Economics deals with real man, weak and subject to error as he is, not with ideal beings, omniscient and perfect as only gods could be.
Ludwig von Mises
Kapitel VII
Äntligen står vår hjälte i predikstolen…
”Hvad vilja nyliberalerna?” Ja, deras målsättning skiljer sig faktiskt inte så mycket från vad socialdemokraterna en gång i tiden påstod sig vilja åstadkomma: frihet från överhetligt förtryck och förmynderi, en lag som gäller jämlikt för alla, rätten till frukterna av det egna arbetet, att inte under tunga skatter tvingas digna ner… Fast nyliberalernas medel är förvisso andra. Vi kan med Robert Nozick i Anarchy, State & Utopia svara: vi vill ha en minimal stat.1 Eller med den spegelvända formuleringen: vi vill att handlingsutrymmet för människan i hennes egenskap av statsmedborgare ska vara så stort som möjligt. En stat således, men så litet av den som möjligt och så stor frihet som det bara går. Det låter väl bra? Vem önskar inte detsamma? Svaret är givet: de, många, som aspirerar på makt över andra. Vad nyliberalismen önskar är ett med beaktande av rådande kulturella villkor och sociala förhållanden, faktiska mänskliga behov och mentala/moraliska brister, den internationella situationens beskaffenhet med mäktiga och oberäkneliga grannar m.m., realistiskt mått av frihet. Ett mått som alltid är litet större än vad statsapparatens företrädare uppskattar det till. Nyliberalismen menar att friheten – i tanke, ord och handling2 – är den bästa, formbaraste, verksammaste och inte minst mest ekonomiska, lösningen på samhällsproblemen, inklusive på de problem som ställs av friheten själv, ty sådana finns förvisso, det förnekas inte av någon äkta liberal. Den högljudda aggressivitet och onyanserade kritik som det politiska etablissemanget och dess mediala vakthundar från allra första början bemött nyliberalismen med, och häpnadsväckande nog fortfarande gör trettio år efter dess korta vår, antyder för misstankens hermeneutiker att nyliberalerna är något viktigt på spåret, ja, att de rentav kan ha rätt. Människor, vanligt folk, du och jag, klarar mycket mer än vad överheten tror – och vill tro. Vi behöver inte några politiker. Åtminstone inte de demokratins dödgrävare som dagens yrkespolitiker och partipolitiker har utvecklats till. De är inte längre till för vår skull – de är till för sin egen. Vad vi behöver är en domare som med auktoritet och skärpa kan upprätthålla spelreglerna och skilja oss åt när det blir bråk – och vid behov utdöma gula (ekonomiska) och röda (fysiska) sanktioner. Att spela samhällsspelet klarar vi själva. Samhällsbildningen inleddes trots allt inte med statens uppkomst. (Eller med något fånigt samhällskontrakt – såvida man inte ser de genetiskt skrivna släktskapsrelationerna som ett sådant.) Däremot händer det regelbundet att de formativa sociala krafterna hämmas och kvävs när staten lägger sin döda hand på dem.
Det är inte ovanligt att libertarianer i sin ungdom har sympatiserat med anarkismen. (Murray Rothbard och Johan Norberg är ett par exempel.3 Nozick började faktiskt som socialist! och hans omvändelsehistoria är både lustig och talande: han blev nämligen libertarian när han började studera libertarianismen i syfte att vederlägga den. Det är faran med att vara på en gång ytterligt nyfiken och hyperbegåvad: man inser att man är på fel väg och kan inte låta bli att slå in på den nya mer lockande vägen.) Det är förståeligt när man ser vilken förstörelse sauronstaten och dess orcher förmår sprida runt sig. Kan anarkism verkligen vara ett sämre alternativ än en stalinistisk eller maoistisk eller polpotsk diktatur? Svårligen. Utgör den totalitära staten inte en form av rättslig och moralisk anarki? Vad är då skillnaden mellan nyliberalismen och anarkismen? Nyliberalismen erkänner statens nödvändighet. Det är inte staten som är problemet: problemet är de som vill utnyttja statens makt och resurser för sin egen vinnings skull. D.v.s. problemet är de som korrumperar staten. Problemet är därmed statens storlek. Vad är skillnaden mellan nyliberalismen och syndikalismen? Nyliberalismen tror inte på människans inneboende godhet eller på att det finns ett naturligt gemenskapstillstånd som människan bör återvända till. Nyliberalismen anser inte att människan är underkastad något annat böra än det som ställs av de kännande och viljande varelser, främst andra människor men även andra livsformer, som hennes handlande för henne i kontakt med. (Betyder det att man, i likhet med Nozick, bör bli vegetarian? Eller kan köttätandet tvärtom vara en samlevnadsform mellan djur och människor? Hur som helst måste nog vissa aspekter av köttindustrin diskuteras. Både sett ur ett libertarianskt perspektiv och ur ett konservativt.) I ett nyliberalt samhälle är de som vill förverkliga anarkismens och syndikalismens ideal fria att göra detta – så länge de begränsar sina samhällsexperiment till dem som frivilligt deltar i dem, endast använder egna på laglig väg införskaffade resurser för att förverkliga dem och själva tar konsekvenserna om (när) experimenten inte utvecklas i önskad riktning. Sociala experimentverkstäder av dylikt slag kan i själva verket vara av stor positiv betydelse för det övriga samhället, inspirera – eller avskräcka, skänka nya insikter och praktiska erfarenheter och, inte minst, bidra till att bibehålla samhällets självmedvetande och självkännedom genom att konfrontera det med alternativa modeller och möjligheter. En stat som tillåter drogdyrkande promiskuösa hippiekollektiv är en godare och anständigare stat än den som skickar hippierna till korrektionsanstalter eller utsätter dem för terapeuters och socialarbetares professionella välvilja. Det är en stat med bättre självförtroende, som känner sig själv och vet vad den är och vad den har för syfte.
Nyliberalismen har lika klar blick för människans brister, för hennes okunnighet, korttänkthet och dumhet, för hennes egoism, osjälvständighet och förstörelselusta, som kristendomen och de antika levnadsfilosofierna; den avvisar ju den stora staten just för att den i denna ser en uppförstoring av många av dessa dåliga sidor utan någon motsvarande uppförstoring av de goda, men den skiljer sig från dessa läror genom att inta en mer pragmatisk och mindre metafysisk hållning till den sammansatta och nyckfulla mänskliga naturen. Låt oss försöka frambringa en social organisation, säger den, där de positiva konsekvenserna av människans dåliga sidor kommer det gemensamma till del, medan de negativa bärs av syndaren själv. Varde ljus av mörkret! Med en moraliskt mer krävande och känslomässigt mindre sentimental människosyn än den som behärskar den moderna klientstaten, en förkristen och antik m.a.o., vore detta möjligt. Kristendomens hemliga svaghet, eller kyrkans rättare sagt, är att den livnär sig av synden och syndarna – på ett strukturellt likartat sätt som SAP m.fl. socialistiska partier är beroende av den fattigdom och mänsklig utsatthet som de säger sig vilja bekämpa och avskaffa. När eländesnivån hotar att sjunka under den för partiets maktposition kritiska nivån gläds de inte över framgången och drar ner på sin verksamhet utan väljer tvärtom att importera nytt elände från omvärlden. (Det är psykologiskt intressant, för det vittnar ju om att de inser att det inte är först och främst deras förtjänst att det har blivit bättre.) De är av allt att döma beredda offra det egna landet för något så futtigt och tillfälligt och banalt som den politiska makten. Går det att sjunka lägre? Kanske handlar vänsterns hat mot nyliberalismen inte alls om ideologi utan om skammen och förnedringen i att vara avslöjad? I sagan grips de onda av hat mot de goda därför att de godas uppenbarelse tvingar de onda att konfronteras med sig själva. Ofta tar de onda för givet att de goda har avslöjat dem och ser dem för vad de är, ty plötsligt ser de ju sig själva med en sådan outhärdlig brännande och skärande tydlighet att de till varje pris måste finna en utväg ur infernot. (I verkligheten medför de ondas kluvna natur att de ofta är mer medvetna om sig själva än vad deras mer helgjutna motståndare är.) Men i sagan är det sällan så. I sagan ligger det tvärtom i det godas natur att se det goda också hos andra. Tack och lov är sagoberättarna sällan så grymma att de drar de fulla konsekvenserna av denna naivitet. Verkligheten har inga sådana hämningar…
Noter
1 Det förtjänar att påpekas att Nozicks rationella vision av den minimala staten inte enbart är en framtidsutopi utan också en reflektion över den stat som en gång var. Under borgerlighetens stora sekel, fram till urkatastrofen 1914, gjorde staten vad den skulle göra, varken mer eller mindre, d.v.s. försvar, rättsväsen, ordningsväsen, och skattetrycket låg på under 10% av nationalinkomsten. Detta gällde inte bara för traditionellt ”statsskeptiska” länder som USA och Storbritannien utan även för mer etatistiska nationer som Frankrike och Sverige. Staten styrdes av dem som betalade och franska och svenska näringsidkare var inte mer intresserade av höga skatter än engelska och amerikanska. Detta var således verklighet en gång. Varför skulle det inte kunna bli det igen? (För ekonomisk statistik se Piketty, Kapitalet i tjugoförsta århundradet, s. 503 f. Vänsterprofessorn Piketty ser naturligtvis inte 1800-talets låga skatter som något positivt utan tvärtom som ett uttryck för ojämlikhet. Professor Piketty är överlag mer intresserad av faktorer som producerar ojämlikhet än av faktorer som producerar ekonomisk utveckling och ett allmänt ökat välstånd. Om inte ojämlikheten hade funnits hade vi för samhällsvetenskapernas skull varit tvungna att uppfinna den. Nu råkar det vara så att de faktorer som producerar välstånd och utveckling är desamma som producerar ekonomiska och sociala differenser mellan dem som spelar nyckelrollerna i denna utveckling, m.a.o. innovatörerna och entreprenörerna, och dem som drar nytta av den, d.v.s. alla vi andra. Honi soit qui mal y pense. Ett genuint obehag väcker Pikettys överreklamerade skrift när han sprider ett försonande ljus över de båda världskrigens epok genom att konstatera att krigen ju trots allt lyckades radera ut mer än hälften av ”de rikas” tillgångar och sålunda minska de ekonomiska klyftorna. Döden: den stora utjämnaren av skillnader! Socialismen har en förunderlig förmåga att locka fram det sämsta hos människor. Eller är det tvärtom så att det är de sämsta/lägsta som attraheras av socialismen – som en mental quick-fix?)
2 Dessa tre storheten samverkar på ett ytterst sammansatt sätt. Att språket på en gång bistår tankeprocesserna och förmedlar deras resultat är ett av de mer uppenbara exemplen. Beträffande handlandet kan komplexiteten antydas genom konstaterandet att såväl friheten att agera som begränsningar av den, juridiska och politiska hinder och tvång av diverse slag, kan få kreativa följdverkningar.
3 Är Norberg inte fortfarande något av en anarkist? Han har skrivit ett antal bra och upplysande böcker, Till världskapitalismen försvar minns jag att jag uppskattade och Eurokrasch är ett avslöjande memento, men i sina tidningsartiklar ger han ofta uttryck för ohållbara och överdrivna åsikter, inte minst i frågor om invandring och öppna gränser. Det finns inget nyliberalt eller libertarianskt hos dessa ståndpunkter så som Norberg presenterar dem. En nyliberal är inte okvalificerat för fri invandring och öppna gränser – vad han är för är att duktiga människor, som kan och vill anpassa sig och bidra, typ hanseatiska köpmän och vallonska smeder, på vissa villkor bör erbjudas möjligheter i landet. Vill man ha fri invandring och öppna gränser måste man börja med att diskutera (1) hur man garanterar att invandrarna inte på något sätt och på några villkor parasiterar på den inhemska befolkningen och (2) hur man förhindrar att de bygger upp en privilegierad och potentiellt konfliktskapande parallellkultur. Norbergs perspektivlösa sätt att diskutera dessa och andra potentiellt stigmatiserande frågor, typ klimatkrisen, präglas inte alls av någon nyliberal rakryggadhet utan tvärtom av inställsamhet och politisk korrekthet. Anarkisten må framstå som rebell med ett skäl, men det rör sig i mycket om en pose bottnande i barnslig självupptagenhet. – 29/10-25
Andra kapitel
Om skribenten: Jonas Åberg
