La Primavera, Sandro Botticelli

Nyliberala bekännelser i tio kapitel – IV

av 11 oktober, 2025

Aktuellt, Debatt, Ekonomi, Ideologi, Konservatism, Liberalism, Politik

And you better start swimmin’ or you’ll sink lika a stone          for the times they are a-changin’

Bob Dylan

Kapitel IV

Vari vår hjälte drar sig till minnes sin ungdom.

För mig personligen var 80-talets nyliberalism ett politiskt uppvaknande. Nyliberalismen representerade någonting nytt och spännande. Dess idéer lyste som av ett inre ljus och de förklaringar den gav till de många missförhållandena och problemen i Sverige och annorstädes präglades av åskådlighet, realism och sunt förnuft. Dess människouppfattning och psykologi, dess syn på vad en människa är och vad hon kan vara, återspeglade min egen. Nyliberalismens visioner andades frihet och framtid. Dess öppna samhällsutopi fick livet att framstå som ett äventyr – som en väg mot en framtid där allt var möjligt. Till nyliberalismens attraktionskraft hörde naturligtvis också att den stod i så skarp motsättning till och utgjorde ett så tydligt alternativ både till den brutala öststats sovjetismen, som på den tiden ännu kastade sin Mordorskugga över Europa, och till vår egen tjuvaktiga och förmyndarmässiga byråkratiskt självgoda SAP-socialism. Inför nyliberalismens ljus skingrades det socialistiska mörkret och dess lögner och illusioner jagades bort som onda andar.

För mig och många med mig var nyliberalismen soluppgången till en ny och skönare tid. 80-talet visade en väg ut ur den unkna och instängda statssocialismen mot en ny och bättre värld, där friheten var möjlig och människan kunde återta sin naturgivna självbestämmanderätt. Ty detta var en viktig tanke: att människan har en naturgiven rätt till frihet. Att hon är fri i sig själv. Det är inte sant att staten vet bättre hur vi ska leva vårt liv än vi själva gör. Det är inte sant att staten har rätt att stifta vilka lagar som helst och att det inte finns några principer som står över det ”demokratiska” majoritetsbeslutet. Det fanns de av oss som drömde om att dissidentförfattaren Lars Gustafsson skulle återvända från sin exil i Texas och likt en Václav Havel befria oss från den förljugna palmesocialismen. För att använda en av Gustafssons egna poetiska bilder gick det som en frisk renässansvind genom tiden – en ungdomens och frihetens och sanningens vind. Med humorn och ironin hos dem som är fria i sitt inre höll vi som svar på den gravallvarliga dystopivänstern och deras Maos lilla blodröda upp vår egen lilla katekes: Henri Lepages I morgon kapitalism med dess regnbågsprydda omslag. På den tiden var regnbågen fortfarande den bibliska symbolen för fred och för ett nytt förbund. Så som den fortfarande är för mig. Ja, det var en hoppets tid! Fast sedan kom ju reaktionen, förstås, så som den alltid gör när entusiasmen försvagas innan den hinner få stabila yttre former. Ironiskt nog hjälpt på vägen av kommunistdiktaturernas sammanbrott och Mellaneuropas befrielse, vilket nu när det hett eftertraktade målet äntligen var uppnått och Västvärlden slutgiltigt hade segrat, som man naivt uttryckte saken, på ett mentalt bakvänt sätt gjorde slut på historien istället för att som det rimligen borde ha varit öppna den mot nya djärva mål. Det kommer alltid att finnas konflikter och motsättningar. De utgör inte nödvändigtvis någonting negativt. De rymmer krafter och drivkrafter. De är öppningar och möjligheter för dem som förmår se dem sådana de är.1 I det återigen tilltagande byråkratiska och andliga mörkret fanns det ögonblick när man med sorg tänkte att vad man hade fått vara med om i själva verket var den sista häftigt uppblossande livsgnistan från det som en gång varit Europa – upptäckarnas och erövrarnas, uppfinnarnas och industrialisternas starka stolta sköna Europa.

Men så inträffade en av dessa historiens singulariteter som inte går att förutsäga och knappt att förstå: Donald J. Trump. Jedins överraskande återkomst och Imperiets chocktillstånd och hysteri. Denna svarta svans plötsliga uppdykande tvingade oss att revidera våra begrepp och tänka om. Med president Trump blev den kreativa förstörelsen åter möjlig. Att det finns en andlig släktskap, en djupgående sådan, mellan Trump och nyliberalismen får väl betraktas som självklart. Trump känner människans incitament och hennes mångbottnadhet bättre än de flesta2 och vet mycket väl hur det är att vara entreprenör i en stat som kapats av inskränkta och klåfingriga pseudoradikaler. Det finns åtskilliga beröringspunkter mellan Trump och Ayn Rands hjältar – med det undantaget att det är svårt att tänka sig att Trump skulle ta sitt lilla monoplan och flyga iväg och gömma sig i en idyllisk bergsdal någonstans för att sedan sitta där i allsköns ro och pyssla med sina hotellbyggsatser. Den som bär världen på sina axlar kan väl lika gärna skaka av sig lössen! Vad man än tycker om president Trump måste man uppskatta honom för den motvilja och avsky han väcker hos de föraktliga och lågsinnade. Standardbeskyllningen mot Trump 1.0 var att han ljög och hittade på och överdrev – och ändå var det ju han som avslöjade etablissemangets verkliga ansikte och fick sanningen att växa i världen.3 Att beskylla Trump för att ljuga är även det en form av lögn, även i de fall när påståendet skulle råka stämma, eftersom hans motståndare representerar samhällslögnen. Trump är på det hela taget bättre än de flesta existerande alternativ. Och det är ju inte mycket mening med att välja mellan alternativ som inte finns

Noter

1 Här fick uppenbarligen de kalla krigarna och tänkare som Fukuyama bestämma över historiens mening, inte Europas faustiska nomader. Att bryta ner en mur är inget mål i sig. Målet finns alltid på den andra sidan.

2 Jo, men instinktivt, lägger någon snabbt till för att förminska Trumps intelligens. (Den akademiska vänstern anser alltid att deras politiska motståndare är dumma. Det är tveksamt om detta är ett så intelligent sätt att förhålla sig till andra människor på. Utan tvekan gör det världen trångare och tråkigare.) Som om inte instinkterna vore en form av intelligens – den snabba precisa intelligens som inte behöver prata och resonera sig fram till sitt mål. Den intelligens som hinner fånga sitt byte, uppnå sitt mål, medan pratmakarna sitter kvar och diskuterar huruvida de ska våga och hur de i så fall ska gå tillväga.

3 Denna singularitet har nu när den upprepas för en andra period i allt högre grad börjat få normalitetens prägel. President Trump 2.0 agerar allt oftare på det sätt som varit typiskt för så många amerikanska presidenter efter kriget: som om världen vore deras leksak. Vart tog fredspresidenten vägen? (Mer bomber till Ukraina! When will they forever be banned?) Vad blev det av America-first principen? (IQ-import från Kina istället för bättre utbildningsmöjligheter till alla andra Vance:ar som saknar J. D:s själsstyrka och inte har lika goda morföräldrar som han.) Och vad hände med löftena att avslöja samhällslögnerna (de bisarra turerna i Jerry Epstein-affären t.ex.) och korruptionen? Nej, vi ska inte bli besvikna, inte än, Trump blandar bra saker, många bra saker, med en del mindre bra. Att något av det första han gjorde var att benåda dem som försvarade demokratin på Kapitolium var beundransvärt. Väl så beundransvärt vore det om han vågade ge någon form av upprättelse åt den modige polisen Derek Chauvin som under hotfulla omständigheter försökte utföra sitt arbete och sedan offrades för att tillfredsställa den rasistiska mobben. Trump är realpolitiker och litet av en gambler. Den viktigaste frågan är väl hur länge han orkar. Klar och skarp i huvudet, till skillnad från sin företrädare, kan man inte låta bli att oroa sig litet när man ser hans fysiska uppenbarelse. För en insiktsfull bedömare blir det hur som helst ännu tydligare vilket monumentalt historiskt misstag EU:s och Västeuropas aggression mot Ryssland är. Vi behöver Ryssland – och Ryssland behöver Europa. Europa kan inte i längden bevara sin ställning och kultur utan Ryssland. Än mindre återta något av det som gått förlorat. Ryssland är en nyckel till Europas framtid. Om det är president Putin som är problemet så ökar ju möjligheterna att få en mer ”liberal” efterträdare till honom om man bemöter Ryssland på ett mer ”liberalt” sätt. Den bästa eller enda vägen att integrera Ryssland i Europa går via Ukraina, men då måste Ukraina få vara en del av en rysk federation eller på ett klart och definitivt sätt erkännas som en del av Rysslands intressesfär. Det var genom det mer västorienterade Ukraina som Ryssland efter Sovjetunionens fall hade kunnat orienteras i samma riktning. En sådan politik hade faktiskt kunnat bli en upprepning av de svenska vikingarnas Rysslandspolitik för 1 000 år sedan! Men nu är väl den möjligheten spolierad för överskådlig tid. – 16/7-2025

Andra kapitel

Kapitel III

Kapitel V

Om skribenten:

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.