Friiheeth är thz betzta thing
ther sökias kan all wärldin vm kring
then friiheet kan wel bära.
Wilt thw wara tik sielffuer hull
tw älska friiheet meer än gull
thy friiheet fölgher ära.
Biskop Thomas
Kapitel V
Vari vår hjälte inte kan undgå att bli känslosam.
Biskop Thomas Frihetsvisa är både psykologiskt insiktsfull och poetiskt verkningsfull. Friheten är inte kravlös. Den förutsätter styrka (mod och initiativförmåga) och ansvarstagande. Du måste kunna bära den, som Thomas säger. Men den som klarar det blir också belönad, ty med friheten, den väl burna och väl utövade, följer vad som är värt mera än guld: värdighet och ära. Då och bara så. Människans värdighet är inte något som bara finns hos henne, hennes göranden och låtanden förutan, vilket renässansens egalitärt orienterade humanism1 ibland kan få oss att tro, nej, den är en kvalitetet som gror i människans själ och som får sin nödvändiga näring av sanna ord och rätta handlingar. Fri är något man blir och förblir i kraft av en konstant psykofysisk ansträngning. Ja, vi skulle kunna sträcka oss längre än så och hävda att det är i och genom denna psykofysiska frihetsprocess som det mänskliga själslivet tar form. Betyder det att slaven saknar själ? Den som är slav till det yttre kan vara fri i det inre – så länge den fria viljan inte har korrumperat därhän att människan inte förmår se sig själv. Den amerikanske filosofen Kayne Wests nietzscheanskt drastiska formulering ”Slavery is a choice” skulle ha fått biskopen att nicka instämmande.2
”80-talet” är en dikt ur min bok Nostos. Dess övergripande tema är den period jag talade om i det förra kapitlet. I boken tillägnade jag dikten författaren och filosofen Lars Gustafsson. Av nutida svenska författare är Lars Gustafsson nog den som jag känt mig mest befryndad med, jag beundrade honom mycket både som människa och författare; särskilt hans romansvit Sprickorna i muren och hans ofta återkommande artiklar i SvD3 var viktiga för mig. Hans kortroman Tennisspelarna, där ett av hans många alter egon med namnet Lars spelar huvudrollen, är en av de mest underhållande böcker jag vet. Jag återger här dikten i dess helhet i den form den ursprungligen var tänkt att ha. I boken transkriberade jag samtliga dikter till prosastycken i tanken att göra dem tillgängligare och lättare att publicera, men det var i den här fria formen som de ursprungligen kom till mig någonstans ifrån, för kom till mig gjorde de, de var samtliga en slags visioner som jag tecknade ner så gott jag kunde. Det finns säkert de som anser att det här är prosa med ojämn högermarginal snarare än poesi. Det är okej för mig. Det är inte så viktigt om det är det ena eller det andra. Det väsentliga är att form och innehåll framgår naturligt ur varandra och bildar en samverkande helhet. Det estetiska idealet är f.ö. en fullständig situationsbestämdhet som gör varje konstnärlig yttring unik – alltså inte bara varje teaterpjäs, berättelse eller musikstycke, utan varje framförande av dem. Det är bara så de verkligen kommunicerar något. Tänk på nattvarden, kommunionen, den förutsätter att Jesus blir levande varje gång den äger rum, vilket sin tur förutsätter att han blir det på ett unikt och aldrig igen upprepat sätt. När detta sker beror det inte bara på själva ritualen utan lika mycket på dem som deltar i den: på prästen som delar ut och nattvardsgästerna som tar emot. Upprepning är entropi och död. Oavsett dess litterära kvaliteter är ”80-talet” en text som jag är mycket fäst vid. Så här låter den:
Högt över havets skugglika vågor
på diskotekets genomskinliga golv
dansade vi i en kaotiskt vibrerande massa
i stroboskopens häftigt pulserande sken
Det var discons sista dagar
och allting var fortfarande möjligt
De rättrognas tid kändes så avlägsen att vi trodde
att den aldrig mera skulle komma tillbaka
utan att friheten och glädjen
bara skulle sprida sig och växa
tills vi alla fick leva det liv vi själva valde
Det hårda vita och det kalla svarta
hade lösts upp i ett skimmer av färger
som svepte över våra varma kroppar
och förvandlade oss till den renaste rörelse
där det enda som fanns var nuet
ett intensivt och lyckligt nu
som strömmade igenom oss
som en tyngdlös svindel och berusning
och avslöjade för oss den tunna hudens
bottenlösa djup
Istället för ideologierna och politiken
ställde vi tron på livet här och nu
(som är tron på livet alltid och överallt!)
istället för drömmen om det perfekta samhället
ställde vi kärleken till oss själva och våra vänner
och till den halvt om halvt magiska musiken
(Stayin’ Alive & Heart of Glass)
som fortfarande flödade inom oss
som ett varmt brusande vatten
medan vi gick hemåt i den kyliga morgonen
där neonskyltarna bleknade i det gråa ljuset
och taxibilarna med sina hemligheter
susade förbi mot de himmelska förstäderna
Du drog det sista blosset på din cigarett
och tryckte min hand litet hårdare
Det är klart att vi visste
att detta var vår ungdom
och att vi kanske inte visste men anade
att den för de flesta människor
blir en måttstock för resten av livet
Men kanske hade vi inte fel
kanske hade tiderna verkligen förändrats
och kanske var det verkligen våren
som vi såg stiga ur havet den där morgonen
för så länge sedan
och kanske var den vind
som plötsligt tog tag i ditt hår där ute på bron
verkligen frihetens på sätt och vis gudomliga vind
som återförtrollade världen
och fick den att brusa på nytt!
Vi vet det nu att världen aldrig kan bli riktigt fri
från dem som bara kan leva sitt liv genom andra
som bara kan stå ut med sig själva
och tillvarons ofrånkomliga begränsningar
så länge de har makt över andra
eftersom den rädsla som de bär inom sig
hindrar dem från att leva på riktigt
och driver dem att reagera med en oro
inför det okända och oförutsägbart växande
(som är kärlekens förutsättning och väsen)
som lätt slår över i hat och våld
Fast även om de rättrogna har tagit tillbaka
mycket av den mark som de förlorade då
(fast kanske förlorade de aldrig så mycket
som vi trodde eller hoppades?)
har de inte längre samma makt som förut
över människors längtan och drömmar
– och det är till slut detta och ingenting annat
som får murarna att falla och ideologiernas
imaginära fängelser att lösas upp och försvinna
och som återför oss till den verklighet
som är vår
Det kan låta paradoxalt
men det var den berusande musiken
och de hypnotiskt glittrande discokulorna
som fick oss att vakna upp
När vi lämnade festens drömvärld och gick
längs de tomma gatorna i den iskalla gryningen
visste vi vad livet var och var det fanns:
här hos oss och mellan oss och ingen annanstans
Ännu var det många som hölls fångna
av sin tro på politikens överhöghet över livet
och av ideologiernas abstrakta konstruktioner
men vi, vi var fria, befriade
av den dunkelt pulserande regnbågsskimrande
drömmen och av den gränslösa dansen
som i ett svindlande ögonblick hade fått våra händer
att mötas och hålla fast
Visst vaknade vi, visst skildes vi
men vi glömde aldrig och vi drömde aldrig
några andra drömmar än våra egna
Vi höll fast vid den verklighet
som våra händer hade funnit.
Noter
1 Sympatiskt naturligtvis, men verklighetsfrämmande och på sikt skadligt.
2 Att Frihetsvisan inte är med i En kulturkanon för Sverige är förvånansvärt. En av flera överraskningar i detta på en gång litet spretiga och överdrivet formalistiska betänkande. I en saklig och neutral redogörelse för de betydelsefullaste kulturbärande litterära skapelserna på svenska språket måste den vara med, oavsett vad man anser om budskapet och oavsett vilka litterära preferenser man råkar ha, liksom Gustav Vasas bibel måste vara det (är med) och Esaias Tegnérs brev (är det inte). Det är inte någon åsikt utan en konsekvens av att man förstått sitt uppdrag korrekt: att genom konkreta exempel ge en orienterade definition på vad svensk kultur är. Beträffande åtskilliga andra verk, i synnerhet från senare tider, är man tvungen att välja och det kan finnas goda skäl såväl för som emot (varför kulturpoeten Ekelöf framför naturpoeten Martinson? varför metaforvirtuosen Tranströmer framför den skenbara enkelhetens Aspenström?), men inte i detta fall. Är Frihetsvisan måhända kontroversiell ur ett ”integrationsperspektiv”? Hur ska vi någonsin kunna ”integrera” utomeuropéer i svensk kultur om vi inte kräver att de ska acceptera och försvara Sveriges frihet – såväl den nationella som den medborgerliga? Har vi någon anledning att ens försöka annars? Kanske är problemet snarare det försvar för individuellt självbestämmande och den kritik mot allt statligt förtryck som också kan läsas in i Frihetsvisan. Thomas konkluderar: gudh hauer tik giffuit sin oc skäll / war heller fry än annars träll / ä medhan tw kant tik röra (Gud har givit dig hjärta och själ / var hellre fri än annans träl / så länge du kan dig röra). En libertarian kunde inte ha sagt det bättre. – 12/10-2025
3 För den som inte har några minnen av SvD från tiden före sekelskiftet bör det kanske påpekas att SvD en gång var en tidning med mod och integritet som hade många begåvade och kunniga medarbetare. Innan de fria medierna uppstod var det i SvD som den öppna och samhällskritiska diskussionen fördes. Idag larmar den och gör sig till som alla andra.
Andra kapitel
Om skribenten: Jonas Åberg
