Skönheten är en manifestation av hemliga naturlagar, vilka utan det skönas framträdande skulle ha förblivit dolda för oss för alltid.
Goethe
Kapitel VI
Vari vår hjälte finner sig göra en utläggning av Goethes färglära.
En vanlig invändning mot nyliberalismen är att dess perspektiv på människa och samhälle är för snävt. Den utesluter allt som är vackert, viktigt och värdigt. Den ser allting ur ett begränsat ekonomiskt perspektiv och bryr sig bara om de ekonomiskt relevanta aspekterna av människans mentalitet och handlingar. På i princip samma sätt som de traditionella empiriskt och matematiskt orienterade nationalekonomiska skolorna förenklar och förminskar den av den österrikiska skolan inspirerade nyliberalismen människan till en homo oeconomicus. Nu kan man ju mot detta invända att ett ekonomiskt perspektiv på människolivet inte är vilket perspektiv som helst utan ett rätt omfattande och konsekvensrikt sådant. Det griper direkt eller indirekt in i alla eller nästan alla mänskliga sammanhang, vare sig vi vill det eller ej. Om man är tvungen att begränsa sig till ett enda perspektiv på människan är det tveksamt om det finns något som får med mer och som ger en mer sammansatt och trovärdig bild. Men man kan också invända att det är missvisande att kritisera en vetenskaplig teori för att använda vetenskapliga metoder, nämligen en i grund och botten artificiell ämnesavgränsning, abstrakta formler och begrepp, påhittade problemställningar, generella förklaringar och teorier, statistiska sammanställningar och diagram o.s.v. Hela den moderna vetenskapen bygger på abstrakta metoder som dessa. Det mest fascinerande med den är ju faktiskt att den trots detta tillvägagångssätt, eller rättare sagt tack vare det, lyckas säga något illuminerande om den konkreta verkligheten. Medan åtskilliga företrädare för den moderna fysiken anser att deras vetenskap beskriver verkligheten sådan den är i sig själv1 har de flesta nationalekonomer en mer prövande och hypotetisk inställning till sina teorier och resultat.
Men ser man litet uppmärksammare, studerar och reflekterar litet mer, upptäcker man att det bakom de nyliberala ekonomiska resonemangen och idéerna finns en bild av människan och samhället som går djupare och omfattar mer än bara de ”rent ekonomiska” förhållandena. Man förstår då också att det är på denna rikare och sannare bild, på en gång mera komplex och öppnare mot nya iakttagelser och därför också mer realistisk, som nyliberalismen vilar. Som utgör grund och förutsättning för dess teorier och förklaringar. Liksom fysiken måste utgå ifrån den mångfaldiga och röriga erfarenhetsvärlden för att kunna konstruera sina specialiserade men begränsade och kvalitetslösa begrepp och utveckla sina allmängiltiga men abstrakta och förenklande teorier gör nyliberalismen något liknande. Med den viktiga skillnaden att nyliberalismen egentligen inte förminskar och förenklar människan utan tvärtom låter henne finnas kvar hel och hållen utanför eller under det specifika och avgränsade perspektivet. Medan det enda som existerar i fysiken är det som syns genom fysikens matematiska nyckelhål finns det bakom nyliberalismens logiska nyckelhål ett helt rum av okänd storlek och med till största delen okänt innehåll. Det innebär att människans fulla kraft och komplexitet hela tiden finns kvar under idéernas och teoriernas yta, och fortsätter att verkar där, medan nationalekonomerna väljer ut ett litet antal särskilt intressanta faktorer och förhållanden för att kunna studera dem och deras verkningssätt under kontrollerade förhållanden. Människans andliga och existentiella dimensioner varken förnekas eller reduceras således, även om de och deras konsekvenser endast kommer till synes inom nyliberalismens teoretiska ramar och bara i ekonomiska eller ekonomiskt relevanta beskrivningar och sammanhang. Medan fysiken berövar tingen deras kvaliteter och reducerar färgerna till våglängder hos ljuset och till ytors reflektionsförmåga (samtidigt vi med Goethe som föredöme inte bryr oss ett dugg om detta utan fortsätter att se och glädjas åt tillvaron i all dess kolorerade föränderlighet och nyansrikedom) låter ekonomin människan få behålla hela sin färgrikedom – även om den sedan väljer att inte alltid bry sig om den och att inte fästa sig vid samtliga färger och nyanser.
Det är stor skillnad mellan att reducera människan till en ekonomisk aktör, att göra henne till en faktor i en ekonomisk modell genom att utesluta alla icke relevanta egenskaper hos henne, och att ta hela människan och sätta in denna konkreta dynamiska komplexitet i ett (med nödvändighet) begränsat abstrakt och teoretiskt sammanhang, där bara en mindre del av den kan komma till synes på en gång. Genom att hela människan finns med, om än betraktad ur ett begränsat perspektiv, kan man för det första uppfatta vissa enskilda aspekter av det mänskliga tydligare, sätta in dem i specifika sammanhang och förstå dem bättre, men också och för det andra se hur människan i sin helhet påverkas av de krafter och förhållanden som lyfts fram och exponeras av det begränsade perspektivet. Begränsningarna gör både att man ser de ekonomiska aspekterna hos livet tydligare och att man ser den agent som lever det bättre. Resultatet är att samtidigt som människan blir ekonomisk blir ekonomin mänsklig. Något som är särskilt tydligt i den psykologiskt och historiskt-kulturellt orienterade nyliberalismen. Medan den matematiskt-naturvetenskapligt inspirerade traditionella engelsk-franska nationalekonomin sätter in ekonomin i ett makroekonomiskt och kvantitativt perspektiv betraktar den mer mikroekonomiskt och humanistiskt orienterade tysk-österrikiska skolan (ursprunget till nyliberalismen) ekonomin ur ett mer psykologiskt och därmed också historiskt och kulturellt perspektiv. De senaste decenniernas omfattande och konsekvensrika framsteg inom biologi och genetik gör det naturligt att försöka utvidga en humanistisk nationalekonomi med sociobiologiska och ekologiska teorier och resonemang. Att diskutera självorganiserande system i naturen och dra paralleller mellan dem och den mänskliga ekonomin öppnar nya intressanta möjligheter. Åt båda hållen. Våra kunskaper om dessa biologiska system, om hur olika arter kan skapa förutsättningar för varandra och överföra signaler och substanser mellan sig, befinner sig ännu på begynnelsestadiet.2 (Goethe hade varit entusiastisk, inbillar vi oss, och i naturens förmåga att kommunicera och samarbeta, även om det faktiskt sker av egenintresse och inte utan konkurrens, velat se ett väsentligt belägg för sin panteistiska eller m.a.o. holistiskt-organiska naturuppfattning.) Den klassiska liberalismen (Adam Smith och hans osynliga hand m.m.) såväl som dess moderna arvtagare nyliberalismen betraktar den fria kapitalistiska ekonomin som i princip ett sådant system: holistiskt och kooperativt. Den ekonomiska liberalismens huvudsakliga problem är egentligen inte ekonomiskt utan politiskt: hur får man den giriga och klåfingriga politiska makten att låta ekonomin (= den odlande och byggande människan) vara ifred?3 Detta är ett svårt problem, bl.a. p.g.a. att den kreativa människan är främmande för att använda våld, inte lockas av det som metod, spontant känner motvilja inför bruket av hot och slag, eftersom hon inte vill förstöra det som kan användas, eftersom hon vill se vilka möjligheter en människa rymmer, medan den kontrollerande och av maktvilja dominerade människan är främmande för genuin kreativitet. Att skapa är på ett plan att ifrågasätta och omvandla sig själv – men den som gör det försvagar också eller rentav omintetgör, åtminstone tillfälligt, sina kontrollmöjligheter och sin maktbas. Det är som om vi här hade att göra med två olika människoraser – i andlig bemärkelse: de som är beredd att ge sig hän åt något större och annorlunda, kanske både främmande och skrämmande, och de som inte kan eller vill eller vågar gå utanför sig själva – de för vilka världen är ett äventyr som kan komma att förändra dem själva och de för vilka den är ett medel att förverkliga det som de tror eller hoppas eller önskar sig vara. Mystikern tillhör liksom innovatören den första kategorin. De är inte så olika varandra som man i förstone kan tro: medan underverket för mystikern är ett inre skeende är det för innovatören något yttre. Men i båda fallen rör det sig om en andlig kvalitet hos världen: om något som nyss icke fanns till eller som var osynligt, men som nu, och plötsligt, träder in i världen och gör sig uppenbart och påtagligt och därigenom förvandlar allt. En upptäckt eller en uppfinning är också en vision eller uppenbarelse – bara med den skillnaden att den tar form i den fysiska världen. Om vi vill frånkänna uppfinningen dess andliga kvaliteter p.g.a. dess materialitet hur gör vi då när en ängel bryter igenom sina andliga gränser och tar kroppslig form? Är han då, när han uppenbarar omfattningen av sina krafter, inte längre någon ängel?4
En avslutande parentes: Vi kan inte bygga ett samhälle, en varaktig samlevnadsform för människor, på vetenskap och rationalitet. Genom sin tro på det självorganiserande ekonomiska (och sociala) systemet står den nyliberala ideologin och den österrikiska skolan nära en organisk (och därmed holistisk) samhällssyn. Det innebär i förlängningen att de är öppna för vikten av traditioner och historia och därmed för den socialt sammanhållande och utvecklande verkan hos myter, sägner och religiös tro. Det ligger inget irrationellt eller ovetenskapligt i detta. Det räcker med att konstatera att dessa faktorer har spelat och alltjämt spelar en betydelsefull socialpsykologisk roll. Alltså behövs de. Alltså måste man vara försiktig med att försöka förändra eller förminska dem med politiska medel i namn av en eller annan upplysning och genom s.k. rationell samhällsplanering. Ett samhälles självförståelse (självmedvetande) måste vara historisk, inte bara historiskt förankrat (vilket är lika ofrånkomligt som att roten bara kan leva i jorden) utan historiskt medvetet, ty det är bara i kraft av en gemensamt upplevd och känd historia som det kan rikta sig mot framtiden och frambringa en gemensam bild av detta ännu inte existerande som det är tvunget orientera sig mot för att kunna bibehålla riktningen i nuet. Seglaren måste ha ett mål för att veta hur han bäst ska hantera de grund och strömmar som han har omedelbart framför sig.5 Ett folk måste ha en livfullt föreställd och hoppingivande framtid, en framtid som det vill söka, för att kunna hålla ihop i nuet och för att historiens relevans ska bibehållas. (Nostalgin som vänder sig bort från nu och framtid eroderar det förflutna som det mer än något annat önskar rädda undan förstörelsen och förvandlar det till en dröm.) Ett samhälle är en strukturerad kollektiv process i samtiden som i vetskap om de samtider som föregått den nuvarande och i tron på en bild av de samtider som en gång ska komma riktar sina ansträngningar mot dessa senare. Samhället är således en på historien baserad trosakt. En form av religion (ett sammanbindande) om man så vill. Kulturhistorien lär oss att den framtidsorienterande bilden kan se ut på många skilda sätt och att varje samhälle har – och behöver ha – sin egen och unika bild. Många konflikter mellan folk och länder beror på det unika och oförenliga hos dessa vägledande bilder. Två folk kan se ut att vara på väg åt samma håll, men om de bilder de vägleds av skiljer sig åt kan detta vara en synvilla. Ett folk som har förlorat framtiden har förlorat sin historia och därmed sig själv. Vad är en människa utan minne? En liudande malm, een klingande biellra…
Noter
1 Det finns andra vetenskapsmän och vetenskapsteoretiker som tvärtom anser att fysikens teorier inte ska förstås som bilder eller beskrivningar av någonting alls utan som rena modeller (abstrakta tankekonstruktioner) vars enda funktion är att göra korrekta förutsägelser. Denna inställning är förmodligen en följd av de mentala svårigheter det innebär att försöka konkretisera (visualisera) den moderna fysikens viktigaste och mest avancerade resultat. Det var detta Hilma af Klint försökte göra i sin teosofiska konst. Att förvandla henne till en pionjär för abstrakt konst, i syfte att ge henne position i den förkonstlade ”konstvärlden” och göra henne till ett ”säljbart” namn, blir därför inte bara missvisande utan också ett sätt att förminska och banalisera hennes strävanden. Hilma af Klint är en väsentlig representant för den europeiska mystikens tradition. Det är värt att reflektera över att vi tar naturvetenskapens mirakel för givet, d.v.s. dess förmåga att i abstraktionens form uttrycka sanningar om en konkret verklighet, samtidigt som vi avfärdar mystikens visioner om samma verklighets djupdimensioner som nonsens.
2 Merlin Sheldrakes bok Ett sammanvävt liv handlar långtifrån bara om svampar och deras nätverk. Läsvärd och lärorik.
3 Om en fri (kapitalistisk) ekonomi kan visas vara ett självorganiserande system borde den kunna få organismstatus och på denna grund kunna rödlistas av IUCN som hotad art!
4 Bibeln är en i högsta grad lärorik och insiktsfull bok. Man bör inte avfärda den eller låta den ligga bara för att man själv ”inte tror” (jag skulle vilja se den människa som bokstavligen inte är troende – även skepticism och nihilism är en form av tro) eller inte betraktar sig som kristen. Till lärjungar valde Kristus fiskare och annat vanligt folk, inte högkultiverade professorer och intellektuella; han menade att dessa män i sin okunnighets rättframhet och obildnings enkelhet var de bästa förmedlarna av frälsningsbudskapets andliga innehåll och kraft. De skulle inte förvanska det, f.ra. skulle de inte blanda in sig själva i det. Varför skulle då inte vår tids enligt mångas mening andligt osofistikerade och kulturellt grunda entreprenörssjälar kunna vara de bästa förmedlarna av de vetenskapliga upptäckternas och de teknologiska uppfinningarnas andliga innehåll och kraft? Det faktum att det är de som har utvalts och inte några toppakademiker ur den intellektuella eliten är kanske svar nog. – 24/10-25
5 Det är en god idé om målet är möjligt och meningsfullt att uppnå. Det är också bra om det inte är ett rent överhetsprojekt som resulterar i försämrade existensmöjligheter för folket. EU:s klimatpolitiska drömmar om koldioxidneutralitet och förnyelsebara energikällor fallerar på samtliga dessa punkter. Detta maniska och förvirrade projekt, som på ett kontraproduktivt sätt kombineras med massinvandring från ekonomiskt mindre utvecklade regioner, utgör en invertering av den socialistiska utopin om det klasslösa samhället: istället för utopin om ett framtida paradis träder utopin om att undvika dystopin eller undergången. Jag tror inte att det är en utopi som förmår entusiasmera i längden. Lars Gustafssons suggestiva berättelse ”En ö i trakten av Magora” (Förberedelser till flykt, 1967) är en parabel över samhällsprojekt av detta slag. Låt oss hoppas att vårt öde inte blir detsamma som invånarnas på ön i trakten av Magora.
Andra kapitel
Om skribenten: Jonas Åberg
