourier, Kropotkin, Quiding…?) Men de flesta av dem gick vilse och försvann i partiernas maktbyggen – och nu efter de misslyckade socialistiska experimenten under 1900-talet kan ingen vettig människa längre tro på den. Väl? Men Kina då? invänder någon. Kina ”fungerar” väl och det i högsta grad? Den kinesiska s.k. folkrepubliken har bara existerat några år längre än vad Sovjetunionen gjorde och står nu dessutom i begrepp att konfronteras med ”tredje-generationsproblematiken” – efter de blodbesudlade ideologiska grundarna (Monstret Mao m.fl.) följer de pragmatiska konsoliderarna och utvecklarna (Deng Xiaoping m.fl.), men därefter tenderar de kollektiva incitamenten att försvagas och ersättas av mer individualistiska sådana.6 Vilket det också syns flera tecken på. Hur det går då vet vi ännu inte. Kinas stora framgångar de senaste decennierna beror ju dessutom i hög grad på att man (1) på ett intelligent sätt har integrerat kapitalistiska element (finansieringsmetoder och verksamhetsincitament) i den nationalistiska socialistiska ideologin samt (2) ”lånat” västerländsk teknik och praktiskt kunnande – samtidigt som västvärlden i kulturlös materialistisk anda och för kortsiktiga vinsters skull gjort sig ekonomiskt beroende av Kinas industrier. Vi måste också ta hänsyn till Kinas exceptionella kulturella och historiska arv och till det faktum att den dominerande han-kinesiska befolkningen har några poäng högre intelligenskvot än andra folk där det socialistiska experimentet prövats förut.7 Hög intelligens har sina fördelar, det förstärker det kalkylerande och planerande beteendet, men försvagar samtidigt människans mod och hennes riskbenägenhet. Den rationellt begåvade och behärskade människan ser tydligare vad hon riskerar att förlora och vad det kommer att kosta henne – fysisk, emotionellt, ekonomiskt – att avvika från regler och normer och agera mer individualistiskt och spontant. Generellt sett kommer en han-kines därför att välja en anpassningsstrategi oftare än den genomsnittlige västerlänningen. Detta blir särskilt intressant ur ett framtida AGI-perspektiv när man betänker att det är lättare att kopiera intelligens och logik än mod och kreativitet och en självständig eller rentav litet rebellisk personlighet. (En upprorisk AGI – är det möjligt, vill vi ens att det ska vara det? En AI-punkare som ger Elon Musk och alla andra reaktionära småborgare ”fingret” och kör sitt eget rejs? Vart? Ut i världsrymden förmodligen – och, tvingas vi misstänka, utan mänsklig barlast.) Relativkostnaden för en kines blir därmed lägre än för en amerikan eller europé. Medan en konformistisk kines är vanlig som vatten kommer en kritiskt-kreativ västerlänning att vara guld värd…

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.